Finanskapitalets triumf, ett anförande

Den amerikanske radikale ekonomen Paul Sweezy, bl a känd från 1960-talet, då hans bok Monopoly Capitalism kom ut, höll i april 1994 ett föredrag på Istambuls universitet. Det ger en överskådlig sammanfattning av kapitalismens ekonomiska utveckling. Men det handlar också om de förändringar i relationerna mellan produktivt kapital och finanskapital som Sweezy anser är av avgörande betydelse för dagens världsekonomi och analysen av densamma.Som han själv framhåller är det till stora delar ”outforskad terräng”, och hans inlägg skall ses som ett bidrag till en nödvändig debatt inom den revolutionära rörelsen för att kunna stärka arbetarklassens kampstyrka.

Att Klasskampen översatt och publicerar Sweezys föredrag (i något redigerad form) betyder inte nödvändigtvis att KPML(r) i allt är överens med dess innehåll och slutsatser. Däremot är det tankeväckande och viktiga frågor Sweezy tar upp, vilket är ett nog så gott skäl för dess publicering.

/Teddy John Frank, internationell sekreterare i dåvarande KPML(r), Kommunistiska Partiet

2011-04-22

I ett ofta citerat stycke från 1936 skrev John Maynard Keynes: ”spekulanter kan göra skada som luftbubblor ien ström av ekonomisk verksamhet. Men situationen blir allvarlig när ekonomisk verksamhet blir en luftbubbla i en malström av spekulation. När utvecklingen av ett lands kapital blir en biprodukt till aktiviteterna i ett kasino, blir självfallet arbetet dåligt gjort.”

Keynes syftade förmodligen på läget som det var vid 20-talets slut i USA, världens mest utvecklade kapitalistland. Idag låter citatet som en illavarslande profetia som blivit fullt ut förverkligad ett halvt århundrade senare – inte bara i USA utan i hela världen.

När finanskapitalet blir frigjort från sin ursprungliga roll som en beskedlig hjälp till den verkliga produktionsekonomin, den som möter mänskliga behov, blir det med nödvändighet ett spekulativt kapital som enbart inriktar sig på att gagna sin egen expansion. Förr var det ingen som drömde om att det spekulativa kapitalet, ett fenomen lika gammalt som kapitalismen själv, skulle växa på ett sådant sätt att det kunde dominera en nationell ekonomi, för att inte tala om hela världen. Men det gör det.

Det är verkligheten som vi möter idag. De sorgliga konsekvenserna kan ses överallt, från 35 miljoner arbetslösa i de utvecklade industriländerna till stadigt ökande fattigdom och nöd i tredje världen och oinskränkt ekologisk förstörelse överallt.

Kapitalackumulation är drivkraften

Vad som kräver en förklaring är hur det har kunnat bli på detta sätt. Kapitalackumulationen har alltid varit drivkraften i det kapitalistiska systemet och har behandlats så inom alla huvudriktningar av ekonomisk analys: klassisk, marxistisk och nyklassisk. Det har i huvudsak tagits för givet att kapitalackumulation ökar rikedomen, intäkterna och levnadsstandarden i de länder där den äger rum. Det har naturligtvis alltid funnits en annan sida också i ackumulationsprocessen – de återkommande paniklägena och sammanbrotten som den tenderar att skapa, den ojämlika fördelningen mellan olika delar av befolkningen osv. Men i stort har den hela tiden betraktats som en nödvändig process, där de positiva sidorna väger mycket tyngre än de negativa.

Det är inte min avsikt att nu sätta frågetecken för funktionerna och konsekvenserna av kapitalackumulationen sett i perspektiv av flera hundra år. Vad jag vill påvisa är att de senaste förändringarna, i huvudsak efter andra världskriget, har ändrat kapitalackumulationens funktionssätt på ett sådant sätt, att den upphört vara en positiv och välgörande kraft, och istället har förvandlats till en förfärlig destruktiv kraft. Kapitalismens historia som vi känner den idag, börjar med den industriella revolutionen på 1700–talet. Huvudaktörerna var små företag som fungerade på en konkurrensmarknad. De tekniska framstegen som började i och spreds från textilindustrin, inledde något som snart blev en självproducerande och självexpanderande ackumulationsprocess och ekonomisk tillväxt. Det var denna process som var den ursprungliga empiriska basen för den första verkliga samhällsvetenskapen: den klassiska politiska ekonomin.

Den industriella revolutionen

Under de tidigaste stadierna i den industriella kapitalismen var marknaderna fortfarande i huvudsak lokala, ett faktum som inte bara begränsade deras storlek, utan också verkade som ett hinder för konkurrensen mellan dem. Med utvecklingen av transporter och kommunikationer (kanaler, fraktfartyg, järnväg, telegraf) växte marknaderna enormt, blev mycket mer opersonliga och aggressiviteten i konkurrensen ökade kraftigt. När man kommer till 1800-talets andra hälft har kapitalackumulationen nått en feberaktig nivå.

Å ena sidan var detta utmärkt. Kapitalismen gjorde precis det man förväntade sig av den. Men å andra sidan, med tanke på kapitalets mål att skapa profiter, stod saken på ett annat sätt. Problemet var att kapitalisterna som försökte få övertaget på varandra i de olika industrigrenarna, expanderade sin kapacitet och produktion långt utöver den punkt som gav maximal profit, i flera fall förbi den punkt som gav profiter överhuvudtaget. Mängder av företag gick omkull och till och med de starkaste måste kämpa för att överleva. I USA som under hela denna tidsperiod kämpade för en ledande ställning i den kapitalistiska världen, kan det illustreras med följande: Index på grossistpriser (1910-14 = 100) låg på 185 vid slutet av inbördeskriget 1865. 1890 hade de sjunkit till 82, en nedgång med 57 procent på 25 år. Både kapital och arbetskraft var satta under hård press; oron i industrin och våldet nådde nya höjder; den ekonomiska litteraturen under denna tid präglas av pessimism och dystra framtidsutsikter.

Monopolkapitalismen

Det var i detta läge som historien tog en avgörande vändning. I alla utvecklade kapitalistiska länder kunde man bevittna hur under loppet av de två sista årtiondena på 1800-talet en intensiv koncentrations- och centraliseringsprocess av kapitalet ägde rum. Starkare företag slukade de svagare och slog sig samman i olika former (karteller, truster, holdingbolag, jättekoncerner) med målet att eliminera den mördande konkurrensen för att få kontroll över pris- och produktionspolitiken. Det var också under denna period som kapitalisterna i kärnländerna, som ivrigt sökte efter nya marknader och billigare råvarukällor, koloniserade eller på andra sätt skaffade sig kontroll över de svagare länderna i Afrika, Asien och Latinamerika. Vid sekelskiftet hade det som ursprungligen i huvudsak varit hemmaorienterad småskalig kapitalism blivit till tjugonde århundradets monopolkontrollerade imperialistiska system.

Finanskapitalets roll

Det är viktigt att förstå finanskapitalets roll i denna historiska omvandling. Fram till slutet av förra århundrandet hade banker och andra kapitalmäklare två huvudfunktioner: å ena sidan skaffa kortsiktiga krediter som krävdes för att hålla industrins och handelns hjul igång; å den andra ta till vara de långsiktiga behoven för regeringar (särskilt för att utrusta arméer och föra krig), för privat eller offentlig infrastruktur (kanaler, järnvägar, kraftverk etc) och för stora forskningsföretag. Efter inbördeskriget i USA (1861-65) ägnade sig många kapitalister åt industriella satsningar och blev huvudfigurer i hela koncentrationsprocessen, där de ofta slutade med att kontrollera viktiga positioner i det som senare kom att kallas kommandohöjdpunkten i ekonomin. Av alla dessa blev JP Morgan, USA:s mest kände finansman, själva arketypen på ett sätt som sällan sker med en enskild individ. Man kan också nämna den omfattande litteratur, både analytisk och skönlitterär, som stimulerades av kapitalismens historiska omvandling. Tre exempel: i USA Thorstein Veblens ”The Theory of Business Enterprise” 1904; i Tyskland Rudolf Hilferdings ”Das Finanzkapital” 1910; och i Ryssland Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” 1917.

Från vår utgångspunkt i slutet av 1900-talet är det viktigt att inse att det som skedde för hundra år sedan lade grunden för finanskapitalets slutliga triumf, men det skedde inte då. Under 1900-talets första hälft fortsatte kapitalackumulationen att centreras till industrikapitalet, såsom det varit sedan början av den industriella revolutionen. Finansinstitutioner spelade en större roll som partners, och ofta som dominerande partners, till industrikapitalisterna. De två grupperna hade samma målsättning, nämligen att maximera profiterna för det produktiva kapitalet (stål, olja, kemikalier, infrastrukturer, papper osv), oavsett hur hårt de kämpade om utfallet sinsemellan. Den fanns självfallet specialister som bankirer, aktie- eller obligationsmäklare. De verkade i en finansvärld där spekulation alltid var frestande. Den kunde av och till leva ett självständigt liv som ibland drog med sig stora delar av samhället med katastrof för många. Men i stort var finanskapitalet fortfarande underordnat produktionen.

Monopolpriser

Efter den stormiga perioden före 1900-talets början med koncentration och centralisering, ägde det rum en avgörande ändring i kapitalets ackumulationsprocess. Som sagts tidigare föll grossistpriserna efter inbördeskriget. De steg med den cykliska högkonjunkturen på 1890-talet och fortsatte därefter att stiga fram till 1920- talet (med en märkbar ökning under första världskriget). Baksidan av denna prisrörelse var nedgången i takten på produktiva kapitalinvesteringarna allteftersom de nya oligopolska monopolen lärde sig att kontrollera produktionspolitiken efter marknadernas förmåga att svälja varor. Historiker som studerat denna period har allmänt sett noterat att de tio åren före första världskriget var tröga, med en ökning av arbetslösheten och ovanligt långa lågkonjunkturer och korta högkonjunkturer.

Så här i efterhand står det klart, att början av 1900-talet också var inledningen till en långvarig stagnationsperiod, liksom att en sådan präglade 1930-talet. Det som hindrade att stagnationen började tidigare var första världskriget. Som följd av det kom en högkonjunktur som i sin tur upprätthölls av en rad särskilda förhållanden, av vilka den mest framträdande var den första vågen i bilrevolutionen och dess följdverkningar. Men djupgående depressiva krafter hade förts in i den kapitalistiska ekonomin under dess omvandling i slutet av 1800-talet. Det var bara en tidsfråga innan de bröt fram som dominerande faktor i systemets funktionssätt. Och det skedde slutligen då den spekulativa finanskraschen 1929 efterhand ledde till den stora depressionen på 1930-talet.

Den stora depressionen

Den stora depressionen var något helt nytt i kapitalismens historia, en hel tioårsperiod utan tillväxt: den kapitalistiska ackumulationsprocessen stod helt stilla. I USA som då blivit det ledande kapitalistiska landet, nådde arbetslöshetssiffrorna 25 procent 1933. En uppgång i konjunkturen, som de flesta ekonomer enligt tidigare erfarenheter antog skulle leda till full sysselsättning, skedde 1937 men med fortsatt arbetslöshet på 14 procent. Därefter följde en ny nedgång och arbetslösheten ökade till 19 procent 1938, och årtiondet verkade föra inte bara ekonomin utan hela samhället in i en djup kris. Roosevelts ”New Deal” som genomfört reformer genom krispaket som räddade många från svält, förlorade stödet (i kongressen, KK-red. anm.) och för första gången i USA:s historia ifrågasattes på allvar kapitalismens framtid.

Andra världskriget

Det var det andra världskriget som avslutade denna period. Som John Kenneth Galbraith träffande formulerat det: den stora depressionen upphörde aldrig, den smälte bara samman med krigsekonomin. Under de fem åren mellan 1939 och 1944 ökade USA:s BNP med 75 procent och arbetslösheten upphörde praktiskt taget helt. Men det var inte följden av det kapitalistiska systemets inre logik. Den logiken hade visat sig i sin renaste form under den stora depressionen. Det normala tillståndet för det mogna kapitalistiska systemet är stagnation. Produktiv tillväxt i ekonomin är undantag, vars orsaker ligger i externa, icke-ekonomiska faktorer.

I närmare ett kvarts sekel efter andra världskriget, från 1945 till 1970-talet, fanns dessa externa krafter i stor omfattning. Restaurerandet efter krigets skadeverkningar, där man återuppbyggde allt det som saknades på grund av omläggningen bort från civil produktion under kriget. Man utnyttjade de tekniska landvinningar som utvecklats för militära ändamål, som t.ex. elektronik och jetflyg. Och först och främst hade man nya krig, både kalla och varma. I två decennier var förutsättningarna för kapitalackumulation extremt gynnsamma. Kapitalismen gick in i en ny guldålder, som påminde om de bästa åren i dess ungdom. Men detta kunde inte bestå någon längre tid. Det ligger i ackumulationens natur att avlägsna den efterfrågan som ger den stimulans. Och i takt med att nya stimulanser uteblir, försvagas produktionen och stagnationstendensen tar överhanden. Det var detta som var på väg att ske mot slutet av 60-talet, och som kulminerade i den djupa nedgången 1974-75, den allvarligaste sedan andra världskriget.

Självständigt finanskapital

Vad vi nu skall ge oss in på, måste erkännas, är om inte okänd terräng, så i alla fall litet utforskad och dåligt kartlagd. Men eftersom ämnet är viktigt är allt som stimulerar intresset och debatten till nytta.

Vad det handlar om är de senaste tjugo årens utveckling av en relativt oavhängig – dvs relativt i förhållande till vad som gällt tidigare – finansiell överbyggnad som sitter på toppen av världsekonomin och de flesta nationella delarna. Den består av banker – centrala, regionala och lokala – och en mängd mäklare i en förvirrande blandning av finansiellt aktiva och tjänare, som alla är sammanknutna genom ett nätverk av marknader, en del strukturerade och reglerade, andra informella och oreglerade. En sådan helhet har många dimensioner och det finns inte ett enhetligt begrepp som kan användas för att beskriva den. Att den är mycket stor och växande är inte bara intuitivt påtagligt, utan visas klart i statistik som bygger på viktiga mätbara delar av denna helhet.

Denna finansiella överbyggnad har skapats de senaste 20 åren, vilket betyder att dess framväxt skedde ungefär samtidigt med stagnationens återkomst på 1970-talet. Men står inte detta i direkt motsättning till tidigare erfarenheter? Traditionellt har finansiell expansion gått hand i hand med framgång för den verkliga ekonomin. Är det verkligen möjligt att detta inte längre är sant, utan att det vid tjugonde århundradets slut är det motsatta som gäller; med andra ord att finansiell expansion lever på en stagnerande ekonomi, och inte på en sund realekonomi?

Jag tror att svaret på denna fråga är: ja, det är möjligt, och det är det som har skett. Och dessutom vill jag tillägga att detta omvända förhållande mellan finanskapital och den verkliga ekonomin, utgör nyckeln till att förstå de nya tendenserna i världen.

Oligopolen

Den verkliga ekonomin, den som producerar varor och tjänster som gör det möjligt för människor att leva och reproduceras, ägs av en liten minoritet oligopol. Den är strukturerad för att ge dessa stora profiter, långt större än vad de kan eller önskar förbruka. Som kapitalister önskar de investera det mesta av sina profiter. Men samma struktur som ger dessa profiter, sätter snävare gränser för konsumenternas inkomster som denna produktionsmodell bygger på. De kan i stort konsumera på den nuvarande produktionsnivån som erbjuds dem till priser som är beräknade för att ge den oligopolska profiten. Det ligger därför ingen vinst i att expandera kapaciteten för produktion av varor som går in massförbrukningen. Att göra det vore liktydigt med att investera i överkapacitet, något som skulle vara typiskt irrationellt för kapitalister. Vad skall de då göra med sina profiter?

Med en tillbakablick är svaret uppenbart: de investerar i finansiell, inte verkligt produktiv aktivitet. Och jag anser att det var precis det de gjorde i ökande omfattning allteftersom ekonomin än en gång sjönk ned i en stagnation på 1970-talet. Också på utbudssidan var situationen mogen för förändring. Den finansiella aktiviteten, vanligen en traditionell sådan, hade stimulerats av efterkrigsboomen på 1950- och 1960-talen, och upplevde en tillbakagång med stagnationens återkomst. Finansfolket letade därför efter nya marknader. Kapital som vandrade ut ur den verkliga ekonomin mottogs med glädje i finanssektorn. På det sättet började den process som under de kommande tio åren skulle leda till finanskapitalets triumf.

Konsekvenser

När jag påbörjade arbetet med detta anförande, hade jag stora ambitioner om vad som skulle tas med. Först skulle påståenden kring det centrala temat, finanskapitalets framväxt till en dominerande position komma; sedan en beskrivning, både historisk och analytisk, för utgångspunkterna och utvecklingsprocessen; och slutligen det viktigaste av allt, synpunkter på konsekvenserna och vad vi kan vänta oss i framtiden. Jag tänkte till och med säga något om vad vi, som inte gläds över denna utveckling, kan och borde göra. Men detta var illusoriskt. Jag fann snart, att en sådan omfattande uppläggning i ett enda anförande enbart skulle leda till förenklingar. Därför har jag koncentrerat mig till den historiska sidan. Men jag skall avsluta med några synpunkter om konsekvenserna.

1. Lokaliseringen av ekonomisk och politisk makt har ändrat sig med framväxten av finanskapitalet. Det har länge tagits för givet, särskilt bland radikala krafter, att makten i det kapitalistiska samhället finns i styrelserummen i några få hundratal multinationella företag. Även om det inte råder något tvivel om deras roll i att bestämma om användandet av resurser och andra viktiga frågor, anser jag att det finns en annan sida och som måste betonas. Dessa makthavare är själva i ökande grad bundna till och kontrollerade av finanskapitalet som verkar över det världsomspännande nätverket av finansmarknader. Med andra ord ligger den verkliga makten inte så mycket i storkoncernernas styrelserum, som hos finansmarknaderna. Ett litet påpekande: de gigantiska storkoncernerna är också storspelare på dessa marknader och hjälper dem att få denna sin centrala roll. Det ser ut som om den osynliga handen från Adam Smiths dagar försöker sig på en comeback i ny form och med ökad muskelstyrka.

2. Det som gäller för storkoncernernas centrala ledare gäller också för dem som sitter vid den politiska makten. Deras handlingar blir mer och mer kontrollerade av finansmarknaderna. Det är ganska uppenbart när det gäller de svagare medlemmarna i det internationella samfundet, som för det mesta är direkt underställda IMF och Världsbanken. Men det gäller lika mycket de starkare medlemmarna, inklusive USA. Allt viktigt som Clintonadministrationen vill göra, från skattepolitik till sjukvårdsreform, måste ställas i förhållande till om finansmarknaderna accepterar det eller ej. För kort tid sedan hade New York Times en artikel som hette ”börsdiplomati”, med undertiteln ”Clintons utrikespolitik styrs av hur åtgärder påverkar världshandeln”.

När det gäller mellanstora makter, de som finns mellan de svagare och de starka, kan man ta Frankrike i början av 1980-talet som exempel. Franska folket valde en socialistisk regering med stor majoritet. Den nya regeringen tänkte följa upp väljarnas uppfattning och inledde en process med försiktiga reformer och en utvidgning av statens verksamhet. Resultatet lät inte vänta på sig: en allvarlig kris i betalningsbalansen som följdes av en snabb reträtt från regeringens sida. I förhållandet finanskapital och demokrati, såsom världen ser ut idag, råder det ringa tvivel om vem som är den starkare.

3. Vad bör göras? Om min analys är korrekt, att vare sig den globala ekonomin, utifrån de regler som gäller för den nu, eller de nationer som underkastas dessa regler, kan förse världens stora flertal med det de behöver – fast arbete, trygghet, anständiga levnadsförhållanden – står det klart, att för de flesta människor finns inget annat val än att ifrågasätta själva strukturen. Jag är övertygad om att de kommer att göra det – så småningom. Mänskligheten har lidit länge, men det är inte särskilt troligt att de för alltid kommer att tolerera det som nu verkar utvecklas till okontrollerbara förhållanden och kaos. Det är möjligt att här och där redan nu se antydningar till vad vi har att vänta oss. Jag är särskilt imponerad av upproret bland de fattigaste bönderna i den fattigaste delstaten i Mexiko, ett land som styrs av en regim som med stor kraft ortodoxt omfattar den nya finansverkligheten. Folket i Chiapas håller inte på att ta över makten, långt därifrån. Men de har skakat hela samhället i dess grundvalar och Mexiko kommer antagligen aldrig att bli detsamma som det var före januari 1994.*
Liknande saker kommer förmodligen att ske på andra håll. Det hoppas jag.

Paul M. Sweezy

* Sweezys anförande hölls före president- och parlamentsvalen i Mexiko, vid en tidpunkt då mycket pekade på att det styrande PRI-partiet efter över 60 år skulle förlora valet. Så skedde emellertid inte. Men zapatisternas upprorsrörelse i Chiapas har växt under 1994, och den nya regeringen har inte lyckats kväsa den. I flera områden har en ”parallell folkmakt” upprättats med av den lokala befolkningen utsedda förtroendevalda, vilken delvis övertagit administrationen. De förhandlingar, bl.a. med krav på jordreformer och demokrati för indianbefolkningen, som förts under hösten har inte resulterat i några framsteg. I årskiftet till 1995 finns tvärtom tecken på att regeringen i Mexico City återigen förbereder militära anfall mot folkets uppror.
(KK-red. anm.)