De tiotusen tecknens dokument

Faktorer som påverkar Kinas säkerhet

Kinas kommunistpartis centralkommitté med kamrat Jiang Zemin i spetsen har utarbetat en rad korrekta planer för de viktigare åtgärderna vad gäller statens säkerhet sedan 1989. Sedan början av detta år har partiets CK åter-igen lagt fram ett antal betydelsefulla förslag och vidtagit en del korrekta åtgärder.

Av olika skäl finns det emellertid fortfarande några faktorer i Kina som är till nackdel för statens säkerhet. För att dra lärdom av ”1989 års oroligheter” och förhindra en upprepning av att proletariatets politiska makt störtas, som skett i Östeuropa och i Sovjetunionen, måste vi genomföra en noggrann analys av alla faktorer som påverkar kinesiska statens säkerhet.

Istället för att analysera alla faktorer som påverkar Kinas säkerhet kommer denna artikel endast att ägna sig åt inhemsk ekonomi, politik och kultur. Vad beträffar de ekonomiska, politiska och kulturella faktorerna kommer denna artikel att snarare mer djupgående analysera de faktorer som kan påverka Kinas statssäkerhet inom det närmaste decenniet än de som kan påverka Kinas nuvarande statssäkerhet, och som kan elimineras genom de ansträngningar som kan vidtagas inom de närmaste två, tre åren.
Dessa faktorer omfattar ägandestruktur, klassrelationer, social medvetenhet och läget inom det styrande partiet.

1. Ändringar i ägandestrukturen

Utgående från det nuvarande förhållandet i Kinas produktivkrafter, har partiets CK beslutat att återupprätta den privatägda ekonomiska sektorn så att den kan spela en nyttig kompletterande roll till det socialistiska allmänna ägandet. Sedan detta politiska beslut genomförts har stora förändringar skett i Kinas ägandestruktur.

Den statliga sektorns andel av det samlade värdet av den industriella produktionen sjönk från 1980 till juni 1994 från 76% till 48,3%. Den kollektiva sektorns andel (vilken möjligen innefattar en del av den privata sektorn som använder detta namn) ökade under samma tid från 23,5% till 38,2%. Den privata sektorn och utländskt ägda sektorn slutligen ökade från 0,5% 1980 till 13,5% 1994.

Inom detaljhandelsförsäljningen föll den statliga sektorn från 51,4% till 41,3%, den kollektiva sektorn från 44,6% till 27,9%, medan den privata och utlandsägda sektorn steg från 0,7% till 30,8%.

Den offentliga sektorns andel sjunker hela tiden genom leasing, försäljning, sammanslagningar och aktieägande. Bruttovärdet av industriproduktionen uppskattas inom den statliga sektorn stadigt sjunka till år 2000 och då svara för endast en fjärdedel av det samlade värdet, medan den kollektiva sektorn kommer att öka till 50% och den privata och utländskt finansierade sektorn till 25%.

På detaljhandelssidan kommer den statliga sektorns volym att falla och omfatta endast en tredjedel, den kollektiva sektorn endast en sjättedel, medan den privata och enskilda sektorn (inklusive detaljhandeln från bönder) stiger till 50 procent. Tillväxten i den privata sektorn som den är för närvarande står i överensstämmelse med den sociala produktionens utveckling, gör sakerna bekväma för folket och ökar arbetstillfällena. Om emellertid den privata sektorns andel överträder en viss omfattning, kommer den att utöva en motsatt påverkan på Kinas socio-ekonomiska bas.

På grund av införandet av aktieägarsystemet och företagens äganderätt, står de återstående statliga företagen också inför problemet att det inte kommer att vara helt och fullt ägda av staten. Till exempel. Zhejiangs Hangjiahu och Wenzhou har tillåtit enskilda personer att gå in på den offentliga sektorn genom aktieägarsystemet. Genom reformer kommer Sichuan inte längre att ha statliga företag i sin regionala ekonomi. De statliga företagen, vars andel har drastiskt reducerats genom sådana reformer kommer inte att ledas direkt av regeringen och de kommer inte att ägas helt och hållet av statliga enheter.

Under de senaste tre åren har ledande kadrer på många håll betraktat utvecklingen av den privata sektorn som den viktigaste vägen för att stimulera ekonomisk tillväxt. De har åsidosatt den offentliga sektorn och satsat sin energi, sina kadrer, sina tillgångar, materiel och marknader på privata företag, tävlat med varandra i att erbjuda fördelaktiga villkor till privata och utländska företag, samt föreslagit åtskilliga ”obegränsade” åtgärder för privatekonomins utveckling.

Partikommittén i Heilongjiang förde fram parollen om att ”öppna ett andra slagfält” och gjorde allt för att påskynda den privata sektorns utveckling. Även om dessa kamrater inte särskilt betonat en privatiseringsteori, så har de vidtagit praktiska handlingar för att främja privatisering.

I kölvattnet av en sådan förändring som påverkat ägandestrukturen har en avtappning av statens tillgångar på över 500 miljarder yuan ägt rum sedan 1989, ett genomsnitt på 100 miljarder per år och 100 miljoner per dag. En del uppskattar avtappningen till över 100 miljarder yuan per år. Dessa statliga tillgångar som förts över från offentligt till privat ägande utgör huvudkällan för den nya bourgeoisins tillväxt. Man kan säga att den nya bourgeoisin lever på det arbete och svett som folket i hela landet lagt ner under de gångna 40 åren.

Den privata sektorn har spelat en positiv roll på det nuvarande stadiet och den bör tillåtas existera och utvecklas. Vårt problem är inte huruvida den privata sektorn skall utvecklas, utan huruvida det är nödvändigt att ha kontroll över dess storlek och omfattning, huruvida dess roll bör begränsas till att vara ett komplement till den offentliga sektorn samt huruvida dess negativa roll bör erkännas och begränsas.

Den offentliga sektorns dominans över andra ekonomiska sektorer och den offentliga sektorns ledande roll i den nationella ekonomin är avgörande för att Kinas ekonomi är socialistisk till sin karaktär. Av detta skäl kommer minskningen av den offentliga sektorn och privatiseringstrenden av den socio-ekonomiska strukturen oundvikligen att påverka och undergräva säkerheten för den socialistiska ekonomins grunder.

Den offentliga sektorn utgör den ekonomiska grunden för proletariatets politiska makt. Den offentliga sektorn inrymmer inte bara Kinas industriarbetare utan är också huvudkällan för Kinas inkomster. Nedgången i den offentliga sektorns andel och minskningen av det offentliga ägandet kommer oundvikligen att försvaga partiets ledande roll, centralregeringens auktoritet och statens möjligheter att handlägga motsättningar och lösa problem. Än mer, det kommer att hota konsolideringen av proletariatets diktatur.

Den på senare tid framväxande privata sektorn kommer också att tjäna som ekonomisk uppbackare av de politiska kraven från den på senare tid framväxande bourgeoisin. Sett ur ett historiskt perspektiv, vann på sin tid den europeiska bourgeoisin den politiska statsmakten från de feodala härskarna på principen ”ingen beskattning utan representation”. Talesmännen för den nya bourgeoisin har också föreslagit att ”betala skatt för att ‘erhålla’ från regeringen sådana ‘offentliga tjänster’ som lagstiftningssystem, ordningsmakt, försvar och demokrati, som man inte kan få från marknaden”.

Vidare. Produktionsvärdet från de 80 000 utländskt finansierade företagen som är i drift svarade för 30 procent av Kinas BNP vid utgången av 1993 och deras import och export svarade för 34,4% av landets samlade. Andelen av utländskt ägda företag ökar snabbt i Kinas ekonomi. Tillväxten av utländskt kapital är till fördel för Kinas ekonomiska utveckling, men det gör samtidigt Kinas ekonomi mer beroende av andra länder. Jämfört med tidigare kan det lätt bli så att vi manipuleras av andra. När motsättningar uppstår mellan Kina och berörda länder, kommer det att påverka Kinas nationella säkerhet.

2. Ändringar i klassförhållandena

Med återinförandet och utvecklandet av den privata sektorn de senaste åren, har privata entreprenörer och enskilda operatörer återigen framträtt i Kina. Enligt statistiken hade Kina i juni 1994 328 000 registrerade egenföretagare med ett genomsnitt på fler än åtta anställda. Sammanlagd 5 008 000 personer var anställda på privatägda företag, med ett registrerat kapital på över 104,1 miljarder yuan.

Varje företag har ett genomsnitt på 14,2 arbetare och 317 000 yuan i kapital. Över 5 000 företag hade vid 1992 års utgång ett kapital på över 1 miljon yuan. Det finns också ett mindre antal miljonärer och miljardärer. I vissa provinser vid kusten finns privatföretag med fler än 1 000 arbetare. Enligt en typisk undersökning gjord av Nationalförsamlingens forskningsbyrå, är det faktiska antalet privata företagare dubbelt så stort som det officiella. Tas hänsyn till denna uppgift, är det faktiska antalet företagare långt större än det antal som är registrerat.

Under Folkrepublikens första tid, var kriteriet på en egenföretagare: 2 000 yuan i kapital och tre anställda arbetare om det var en fabrik och två anställda om det var en affär. Enligt statistik från ”Rapport om att skilja arbetare från industri- och affärsägare”, godkänd av de centrala myndigheterna 1979, hade Kina endast 160 000 registrerade egenföretagare före 1950.

Det är allmänt erkänt att det fanns en nationell borgarklass i Kina före 1955. En jämförelse mellan läget nu och före 1955 visar, att antalet egna företagare i Kina idag vida överträffar perioden före 1955, både i antal och ekonomisk styrka. Dessutom är kriteret på en egenföretagare vad beträffar antalet anställda betydligt högre än det som gällde under Folkrepublikens första tid. Vi kan alltså konstatera att en icke statlig borgarklass har utvecklats på det ekonomiska området. Det handlar åtminstone om en klass i sig. Det är ett odiskutabelt faktum. (Den med marxistisk skolning vet, att borgarklassen inte begränsas till själva egenföretagarna; den omfattar familjemedlemmar och intellektuella som är beroende av dem. Så var fallet med bourgeoisin på 50-talet liksom på 90-talet.)

Enligt statistiken hade antalet privata ägare inom handel och industri med färre än sju arbetare i genomsnitt i slutet av september 1994 kommit upp till 20,15 miljoner. Sammanlagt omfattas 34,38 miljoner människor med ett registrerat kapital på 114,67 miljarder yuan. Det har alltså uppstått en liten borgarklass, dvs en klass av enskilda företagare, av vilka en del utgör reservkraften för den icke-statliga borgarklassen.

Eftersom vi beslutat att återupprätta den privata sektorn, är uppdykandet av en borgar- och en småborgarklass oundviklig och normal. Frågan är inte huruvida borgar- och småborgarklassen skall tillåtas, utan huruvida vi korrekt kan förstå detta faktum, korrekt hantera förbindelserna med borgarklassen, förenas och samtidigt föra kamp, samt betrakta handläggandet av sådana förbindelser som en viktig del i partiets politiska linje i den nya perioden.

Genom att den privata sektorn utvecklas, det utländska kapitalet växer och den privata ekonomin blir starkare, kommer den icke statliga bourgeoisien och småbourgeoisin att öka i antal och i ekonomisk makt. Embryot till en byråkratbourgeoisie och en kompradorbourgeoisie har utvecklats.

I takt med att statliga företag möter svårigheter, försämras levnadsstandarden för dess anställda. Arbetarna på de privata företagen (inbegripna de utländska) är åter-igen förtryckta och utsugna av privatkapitalister. Med följd att många arbetare nu har börjat tvivla på arbetarklassens ledande roll och statens socialistiska inriktning. Dessutom drar de sig från partiet.

Å ena sidan böjer sig de privata företagarna i Kina för närvarande ned för att ”plocka upp det gyllene äpplet”; å den andra börjar de formulera egna politiska krav för att skydda sina ekonomiska intressen. Det finns för närvarande 5 401 egenföretagare som samtidigt är folkvalda över kommunal nivå, 8 558 som är medlemmar i Folkpolitiska råden över kommunal nivå, 1 357 som är medlemmar i Ungdomsförbundet och 1 430 som är medlemmar i Kvinnoförbundet, på provinsiell nivå eller högre.

En del egenföretagare är inte nöjda med dessa siffror. En verkställande direktör i ett företag i Shenzhen förklarade, att företagarklassen har ännu inte satt sin prägel på det kinesiska samhällets framtida utveckling. En egenföretagare i Jinjiang i Fujian förklarade: ”Utvecklingen av Kinas politiska system kommer att ske i takt med den privata sektorns utveckling och tillväxten av privatföretagare. I framtiden kommer ett stort antal privatföretagare att vara med regeringsorgan på olika nivåer. Vi bör inte längre betrakta privatföretagare som politiska utsmyckningar i stil med folkförsamlingens eller folkrådens medlemmar.” En del egna företagare säger: ”Om det finns borgmästare som är egenföretagare i regeringen behöver vi inte längre bekymra oss om våra legitima rättigheter”.

1988 framförde ett tjugotal företagare från Shishi i Fujian följande: “Vi måste uppmuntra personer från politiska kretsar som kan företräda oss att deltaga i valen“. De har också gemensamt nominerat kandidater till borgmästarposter.

För att bli medlem i stadens folkkongress bjöd en egenföretagare i Zhejiang folk överallt. Han erbjöd öppet var och en som röstade på honom 1 000 yuan. Resultatet blev att han valdes. Omkring 21,3% av egenföretagarna i länet Hebei har tagit sig in i maktorganen på gräsrotsnivå och sedan börjat nå ledande poster.

En del egenföretagare förespråkar nödvändigheten av driva egna tidningar och ha egna ”språkrör”. Det finns redan idag tidningar, t ex Minying Qiyejin Bao, Privatföretagaren, och Changziang Jingli Ribao, Fabriksdirektörers och ägares dagliga tidning som direkt återspeglar deras intressen och krav.

På det ideologiska området säger en del företrädare för borgarklassen: ”I framtiden måste vi förlita oss mer på pengarna när vi skall fastställa mänskliga värden och förmåga.” ”Pamparnas kvantitet och kvalitet är det kriterium efter vilket skall bedömas om ett land är ekonomiskt utvecklat eller ej. Följaktligen finns det för få och inte för många pampar i Kina.” ”Affärsmän i Väst vill ha en bro för att komma in i Kina, dvs ett stort antal kompradorer.” ”Om vi får nya kompradorer, kommer Kinas öppning att smidigt lyftas till en högre nivå.”

En del människor förnekar att den privata sektorns enda uppgift är att vara ett komplement till den offentliga. En del föreslår att ”skydd för privat ägande” skall införas i konstitutionen. En del föreslår att reformer framledes bör ”minska de statliga företagens andel” genom ”leasing”, försäljning eller utauktionering. ”Reducera statligt ägda företag så att de endast sysslar med den typ av produktion som faller utanför ramen för vad privatföretag är intresserade av att ägna sig åt”. Med andra ord, de skall enbart bli ett komplement till den privata sektorn.

En del egenföretagare och vissa ansvariga i kollektivföretag som hävdar den kapitalistiska vägen, ger bidrag till borgerliga liberaler för utgivning av tidningar och tidskrifter och för att bilda icke statliga, så kallade rådgivande, förmedlande och undersökande organisationer. Privatföretagarna och de borgerliga liberalerna har inlett en allians på det ideologiska planet. Tveklöst kommer denna allians att påskynda borgarklassens omvandling från en klass i sig till en klass för sig.

Wan Runnan, en representant för bourgeoisin som lever i exil, träffade huvudet på spiken när han sa: ”Eftersom man befinner sig i opposition till det rådande systemet som Kinas kommunistparti har, önskar den nyfödda medelklassen skydda sina egna intressen. Å ena sidan hatar medelklassen det rådande systemet; å andra sidan måste den samarbeta med regeringen för att tjäna så mycket som möjligt. Häri ligger dess intressen. Den använder pengarna och tillgångarna till att korrumpera regeringen och understödja för det nuvarande systemet negativa samhällsförändringar.” ”Den måste vara i stånd att använda olika metoder, och mer medvetet använda pengar för att påverka, manövrera, och smörja den stelbenta byråkratin inom KKP. Därigenom blir den kommunistiska regimen oåterkalleligt korrumperad. Det är borgarklassens pengar som har korrumperat KKP. Ju mer korrupt regimen är, desto större är möjligheterna att ändra samhället. När den nya borgarklassen uppnått en vis ekonomisk makt, kräver den rätten att få insikt i och kunna diskutera politiska frågor och stärka sitt inflytande i politiken. Detta är den politiska demokratiseringsprocessen“.

Dessa yttranden illustrerar tydligt de politiska konsekvenserna av borgarklassens framväxt. Även om stora strider ägt rum vid åtskilliga tillfällen i KKP under de 30 åren före mitten av 1980-talet, utkämpades de i en omgivning utan den bourgeoisin utanför partiet. Oavsett hur striderna förlöpte inom KKP, var aldrig dess ledarskap över staten direkt hotad.

Återkomsten av borgarklassen har nu ändrat detta på ett genomgripande sätt. Borgarklassens intressen står direkt i strid med proletariatets diktatur och denna motsättning finns oberoende av det samarbete eller den konfrontation som råder mellan bourgeoisin och proletariatet. Om borgarklassen vill ändra sin ekonomiska ställning från att vara ett komplement till att bli dominerande och förändra sin politiska ställning från att vara underordnad till att bli den ledande, kommer den att dela och till och med lägga under sig statsmakten. Därför utgör tillkomsten av en borgarklass ett latent hot mot proletariatets diktatur i Kina.

Eftersom förhållandena ännu inte är mogna, kommer borgarklassen att aktivt engagera sig i den inre partikampen. Man kommer att attackera de reformatorer i partiet som tar den socialistiska vägen och stödja de reformatorer som tar den kapitalistiska vägen. När förhållandena mognat kommer man att ”fullständigt krossa” kommunistpartiet i samarbete med och understödd av den internationella bourgeoisien och man kommer öppet och direkt att använda borgarklassens diktatur för att ersätta proletariatets diktatur. Därför utgör borgarklassen den huvudfråga som vi måste observera i det inhemska politiska och säkerhetsmässiga arbetet det kommande årtiondet.

3. Förändringar i det sociala medvetandet

Borgerlig liberalisering och de fyra huvudprinciperna har befunnit sig i intensiv kamp i över ett decennium, sedan 1977. Den borgerliga liberaliseringen har gradvis fått övertaget efter 1992. Förutom i ett litet antal marxistiska tidskrifter så förekommer inga artiklar längre i pressen kritiska mot den borgerliga liberaliseringen.

Den borgerliga liberaliseringen har inte bara överlevt utan även förstärkts. I djup och bredd överträffar den nu förhållandena före 1989 års oroligheter.
På det teoretiska området har den borgerliga liberaliseringen framförallt yttrat sig på följande sätt:
a) Genom att tillämpa teorin om modern marknadsekonomi för att bemöta teorin om socialistisk marknadsekonomi, vilken i själva verket förordar att utveckla en marknadsekonomi liknande den kapitalistiska marknadsekonomin;
b) Genom ett förnekande av att samhälleligt och privat ägande utgör den grundläggande skillnaden mellan socialism och kapitalism för att därigenom bevisa att privat ägande är förenligt med socialism och utgör en integrerad del i socialismen;
c) Genom att attackera samhälleligt ägande av produktionsmedlen och beskriva det som ”vild och ultravänster-socialism”;
d) Genom att kräva genomförandet av privat ägande utifrån att offentligt ägande strider mot marknadsekonomin;
e) Genom att hävda att samhälleligt ägande inte är målet och att dess dominerande position inte skall förutsättas, detta för att bekämpa det samhälleliga ägandets dominerande ställning och istället kräva fortsatta reduceringar av det samhälleliga ägandet till dess att den allmänna sektorn uppgivits;
f) Genom att föreslå att statlig egendom förvandlas till privat egendom genom aktieägarsystemet och överföring av äganderätten till enskilda personer;
g) Genom att kräva att Kina ”grundläggande” reformerar sin politiska struktur;
h) Genom att kräva upprättandet av boendekommuner baserade på kapitalister för att bli av med proletariatets diktatur som försvarar socialismen och begränsar kapitalismen och därigenom skapa förutsättningar för att ersätta proletariatets diktatur med bourgeoisins;
i) Genom att fullständigt förneka det socialistiska uppbyggets framsteg under de gångna 30 åren sedan Folkrepubliken grundades och de upptäckter som gjordes längs KKP:s socialistiska väg under Mao Zedongs ledning;
k) Genom att betrakta KKP:s 60-åriga historia som en period då ”vänsterism” löpte amok och förorsakade katastrof för Kina;
l) Genom att förneka marxismens teorier om klasskamp och proletariatets diktatur;
m) Genom att förneka den vetenskapliga socialismens teori och betrakta den som traditionell och föråldrad, samt förklara Marx´ vision om det kommunistiska samhället som utopiskt och en illusion;
n) Genom att förespråka anpassning till Västvärlden och Konfucianismen och låta detta ersätta marxismen;
o) Genom att förorda att ”postmodernistisk skolning” och ”masskultur”, dvs vulgärkultur, skall användas för att ”eliminera den ideologiska huvudströmningen”, dvs den marxistiska ideologin;
p) Och genom att attackera fostran av ”en ny typ av osjälvisk människa” genom att kalla det ”utopiskt” och en ”falsk mänsklig strävan” som ”bortser från den sant aktiva människan”.

Dessa borgerliga liberaliseringsförslag har spridits obehindrat under täckmantel av anti-”vänsteristiska” banér. Genom teoretisk begränsning och undertryckande av de fyra huvudprinciperna hotas hela den teoretiska grundvalen för proletariatets diktatur och undergrävs själva fundamentet för vår sak.

I litterärt och konstnärligt arbete märks den borgerliga liberaliseringens uttryck främst i att man avsiktligt skildrar Kina som fattigt och efterblivet under de senaste 30 åren sedan Folkrepubliken grundades och man spar ingen möda att överdriva tillkortakommanden och misstag som begåtts under de 60 år som gått sedan KKP bildades.

Man beskriver vidare partikadrer och medlemmar som hållt fast vid den socialistiska vägen och de revolutionära massorna som följt partiet som negativa gestalter och vissa som varit den socialistiska revolutionens och den nydemokratiska revolutionens måltavlor som positiva gestalter.

I verk som skall skildra verkligheten har arbetare, bönder, soldater och partiorganisationerna försvunnit. Partikadrerna har istället blivit typexempel på stelbenthet och konservatism som hindrar reformer, medan privata företagare och uppkomlingar har blivit reformernas förridare och tidens hjältar som företrädare alla slags dygder. Samtidigt har audio-visuella produkter från Hongkong, Taiwan och de västkapitalistiska länderna, vilka alla är färgade av borgerliga uppfattningar, värderingar och politiska synsätt, översvämmat kulturmarknaden i Kinas stads- och landsbygdsområden.

Utbredningen av dessa litterära och konstnärliga arbeten har rubbat folkets tilltro till de fyra grundläggande principerna.* Många unga, som inte upplevt historien bibringas av den beskrivning som ges i en del författares verk, den felaktiga uppfattningen att den socialistiska revolutionen och den nydemokratiska revolutionen under KKP:s ledning var historiska misstag.

Genom analys av lärdomarna från ”demokratirörelsen” 1989 känner de borgerligt liberala krafterna i och utanför partiet av stämningarna hemma och i utlandet, och de har utvecklat en ganska övergripande och bestämd uppfattning de senaste två åren.

De anser att det enda kloka och realistiska alternativet för Kina och det enda sättet för KKP för att rädda partiet och nationen är att tona ner det ideologiska innehållet i propagandan och i ideologin, genom att urholka marxismen, steg för steg uppge de fyra grundläggande principerna, omvandla ekonomin till en fri marknadsekonomi grundat på privategendom och ändra politiken till en parlamentariskt demokratiskt flerpartisystem och genom att genomföra en ”fredlig övergång” till kapitalismen genom etappvisa ”reformer”.

Genom samarbete med västerländska kapitalistiska länder och hemliga överenskommelser med fientliga krafter i utlandet, tillämpar de omfattande taktik för att sprida sådana politiska uppfattningar i och utanför partiet.

Under påverkan av den borgerliga liberaliseringstrenden under de senaste tre åren, har en förändring skett i det sociala medvetandet i Kina. Sådant som tidigare ansågs korrekt (och som i vissa fall bevisats vara det) betraktas nu som felaktigt och sådant som tidigare ansågs felaktigt (och som i vissa fall bevisats vara det) betraktas nu som riktigt. Det som nyligen skapats genom den socialistiska revolutionen klassas som föråldrade företeelser, medan pantbanker och auktionsförsäljning, som fanns sedan länge i det gamla samhället betraktas som förnyelser och som resultat av reformerna.

Samtidigt har tydliga förändringar skett i Kinas sociala mönster. Människor som plötsligt blivit rika genom annat än eget arbete, konkurrerar med varandra. De äter, dricker, besöker bordeller och spelhålor och påverkar massorna med detta och tjänar som förebild. Lyxhotell och affärer, nattklubbar, golfbanor, saunas, massagesalonger, och lyxbordeller sprider sig i de ekonomiskt välmående områdena. Pengar är inte längre blott förutsättningen för materiellt välstånd, utan har blivit en måttstock i medierna för att bedöma en persons sociala värde och karriär. Extrem egoism, hedonism och penningdyrkan har blivit livets viktigaste sak och ledstjärna för ett växande antal människor. Att efterapa dekadent västerländskt levnadssätt har blivit ett mode. Spekulanter har blivit föremål för allmän respekt. Affärer, hotell och förlustelsecentra tävlar med varandra om att använda ”VIP”, ”magnat”, ”mogul”, direktörs-” eller ”kejserlig” i sina namn (affärernas namn verkar vara måttet på deras sociala status).
Inkomster intjänade genom hårt arbete betraktas inte längre som mönster i livet och att tjäna pengar på spekulation har blivit idealet för ett växande antal människor.

Många människor hånar osjälviskhet. En arbetare från Shanghai sa: ”Se jag har vaknat upp. Ärlighet leder inte till rikedom. Jag måste ändra mitt levnadssätt, utplåna mitt gamla tänkande och börja med affärer.”

Förr ansåg människorna att det var ärofyllt att ”arbeta i en fabrik eller på landet, på det ställe som fäderneslandet behövde en mest”, men nu vill de arbeta på företag, i utlandet och på ställen där man kan tjäna pengar. ”Partimedlemmar är mycket ansvarsfulla” har ersatts med ”där okunnighet är en välsignelse, är det korkat att vara klok” och ”att inte tveka att offra sitt liv” har ersatts med ”varför inte leva livet”.

Spekulation i aktier och fastigheter, handel med falska fakturor, pornografi, att producera och sälja svarta varor och smuggling har blivit massföreteelser på en del håll. På senare tid har Kina erövrat ”världsmästartiteln” vad gäller övergrepp på kvinnor och barn, överfall och flygplanskapningar.

Med tillströmningen av kultur från Hongkong, Taiwan och västerlandet har beundran för allt utländskt och längtan till den kapitalistiska världen blivit betraktat som eftersträvansvärt inte bara av några ovetande ungdomar, men också av intellektuella och av kader i partiet och i förvaltningen. Att lära sig tala med Kanton-dialekt, tävla med varandra om ”lyckonummer” och anse att ha skjortor och kepsar med stjärnbanéret som mönster är det enda rätta, utgör yttre tecken på denna inställning.

Det är troligt att, när en sammanstötning uppstår mellan Kina och Förenta Staterna eller andra länder, kan vi knappast förvänta oss att människor med en sådan inställning kommer att stödja regeringen och försvara fäderneslandet. Tvärtom, det är troligt att de kommer att förråda fäderneslandet och direkt hota Kinas säkerhet.

De nämnda förändringarna i social medvetenhet är inte bara återspeglingar av inslag i den nuvarande sociala verkligheten, utan kommer också att få en negativ påverkan på Kinas sociala vara.

4. Förändringar i det styrande partiets situation.

1. Försvagandet av partiorganisationerna. Tidigare var partiorganisationerna likt knutna nävar och kämpande bastioner. De kunde inte bara snabbt och omfattande hålla sig informerade om förhållandena för partimedlemmarna och massorna kring dessa, de kunde också utföra ett korrekt ideologiskt arbete bland medlemmarna och massorna. De kunde följaktligen tjäna som ledande kraft i varje lokal enhet och effektivt omsätta partiets principer, politik och strategiska och taktiska beslut.

Numera saknar många partiorganisationer förmågan att få och uppmuntra partimedlemmar att rapportera om sig själva och människor kring dem, och partimedlemmarna själva förmår inte heller att rapportera sina egna uppfattningar till partiorganisationen. Även om de känner till vissa saker om människor kring dem, rapporterar de inte detta till partiorganisationen.

En del ”gräsrots”-organisationer har i själva verket blivit ”döva” och ”blinda”, oförmögna att veta någonting eller spela någon roll. Det faktum att under 1989 års ”oroligheter” vissa problem, som tidigare skulle behandlats direkt och lösts av partiorganisationerna, i stället tvingades behandlas och lösas av den offentliga och statliga säkerhetstjänsten, var just ett resultat av partiorganisationernas försvagning.

Partiorganisationernas försvagning är som benskörhet. Den försvagar på ett kännbart sätt partiets stridsförmåga och gör det omöjligt för partiet att leda folket på ett kraftfull sätt.

Som följd av den kollektiva ekonomins sönderfall och av böndernas flykt i en del områden har många partiavdelningar sjunkit ned i passivitet, liknöjdhet och blivit paralyserade. Ett mindre antal partiorganisationer på landsbygden kontrolleras av religiösa och andra onda krafter. Detta förhållande utgör en fara för stabiliteten på landsbygden och hotar själva basen för partiarbetet i landsbygdsområdena.

2. Förändringar i det ideologiska tänkandet hos en del partimedlemmar. I skuggan av uppgivandet av plan-ekonomin, det partiella återupprättandet av privatägande och sammanbrottet för Östeuropas och Sovjetunionens socialistiska system, har avgörande förändringar inträtt i vissa partimedlemmars tänkande, under inflytande av det felaktiga förslaget om att ”modernisera tänkandet” (en uppmaning som kommer från Li Wei vid Beijings universitets ekonomiska institut, framfört på Beijing-TV:s ”Kvällssamtal”).

Enligt deras uppfattning har socialismen misslyckats, den socialistiska vägen är en återvändsgränd, kommunismen är en fantasiprodukt och marxismen-leninismen-MaoZedongtänkandet tillhör det förgångna. En del collegelärare och elever i Shanghai anser att ”Medlemmarna i kommunistpartiet talar idag mindre om ideal och partiets ideologi och mera om pengar”. En del partimedlemmar försvarar till och med fredlig evolution och kräver privatisering.

Vissa partimedlemmar utnyttjar det ”manöverutrymme” som finns utanför partiet. Andra begagnar sig av de förmåner som fortfarande finns inom partiet och arbetar ivrigt för att deras barn och de själva ska bli en del av den nya borgerligheten och de nyrika. Om dessa ideologiska förändringar sprider sig i partiet, är det föga troligt att merparten av partiets medlemmar skulle komma att föra en modig kamp till försvar för partiet, om händelser liknande ”augustiincidenten” i Sovjetunionen skulle inträffa. I ett sådant läge kommer partiets 50 miljoner medlemmar inte att ha någon roll längre. Dessutom kommer de partimedlemmar som så genomgripande ändrat sin världsåskådning troligen att lämna partiet, vända sig mot sina egna och bli en fanatisk anti-kommunistisk förtrupp, så som har skett inom Sovjetunionens kommunistiska parti.

3. Förändringar i partiets förhållande till arbetar- och bondemassorna. Med återinförandet av privatiserad ekonomi har klyftan mellan rika och fattiga vuxit och motsättningarna fördjupats. I februari 1994 ägdes 80% av bankplacerat sparkapital, vilket motsvarade 1,300 miljarder yuan, av 2% av alla sparare. Enligt en undersökning gjord av Kinas fackföreningsfederation 1993, var den genomsnittliga månadsinkomsten för de fem procent med lägst inkomst, omfattande ca 20 miljoner människor 62,19 yuan, samtidigt som månatliga utgifter uppgick till 67,50 yuan.

Och enligt en undersökning gjord av KKP:s propagandaavdelning i Jiangxi-provinsen, ansåg mer än 60 procent av arbetarna att arbetarklassens ställning som ledande klass inte förverkligats, och 32,6% ansåg att arbetarklassens ställning försämrats. En reporter i Xinhua skrev: ”Industriarbetarna som alltid betraktats som ’herrar’ upplever det som om de övergivits. En kvinnlig arbetare förklarade att vi arbetar hårt hela året men vår lön är lägre än vad en självutnämnd affärsman tjänar på två dagars arbete. Det är oerhört orättvist.”

Första halvåret 1994 var det 225 strejker i hela landet omfattande 37 900 personer. Däri ingår 71 strejker vid statliga företag och 82 vid utländskt ägda. Över 4 000 fall där människor kollektivt vädjat till högre rätt för att få hjälp.

Under gruvarbetarnas demonstration i februari 1993 i Jinzhushangruvorna i Hunan restes parollen ”Vi vill äta och vi vill leva.” Konflikter mellan anställda och ledning har ägt rum i en del utländskt ägda företag. Det är svårt att fullständigt undvika fattigdom för vissa arbetare och sådana konflikter i nuvarande läge. Men problemet nu är partiets inställning till konflikterna.

En brittisk reporter skrev att när konflikter uppträder mellan kinesiska arbetare och utländska direktörer ”verkar fackföreningarna förhindrade att utföra sina uppdrag, därför att de riskerar då att skrämma iväg tänkbara investerare”.

Den taiwanesiska verkställande direktören vid Yuenzu-företaget i Shanghai attackerade och vräkte öppet förolämpningar mot kommunistpartiet. Trots detta gav ansvarigt departement i Shanghais Hongkou-distrikt efter för honom om och om igen, och hindrade företagets arbetare, tjänstemän och partimedlemmar att anmäla honom till högre myndigheter, och tvingade de arbetare och tjänstemän som vädjat till kinesiska Arbetsdomstolen för avgörande, att dra tillbaka sin begäran.

På landsbygden var årsgenomsnittsinkomsten 1991 för 9,4 procent av bondehushållen i landet under 300 yuan och den årliga inkomsten för 20 miljoner människor understeg 150 yuan. En bonde i Renshou i Sichuan-provinsen sa: ”Kommunistpartiet älskar rika snarare än fattiga människor numera.” Eller som franska tidningen Le Figaro skrev: ”De kinesiska böndernas missnöje är explosivt och kan krevera när som helst.”

Arbetarklassen och fattigbönderna är besvikna på kommunistpartiet som följd av deras försämrade situation ekonomiskt, socialt och politiskt. En stor andel arbetare och fattigbönder upplever att partiet företräder de välutbildades, de driftigas och de besuttnas intressen snarare än deras egna intressen och det leder till att de drar sig bort från partiet.

Om inte kommunistpartiet vidtar åtgärder för att förbättra relationerna med arbetarklassen och fattigbönderna kommer det att bli mycket svårt för partiet att återvinna deras stöd. Faran är att avståndet mellan partiet och arbetarklassen och fattigbönderna leder till att partiet lämnas hjälplöst och isolerat vid kritiska stunder såsom hände med Sovjetunionens kommunistiska parti vid ”händelsen i augusti 1991”.

4. Korruptionen hos viss kader i partiet och i regeringen. Under de senaste tolv åren har korruptionen i Kina nått två nya nivåer.

Före 1970-talet var korruption fortfarande på nivån att erbjuda cigaretter och vin eller att ”komma in bakvägen” när det gällde att få tjänst i armén, att anställa arbetare eller få studieplats, eller att bli förflyttad från ett arbete till ett annat. I ansträngningarna för att få pengar, råmaterial eller halvfärdiga varor, energi, tillgång till transporter och marknader utöver budgeten, tillämpades en praxis av statsråd och statliga företag, liksom av de privatägda företagen, med ”pengar inslagna i röda paket” och ”dubbelbetalningar” vilka drev upp korruptionen till en ny nivå.

Och sedan början av 1990-talet, vägledda av idéer om att ”inte bry sig om det är kapitalistiskt eller socialistiskt” och att ”värdera allt i pengar”, så har mutor, förskingringar, korruption, utpressning, smuggling, tillverkning av piratkopior, pornografi och prostitution ökat kraftigt och fört korruptionen till ännu en högre nivå. Nästan alla förskräckliga företeelser från det gamla samhället, före Folkrepublikens grundande, har åter väckts till liv och ingen partikader kan sägas vara fullsträndigt vaccinerad mot varje sådant fenomen.

Enbart mellan september och november 1993 undersökte och behandlade rättsliga instanser över hela landet 6 790 större mut- och korruptionsfall, som vart och ett omfattade mer än 10 000 yuan, 2,1 gånger fler jämfört med samma period året före. Vidare 1 748 större förskingringsfall av allmänna medel, omfattande 50 000 yuan eller mer, 2,7 gånger fler än samma period året före. 715 högre partikadrer dömdes för ekonomiska brott, 6,8 gånger fler än samma period 1992, bl a 61 stycken från provinsministerierna, 11 gånger fler än 1992.

Mellan september och december 1993 behandlades ekonomisk brottslighet vid domstolarna omfattande 13 110 personer, en ökning med 25,67% jämfört med 1992. När ekonomisk brottslighet och fall av korruption avslöjas, håller ofta de ansvariga varandra om ryggen.

Under förevändning att reformpolitiken och öppenheten måste skyddas, utdömer de rättsliga instanserna ofta lindriga straff för allvarliga brott. Till exempel utdömdes nyligen i Jiangxi-provinsen milda domar i samtliga fall för åtskilliga dussintal partikadrer skyldiga till ekonomisk brottslighet. De fick antingen villkorliga domar eller böter. Och även åt ett par som fick fängelsedomar ordnades läkarintyg som gjorde att de släpptes mot borgen. Även om partiets centralkommitté och regeringen upprepade gånger utfärdat förbud mot korruption och utformat disciplinregler, har inget effektivt sätt att komma till rätta med det kunnat åstadkommas.

Ursprungligen orsakades eller möjliggjordes korruptionen av vissa kommunister av bourgeoisin (som Wan Runman påpekade). Eftersom syftet med kommunistpartiet står i diametral motsättning till bourgeoisins intressen, litar fortfarande inte borgarklassen på det, även om en del kommunister degenererat i den riktning som borgarna vill, utan den önskar fortfarande att i grunden störta partiet.

Under ”1989 års incidenter” sporrade bourgeoisin massorna att slå mot partiet under förevändning att ”bekämpa korruptionen”. Korruptionen har således inte bara lett till att partiet avskiljt sig från och ställt sig i motsättning till arbetarklassen och de breda massorna, utan att bourgeoisin också fått en förevändning att attackera kommunistpartiet och att angripa det på alla fronter.

5. Förändringar i den politiska kvaliteten hos de styrande instanserna i partiet och i förvaltningen. Utvecklingen som beskrivits ovan visar att det kommande årtiondet omöjligen kan bli utan politiska konflikter och att det troligtvis kommer att kännetecknas av att borgarklassen i Kina och utomlands kommer att starta en avgörande offensiv mot vårt parti och mot proletariatets diktatur. Ekonomisk utveckling kan i sig inte på ett smidigt sätt eliminera eller förhindra politisk oro. Förhållandena i framtiden kommer att ställa högre krav än i nuläget på politisk kvalité och ledarskapsförmåga. Det gäller såväl de styrande parti- som regeringsorganen på alla nivåer.

Under perioden omedelbart efter partiets och republikens grundande hade vi ett litet antal intellektuella som blev yrkesrevolutionärer och som hade en hög skolning i marxistisk teori, erfarenhet av politisk kamp och av att ge politisk ledning. Vi hade också ett stort antal kader arbetare, bönder och soldater som hade en fast proletär ståndpunkt och var mycket kunniga i praktiska och politiska frågor. Eftersom de styrande kadrerna på alla nivåer i partiet, i regeringen, i armén bestod av sådana personer, klarade de på ett fantastiskt sätt av situationen som den var då och säkrade grundandet av Folkrepubliken, genomförandet av den socialistiska omvandlingen och att konsolidera det socialistiska systemet.

Efter det att reformpolitiken påbörjades för cirka tolv år sedan och efter upprepade förändringar i de ledande organen på alla nivåer, har den kulturella och specialiserade kunskapen inom de ledande organen i det styrande partiet och regering höjts avsevärt och deras förmåga att leda den ekonomiska verksamheten har också ökat. Detta är i samklang med den centrala uppgiften som vårt parti och vår stat har just nu.

Emellertid har förmågan till övergripande politiskt ledarskap försvagats något. De senaste åren har de styrande skikten i partiet och i förvaltningen på alla nivåer varit sysselsatta med speciella uppgifter, såsom att få fram och fördela investeringar i landet, starta projekt, godkänna marktilldelning, utföra stadsbyggnadsprojekt, administrera utvecklingszoner, förhandla med utländska affärsmän och delta i bjudningar med dem, resa utomlands och delta i invigningsceremonier.

Men de har fått alltför liten tid till eftertanke och blivit ovetande om många saker, såsom klassernas sociala villkor, om stämningarna bland de fattiga och om sociala motsättningar.

Vid urvalet av ledande kadrer från intellektuella, finns det en ensidig uppfattning om specialisering. Följaktligen har många av dem som kommit med i de lokala ledande organen studerat vetenskap, ingenjörskonst, medicin eller farmakologi, men få har studerat humaniora, och än färre har specialiserat sig på den marxistiska teorins grunder. Det sägs att 80 procent av studenterna vid centrala partiskolans, som avlagt en högskoleexamen eller högre har gjort det i vetenskap, som ingenjör, medicinare eller farmakolog. Det förhållandet motsvarar i stort mönstret på yrkeskunskaperna hos ledande parti- och regeringsorgan på provins- och stadsnivå.

Vi har även intellektuella kadrer som är utbildade i den marxistiska teorins grunder. Men de flesta av dem arbetar på partiskolor, på högskolor eller på institutioner för samhällsforskning och få av dem har integrerats in i det lokala styret på olika nivåer.

Eftersom ”kunskap om ekonomi och arbetsledning” har betonats vid val av ledande kader under de senaste tre åren, har de marxistiskt skolade inte kommit ifråga. I vissa ledares och i vissa departements ögon är det som om endast naturvetenskap, teknik, medicin, farmakologi, internationell handel, bankväsende och juridik skall betraktas som specialistkunskaper, medan marxistisk filosofi, marxistisk ekonomi, den vetenskapliga socialismen, den internationella kommunistiska rörelsens historia och KKP:s historia inte betraktas som sådan.

Det är som om partiets och regeringens ledande organ på alla nivåer endast behöver dem som är specialister i naturvetenskap, teknik, medicin och farmakologi, snarare än dem som är specialiserade i marxistiska teorins grunder; att de anser sig endast behöva experter i ekonomi och administrativ arbetsledning snarare än i politisk ledarskap.
Många ledande kadrer (inklusive de på provins-, ministernivå eller högre) har studerat på partiskolorna men de kan bara tänka klart och logiskt när de talar konkret om affärer och de blir svamlande och till och med handfallna när samtalet kommer in på marxistisk teori. Vissa av dem betraktar på ett felaktigt sätt västerländska marxistiska begrepp och till och med borgerligt liberala begrepp som marxistiska och bekänner sig till dem.

Om ett sådant tillstånd får fotfäste och utbreder sig, kommer det att bli svårt att vidmakthålla det marxistiska särmärket för vårt parti.

De lokala ledningarna i partiet och i statsapparaten skiljer sig från de specialiserade departementen. Förutom att arbeta med frågor gällande det ekonomiska uppbygget, måste de också engagera sig i en mängd politiska frågor.

På grund av de beskrivna omständigheterna, kan partiets och regeringens lokala ledande organ fortfarande kanske klara situationen under perioder av politisk stabilitet, men de kommer knappast att klara det i perioder av politisk turbulens. Som läget nu är i de lokala parti- och regeringsorganen, motsvarar det inte den politiska situationens krav under det kommande decenniet.

KKP är ett politiskt parti, inte en massorganisation av annat slag.
Enligt marxismen handlar politik framförallt om att behandla förhållanden mellan klasser, grupper och människor. Om vårt parti inte förstår eller behandlar klasser, klassmotsättningar och klasskamp på ett korrekt sätt, kommer vi inte kunna behålla statsmakten. Om vi förlorar statsmakten, kommer vi inte kunna leda den ekonomiska verksamheten i samhället och oförmögna att fortsätta att ha det ekonomiska uppbygget som partiets centrala uppgift. Därför är det nödvändigt att ändra på det förhållande, där partiets och regeringens politiska ledarförmåga på alla nivåer försämras.

Förutom att ägna mer uppmärksamhet åt och påskynda studier i politiska frågor, måste vi därför öka andelen personer som är skolade i den marxistiska teorins grunder och i politik i de ledande organen.

Det är begripligt att, på grund av felaktig vägledning från vissa ledare, har ett visst mönster uppstått på sina håll och i vissa enheter, som går ut på att avskilja och attackera kamrater som kraftigt motsätter sig kaos och oroligheter och som aktivt verkar för att avslöja och utplåna sådana aktioner.

Istället uppmuntras och utnämns de till viktiga positioner som sympatiserade med ”1989 års prodemokratiska rörelse” och som stöder den borgerliga liberaliseringen. Denna utveckling har inspirerat många som deltog i den ”prodemokratiska rörelsen” 1989 att inte ändra sin uppfattning, och att hålla fast vid den borgerliga liberaliseringen. Dessa människor dyrkar illusionen att förlita sig på sk ”inomstrukturella” krafter för att få domen över 1989 års ”prodemokratiska rörelse” ändrad.

De kamrater, å andra sidan, som valde att kämpa i främsta linjen när Folkrepubliken var i djupaste fara vid den tiden, känner sig missmodiga. Om det uppstår en liknande kampsituation i framtiden, kommer förmodligen en del av dem att tveka att träda fram och de kommer inte att vara lika beslutsamma att lika djärvt rycka framåt som tidigare. Ett sådant förhållande är extremt ogynnsamt för partiet och statens säkerhet.

Det antas att de kommande två åren kommer fientliga krafter här hemma och utomlands troligen att driva omprövning av domen över ”den prodemokratiska rörelsen” 1989 som en spjutspetsfråga i attackerna mot KKP:s ledande roll och mot proletariatets diktatur.

Endast genom att slå tillbaka denna attack kan den tred-je generationens ledarkollektiv i partiet sägas ha klarat testet och betraktas som att den erövrat en fast position och därmed befinner sig i ett läge att tala om framtiden.

Om de ovan nämnda förhållandena inte korrigeras med början omedelbart, kommer antalet människor som vågar stå vid partiets och regeringens sida förmodligen att minska, medan de som bekämpar KKP och regeringen, liksom de som håller sig neutrala för att skydda sig själva, kommer att öka i antal.

När en politisk storm verkligen blåser upp, och vi befinner oss i en sådan ogynnsam situation, kan det vara för sent att ändra på den.

De fyra sk grundläggande principerna är:
1. Håll fast vid den socialistiska vägen
2. Upprätthåll proletariatets diktatur
3. Upprätthåll kommunistpartiets ledarskap
4. Upprätthåll marxismen-leninismen-mao zedongtänkandet

(De presenterades ursprungligen av Deng Xiaoping 1979, när maktkampen fortfarande rasade i partiet och syftade till att framställa Deng som försvarare av det socialistiska uppbygget och för att dölja det faktiska klassinnehållet i den ekonomiska politiken, ”de fyra moderniseringarna” som han samtidigt förespråkade. Vid olika kristillfällen, som efter Tien An Min 1989, har Deng och andra ledare sedan upprepat sin trohet till dessa fyra principer, samtidigt som den konkreta politiken stått i direkt motsättning till dem. Klasskampens anm)