Trots att valrörelsen nu går in i slutspurten så verkar till och med de politiska experterna ha svårt att hålla sig vakna under den oändliga raddan av tv-debatter. Av det ideologiska superval, som det pratades om i våras, har det i bästa fall blivit en medioker tavla med åtta nyanser av blått.
Anledningen är självklar. Svensk politik är en uppvisning i konsten att halshugga skuggor. Den folkliga opinionen har tröttnat på nyliberalismens privatiserade kaos, växande klyftor och allmänna förfall. Faktum är att nyliberalismen aldrig har haft något folkligt stöd i Sverige.
Återkommande undersökningar sedan början av 1980-talet visar att svenska folket till sin absoluta majoritet är för den gemensamma välfärden.
Inför denna opinion försöker de politiska partierna vinna röster genom att hitta politiska krav som ger sken av att man angriper problemen, men som aldrig angriper orsakerna.
Ta bara Kristdemokraternas krav att lägga ansvaret för sjukvården på staten. Eller Folkpartiets krav på ett förstatligande av skolan. Som om bara ett byte av huvudman skulle förändra det kaos och den pengabrist som den nyliberala politiken har skapat.
Sak samma med Vänsterpartiets krav på inga vinster i välfärden, ett sätt att profitera på den folkliga opinionen utan att angripa den privatiseringspolitik som är grundproblemet. Dessutom visar Attendos senaste trollerikonster i skattefusk hur uppfinningsrika kapitalisterna är när det gäller att dölja vinster.
Eller socialdemokratins utspel om att förbjuda underpris vid utförsäljningar. Hela syftet med utförsäljningar är att överlåta gemensam egendom till det privata, att se till att domstolar kan pröva om det görs till marknadsmässiga priser eller inte ändrar inte det faktum att det handlar om att förskingra gemensam egendom.
Det samma gäller partiernas populistiska utspel mot de värsta konsekvenserna av upphandlingssystemet. Dessa är bara den logiska konsekvensen av att låta jobben gå till den som erbjuder sig att göra det till lägst betalning, då pressas kostnaderna, inte minst arbetskraftskostnaderna.
Trots att nyliberalismen aldrig har haft folkligt stöd så har samtliga regeringar sedan 1980-talet drivit en nyliberal politik, med målet att montera ner den gemensamma välfärden och öppna upp för kapitalistisk exploatering inom välfärden. Som förklaring behövs inga konspirationsteorier. Det handlar helt enkelt om kapitalismen, ett ekonomiskt system där den politiska makten i grund och botten har till uppgift att förvalta systemet och den härskande klassens intressen.
Den nyliberala nedskärningspolitiken bygger inte i första hand på överklassens hat mot att arbetarklassen kan leva i relativ trygghet och välmåga. Givetvis finns en sådan sida av saken.
Under kapitalismen förvandlas människovärdet till marknadsvärde, människor reduceras till arbetskraft. Inget fyller kapitalister med sådan motvilja som att se arbetskraft som inte villigt säljer sig till dem. Hungriga vargar jagar bäst, är som bekant borgerlighetens grundsyn på arbetare.
Men detta är som sagt bara en sida av saken. Huvudsidan med nyliberalismen är att genom målmedvetna politiska beslut skapa en kapitalistisk välfärdsmarknad för att öka kapitalets möjligheter till vinst. Det är denna måttstock som har lagts på hela samhället.
För att bedöma om ett samhälle är framgångsrikt används det kapitalistiska måttet ekonomisk tillväxt. Mänskligt framåtskridande är ersatt av kapitalets förmåga att förmera sig. Med en sådan syn på samhället är nyliberalismen framgångsrik, oavsett de mänskliga konsekvenserna.
Den kapitalistiska välfärdssektorn fungerar på samma sätt som all annan kapitalistisk verksamhet. Skolor och inrättningar för vård och omsorg köps med målet att pressa ut så höga vinster som möjligt. Inkomsten garanteras av det offentliga varvid det återstår att pressa kostnader och maximera vinsten. Den enda skillnaden mot andra branscher är att avkastningen är betydligt högre. Det är inte att undra på att välfärdssektorn suger till sig kapital som flugpapper.
Riksdagspartierna har alla accepterat rollen som förvaltare av kapitalismen, i varje fall i handling. Men för att ges möjlighet att förvalta kapitalismen krävs röster. För att locka röster hos en anti-nyliberal opinion måste partierna därför förfina konsten att halshugga skuggor.
Som enda parti i valet 2014 säger Kommunistiska Partiet: vi vill inte halshugga några skuggor, det är den kapitalistiska hydran vi vill åt. Mot marknadsvärde, privatisering och kapitalism reser vi människo-värde, planering och socialism. Sverige behöver visserligen en ny regering, men framförallt behövs en ny, antikapitalistisk politik.
