Mario Puzos roman Gudfadern om Corleones gansterimperium inleds med ett citat från Balzac: ”Bakom varje stor förmögenhet vilar ett brott”.
Det är en berättelse om den råa och nakna makten. Makten som står över lagen, där allt är tillåtet för att skydda familjeimperiets ställning och affärsintressen. Det handlar om den självsäkra makt som aldrig behöver höja rösten, som aldrig uttalar hoten öppet utan genom kylig lågmäldhet får den politiska makten att dansa efter familjens pipa.
Samma iskalla känsla väcker Marcus Wallenbergs brev till fd försvarsminister Sten
Tolgfors som i dagarna dykt upp ur arkiven. Brevet som börjar med ”Bäste Sten” berättar om informella möten mellan familjedynastierna Saudiarabien och Wallenberg. Hoten som ligger som en mullrande underton i brevet fick genast den svenska regeringen att åsidosätta svensk lag och upprätta bulvanföretag och gå i god för ännu ett brott för att bygga på Wallenbergarnas stora förmögenhet.
Bakgrunden är bekant, men värd att påminna om. I början av 2000-talet höll Wallenbergarnas företag Ericsson och Saab på att sluta en miljardaffär med dikaturen Saudiarabien. Marcus Wallenberg är styrelseordförande i vapentillverkaren Saab och kusinen Jacob Wallenberg är vice styrelseordförande i Ericsson.
Det gällde att sälja de två företagens gemensamma radarsystem Erieye. Som motprestation krävde saudierna att Sverige skulle hjälpa till att bygga en vapenfabrik i kungadiktaturen. För att ro affären i hamn gällde att få audiens hos det saudiska kungahuset. Givetvis ställde svenska kungahuset upp, det är ju för detta som kungahuset finns till, och en delegation med kronprinsessan Viktoria i spetsen reste till Riyadh.
Att affären strider mot svensk lag var inga problem för varken Göran Perssons dåvarande s-regering eller Wallenbergarna. Huruvida kungahuset var med på noterna eller bara på rutin agerade villigt tjänstefolk åt Wallenbergarna förtäljer inte historien än så länge.
Av någon anledning fick den nytillträdda borgarregeringen kalla fötter 2007, de ville förmodligen undvika att bära hundhuvudet för Göran Perssons skumraskaffärer. Det var i detta läge som självaste gudfadern Marcus Wallenberg fattade pennan och lät regeringen veta vad som gäller.
Givetvis blev det rättning i leden. När gudfadern talar så lyder man. Regeringen gav FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, i uppgift att bilda ett bulvanföretag att sköta affärerna. Så kunde affärerna fortsätta utan in-blandning från regering eller riksdag och bortom varje demokratisk insyn. Vapenexporten med kungadiktaturen växte och i takt med denna den wallenbergska förmögenheten. Att saudiska vapen samtidigt slog ner demokratiupproret i Bahrain var inget som berörde varken den politiska eller ekonomiska makten i Sverige. Prat om mänskliga rättigheter och demokrati väger lätt i jämförelse med vapen-exportens miljardinkomster.
När Saudiaffären sedan två år rullas upp försöker politikerna två sina händer. Först försökte borgarregeringen rädda sig genom bondeoffret Tolgfors, som tvingades lämna ministerposten för ett välbetalt jobb hos vapenlobbyn. Både Reinfeldt och Bildt försöker rida ut stormen under tystnad.
När valet närmar sig försöker oppositionen vinna politiska poänger. Men frågan är om det inte riskerar att bli självmål. Som när socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin anklagar regeringen för att uppträda ryggradslöst. Ahlin var själv ordförande i Utrikesutskottet 2002-2006, när Saudiaffären gjordes upp. Ahlin är en så vulgär krigshetsare att han allt som oftast får Carl Bildt att framstå som återhållsam.
Men framförallt därför att socialdemokratin, med Stefan Löfven som den tydligaste förkunnaren, hävdar att exportindustrins intressen står över allt annat. Ryggradslösheten inför storföretagen är Löfvens politiska evangelium.
Vapenexporten utgör en betydande del av den svenska exportindustrin. Sverige är världens per capita främste vapenexportör. De vackra orden om att inte exportera vapen till länder som befinner sig i väpnad konflikt eller kränker mänskliga rättigheter är bara glättigt omslagspapper för att det krassa vinstintresset inte allt för öppet ska skära sig mot den offentliga retoriken. För faktum är att mer än 80 procent av vapenexporten går till länder som befinner sig i väpnade konflikter och/eller som kränker mänskliga rättigheter – Thailand, Saudiarabien, Indien, Pakistan, Storbritannien och USA.
Samtliga riksdagspartier ger sitt godkännande till detta genom att sätta sig i både Exportkontrollrådet och Utrikesnämnden, där denna typ av frågor behandlas, men där ledamöterna lyder under tystnadsplikt inför folket.
Saudiaffären må vara rutten, men den är bara ett symptom på hela det ruttna system där politiker av alla kulörer sitter i knät på storföretagen. Därför kräver Kommunistiska Partiet:
• Alla papper på bordet i Saudiaffären
• Förbjud svensk vapenexport
• Stoppa fjäsket för överklassen
