Röd Front mot både staten och kapitalet

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt väljer imperialismens USA framför revolutionens Venezuela. Det gav han klart besked om i SVT:s program Partiledaren i förra veckan.

2015-04-29

Det är bedrövligt att ledaren för det parti som står längst till vänster i Sveriges riksdag väljer världens ledande imperialistmakt före ett land som strävar efter att vrida politiken åt vänster. Sjöstedt väljer med andra ord det land som står för vapnen åt oljeindustrins storföretag före ett land som använder oljepengarna till skolor, sjukvård och bostäder åt vanligt folk.

Om Jonas Sjöstedt verkligen menar det eller bara svarar det som liberalerna förväntar sig av honom är oväsentligt. Det visar med all önskvärd tydlighet var anpasslighet till liberalerna och västvärldens imperialistiska dagordning leder.
I Röd Front samlas alla vänsterkrafter som inte söker liberalernas godkännande. Vi vill inte bli accepterade av liberalerna, vi är deras fiender. Därför att vi är fiender till det omänskliga kapitalistiska system som liberalismen försvarar.

Kapitalismen har sedan länge passerat det stadium då den var produktiv, då den kunde göra anspråk på att vara rationell. Den permanenta kriskapitalismen visar sitt ärliga ansikte med fattigdomsskapande rikedom, planerad planlöshet och effektiv ineffektivitet.

Trots ny regering så är grundreceptet mot krisen i grunden det samma. Krisen ska lösas genom fortsatt fjäsk för överklassen och genom att med statliga satsningar skapa ett bättre företagsklimat.

Problemet är att företagsklimatet är för bra. Trots stagnerade kapitalistiska ekonomier fortsätter ägarna av företagen att kräva en avkastning på uppåt 20 procent. Pengar sugs ur produktiv verksamhet och den gemensamma skattkistan. Rikedom och vinster samlas i toppen och beskattas allt mindre. Men i en stagnerad kapitalism investeras inte pengarna, utan hamnar istället i spekulationens svarta hål.

Den permanenta kriskapitalismen tillgodoser inte mänskliga behov utan lever vidare på bubblor, massiv skuldsättning, militär upprustning och en förödande konsumtionshysteri.

Att kapitalismen inte fungerar blir allt mer uppenbart. Allt för ofta faller vänstern i fällan att mot den fria marknaden ställa staten. Som om staten i allmänhet var en motvikt mot kapitalet. Inte minst i ett land som Sverige har vi fostrats i den socialdemokratiska
sagan om att staten det är vi alla.

Bilden av den goda staten har förstärkts under den nyliberala eran, då den kapitalistiska motoffensiven allt som oftast framställt sig som antistatlig.

Men kapitalismen och dess ideologiska skyddsväst liberalismen är inte antistatlig. Sanningen är precis den motsatta. Den sk fria marknaden är i högsta grad beroende av staten. Det statliga miljardregnet över storbanker och finansinstitut under krisens
inledningsskede är bara toppen på isberget.

Det tydligaste exemplet är den tilltagande militariseringen med USA som det mest skrämmande exemplet. Uppåt hälften av skatteintäkterna i USA går till militära ändamål vilket ger fog för bedömningen att det råder militariserad keynesianism. Utan militarismen skulle USA:s kapitalistiska system rasa samman. Det finns ett direkt ekonomiskt intresse av ökade militära spänningar och tilltagande upprustning inte bara i USA, utan i samtliga stagnerade kapitalistiska stater.

Staten och kapitalet har även gått hand i hand för att se till att våra pensionspengar pumpas in i börsens pyramidspel och bidrar till att blåsa upp spekulationsbubblan. Staten betalar en inte obetydlig del av kapitalisternas lönekostnader genom arbetsmarknadsåtgärder. Genom offentlig upphandling – skola, äldrevård, kollektivtrafik, byggande, sjukvård – ser staten till att skattebetalarnas pengar går till vinst åt företag.

Det är ett av liberalismens fulaste knep att prata om staten, men egentligen mena samhället. Den gemensamma välfärden ska monteras ner för att befria kapitalisterna från de historiska kompromisser de tvingades till under 1900-talet och renodla statsmakten till det den i grund och botten är, ett verktyg för den härskande klassen till skydd för det kapitalistiska systemet.

Marxismen är däremot i grunden antistatlig, inte på anarkismens kortsiktiga och naiva vis. Men som marxister kämpar vi för statens bortdöende, genom klassernas försvinnande och med en socialistisk ordning som höjer människorna till ett självständigt deltagande i den dagliga förvaltningen, inte bara som passiva deltagare i val och omröstningar. ”Under socialismen skall alla förvalta i tur och ordning och kommer snart att vänja sig vid att ingen förvaltar”, som Lenin skrev i Staten och revolutionen.

I försvaret av välfärdsreformer och i motståndet mot marknadsdiktaturen får vänstern aldrig slå över i en naiv syn på statsmakten. Ökad statlig inblandning eller en mer expansiv finanspolitik är inte i sig något progressivt.

1900-talets folkhem är dött och begravet och den vänster lurar sig själv som tror att den kan ta upp Olof Palmes fallna mantel och fortsätta som om ingenting hade hänt och att det bara handlar om att vinna det politiska tolkningsföreträdet så står vägen öppen för både omfattande reformprogram och löntagarfonder.

Politik handlar om klasskamp, det är styrkeförhållandet mellan klasserna som formar den politiska dagordningen. Ingen vänsterpolitik är realistisk utan klasskamp.

För ett bättre Sverige krävs att arbetarklassen kliver ner från den åskådarläktare där den har placerats av ett politiskt system som gör folket till en passiv betraktare. Vi måste återerövra vår framtid från experter, akademiker och ekonomer som alla är betalda av näringslivet.

Demokratin blir allt mer ett tomt skal, dess innehåll är plutokratiskt, dvs de rikas välde. Utan att blinka kör politikerna över resultat i folkomröstningar om dessa inte går i samma riktning som näringslivets vilja. Den ekonomiska och politiska makten smälter allt mer samman.

I ett sådant system är det inte konstigt att misstro mot politik frodas. Dessvärre vägs inte denna misstro upp av en tilltro till arbetarklassens egen förmåga att kämpa för förändring, att slåss för sina egna intressen. Missnöjet sträcker sig sällan längre än ett besviket ombudsmannatänkande, besvikelse över att någon annan inte löser de stora och gemensamma problem vi står inför. Därför kan misstron utnyttjas av privatiseringsförespråkare och högerpopulister.

Röd Front är det antikapitalistiska alternativet. På arbetarklassens högtidsdag kräver vi ett Sverige som sätter arbetarklassens trygghet överst på den politiska dagordningen.

Men vi riktar kravet som en kampuppmaning till alla arbetare i Sverige, vi ber inte om någon nådegåva från staten och kapitalet. Vår trygghet kan bara vinnas genom vår egen kamp.