Det har spekulerats hej vilt om Moderaternas utspel i förra veckan, där först Reinfeldt och därefter Borg och Bildt ställer kostnader för flyktingmottagande mot satsningar på välfärden.
Är det ett sätt för den nyliberala falangen i Moderaterna att inför ett förmodat valnederlag skriva sitt eget politiska testamente som humanister och försvåra ett samstyre med SD efter valet? Eller är det precis tvärtom ett sätt att öppna dörren åt SD genom att omfatta deras verklighetssyn som alltid ställer flyktingpolitik mot folklig välfärd och aldrig mot skattesänkningar, vinster och förmögenheter.
Det senare spekulerar tidningen Arbetets Martin Klepke om. Reinfeldt & co räknar iskallt med att själva förlora röster till SD genom sitt utspel, men målet är att de rödgröna, framförallt socialdemokraterna, ska förlora så pass många till SD att de inte lyckas få egen majoritet. Därmed kan borgaralliansen sitta kvar som minoritetsregering med stöd av SD, precis som de har gjort de senaste fyra åren.
Troligtvis ligger det något i båda teorierna. Inför offentligheten har borgaralliansen gjort allt för att slippa förknippas med SD, men i praktiken är det stödet från SD som möjliggjort den gångna mandatperiodens regeringsinnehav. Enda sättet att garantera att detta samarbete, som varken borgaralliansen eller SD vill skylta med, kan fortsätta, är att se till att de rödgröna hamnar under 50 procent. Det är ett realpolitiskt vågspel vars stora vinnare heter Jimmie Åkesson.
Frågan är bara om SD accepterar rollen som stödparti ytterligare fyra år eller om de kräver ministerposter som i grannlandet Norge. Man ska veta att moderaterna är ett splittrat parti. Medan Reinfeldt representerar den nyliberala falang, som länge styrt i partiet, finns också en konservativ grupp. Moderaterna har en lång historia av främlingsfientlighet och storsvenskeri. På SD:s riksdagslista i valet 2010 hade hälften av kandidaterna moderat bakgrund. På basplanet är det flera moderater som gått över till SD och bland moderaternas kandidater i år är det många som står SD nära åsiktsmässigt.
Reinfeldt är mycket möjligt en övertygad antirasist av den nyliberala sorten. Men han känner sitt parti och vet att i Ungern, Norge, Storbritannien, Frankrike etc. har hans konservativa syskonpartier svängt kraftigt när de fått konkurrens från höger och ibland till och med satt sig i regering med de blåbruna kusinerna. Om en liknande svängning sker inom Moderaterna så har Reinfeldt för egen del skrivit sitt eftermäle.
Det skulle kunna tyckas som om det vore öppet mål för den rödgröna oppositionen. När borgarhövdingen gör SD:s verklighetssyn till sin och spelar ut flyende människors behov av skydd mot människor i Sveriges behov av välfärd, då märks den cyniska människosyn som borgarna i retoriken gör allt för att dölja.
Att spela ut arbetare mot varandra har hela tiden varit en grundpelare i den reinfeldtska framgångssagan. Arbetare med jobb spelades skickligt ut mot de som saknar jobb under den förljugna parollen ”det måste löna sig att arbeta”.
En röst på alliansen är en röst för sverigedemokratiskt inflytande på politiken, lika mycket som en röst på SD är en röst för fortsatt allians-styre.
Men det öppna målläget förvandlar Löfven istället till en felpass till motståndarlaget. Löfven bjuder ut sig som en överförfriskad häradsbetäckare till samtliga småpartier i motståndarlägret. Han är beredd att lägga sig med fackföreningshatare, privatiseringsivrare och stockkonservativa svartrockar – allt för att få ta över Reinfeldts jobb.
Inte heller den cynism som spelar ut människor mot varandra, trots att Sverige är rikare än någonsin, förmår Löfven att bemöta. Något sådant är omöjligt för den som accepterat de borgerliga budgetramarna och därmed går med på att det ekonomiska utrymmet är begränsat.
Hur det går i valet om några veckor återstår att se, men den enda säkra valutgången är den som Åsa Linderborg gör ”vad som än händer, vinner borgarna valet”.
Valet den 14 september handlar om betydligt mer än regeringsfrågan, därför bör alla med hjärtat till vänster dela på sina röster och rösta på Kommunistiska Partiet i de val där vi ställer upp.
Sverige behöver inte bara en ny regering, Sverige behöver en ny politik. Mot moderat och sverigedemokratisk splittring behövs arbetarsolidaritet. Mot kapitalismens cyniska marknadsvärde behövs en politik för människovärde. Och istället för privatiseringspolitikens kaos behövs planering utifrån människors behov av välfärd och trygghet här och nu och för att rädda framtida liv från den destruktiva kapitalismens hot mot planeten.
