Papperslösa arbetare är invandrare som av olika skäl befinner sig illegalt i Sverige. En del är flyktingar som nekats asyl och som valt att gömma sig hellre än att bli utvisade. Andra har kommit till Sverige på turistvisum i akt och mening att arbeta inom den sektor som regelmässigt exploaterar svart arbetskraft, i många fall hitlockade av rent kriminella arbetsköpare.
Gemensamt för gruppen är att den är totalt rättslös och utlämnad åt arbetsköparnas godtycke. De papperslösa ”finns inte” och omfattas därför inte av de lagar och regler som gäller på arbetsmarknaden. Om de utsätts för övergrepp kan de inte vända sig till någon som helst myndighet eftersom det skulle leda till utvisning.
Gemensamt är också att gruppen är extremt exploaterad. Eftersom de papperslösa ”inte finns” så slipper arbetsköparen undan den del av lönen som utgörs av skatt och arbetsgivaravgifter. Med påföljd att de papperslösa berövas hela det sociala trygghetssystemet. De omfattas inte av a-kassa, sjukförsäkring och arbetsskadeförsäkring och givetvis inte av några semester- och pensionsrättigheter.
I debatten om de papperslösa har det talats om ett B-lag på arbetsmarknaden. Vilket är att försköna verkligheten. Ett B-lag har alltid funnits. I form av de arbetslösa. Varvid de arbetslösa med tillkomsten av bemanningsföretag, tidsbegränsade anställningar och timanställningar numera får betraktas som C- eller D-arbetskraft.
De papperslösa spelar i en helt annan division, långt bortom allt vad legal arbetsmarknad heter.
Syndikalistiska SAC har nu tagit sig för att organisera de papperslösa. I ett syndikalistiskt register med anor från början av de förra seklet. Syftet sägs vara att förhindra dumpning av priset på de papperslösas arbetskraft.
I registret skall de föras statistik över minimilöner i de branscher där de papperslösa arbetar. Registret skall sedan ligga till grund för krav på ”rimliga” löner. Som enligt SAC utgörs av kring 75 kronor i timmen, lite olika beroende på vilken bransch det gäller.
Detta kan synas behjärtansvärt med tanke på att många papperslösa idag tjänar ner mot 30-40 kronor i timmen. De papperslösa har givetvis intresse av att få upp sina löner.
Men när SAC påstår att ambitionen är att få upp lönerna till ”kollektivavtalens nivå” och när man påstår att man lyckats med detta i något fall, som vad gäller städarna på Berns salonger i Stockholm, så utgör det ett rent hån mot allt var arbetarsolidaritet heter. För här handlar det om löner som inte belastas av några merkostnader - inte av skatt, inte av arbetsgivaravgifter, inte av semesterersättning, inte av avtalsförsäkringar – och som därför fortsatt utgör och inte kan utgöra något annat än extrem lönedumpning. Fast nu i organiserad form. SAC organiserar och legitimerar lönedumpningen.
I syndikalistiska tidningen Arbetaren skriver chefredaktören Rikard Warienius att ”kampen måste börja i verkligheten, inte i drömmarnas värld”. Men Warienius ”verklighet” tänker bort allt det arbetarklassen i Sverige tillkämpat sig under de senaste hundra åren för att istället drömma om den oreglerade arbetsmarknadens ”rena” förhållande mellan arbete och kapital, från hans sida till synes med viss välbehag, vilket knappast är en tillfällighet, då den fackliga kampens företräde framför den politiska ligger i syndikalismens hela ideologi.
Ruben Tsatas-Duque är en av talespersonerna för det syndikalistiska registret. Han vill inte ens kräva att kollektivavtalet skall följas även vad gäller papperslösa.
”Registret är mycket mer dynamiskt. Höjs inflationen till exempel kan vi kräva högre lön direkt. Registret är aldrig bundet och är mer rakt på sak, vi säljer vår arbetskraft och måste sätta ett pris på den”, säger Tsatas-Duque till Arbetaren (17/10 2007).
Att det handlar om svart arbetskraft hör inte till pjäsen i denna syndikalistiska värld. Det gör snarare saken enklare.
Till pjäsen hör dock att SAC:s mer långsiktiga ambition är att de svarta arbetsköparna skall gå till SAC för att köpa arbetskraft. Vilket är en del av hela registerideologin. Genom registret skall SAC ta över arbetsköparens funktion att leda och fördela arbetet och till sist också själva ägandet. Kapitalismen skall ätas ut inifrån.
Det låter fantastiskt i sin reformistiska idealism, men det är faktiskt sant.
Att det syndikalistiska registret handlar om organiserad och legitimerad lönedumpning är givet. Varvid huvudfienden lika givet utgörs av de arbetsköpare som samvetslöst utnyttjar de papperslösas utsatta situation för extrem exploatering.
Det är dessa arbetsköpare som skall betraktas som kriminella, inte de papperslösa arbetarna.
I detta sammanhang duger det dock inte det försiktiga tassandet. Man kan som vänsterpartiet hävda att de papperslösa bör förses med papper och därmed överföras till den reguljära arbetsmarknaden, om de nu finner plats där – ett krav som är rimligt både vad gäller de flesta gömda flyktingar och papperslösa som vistas länge i Sverige och som rotat sig här.
Men detta krav löser inte problemet, då de arbetsköpare som satt exploatering av papperslösa i system genast kommer att importera nya papperslösa arbetare. För att de papperslösa är mycket mer lönsamma än de som försetts med papper, åtminstone om de pappersförsedda hävdar sin rätt som reguljära arbetare.
Det grundläggande arbetarkravet måste därför vara att hela denna extremt lönedumpande låglönesektor utrotas. Genom kraftfulla insatser mot de arbetsköpare som exploaterar den. Varvid sanktionerna inte bara bör riktas mot de underleverantörer som direkt utnyttjar de papperslösa, utan också och inte minst mot exploateringens översta och mer förfinade nivå.
LO kräver att sådana straffrättsliga åtgärder inkluderar kompensation till de papperslösa, betald av exploatörerna. Vilket är ett rimligt krav. Det papperslösa har rätt till kompensation för låga löner och uteblivna sociala rättigheter.
Som bieffekt kommer sådana åtgärder givetvis få till följd att en del papperslösa arbetare kommer att utvisas, då de utan skyddsskäl befinner sig illegalt i Sverige. Ur arbetarsynpunkt kan man diskutera graden av generositet vad gäller att utvisa illegala invandrare. Men inte principen. Detta är ett arbetarintresse att motverka import av billig arbetskraft och alldeles särskilt import av svart arbetskraft.
Man kan invända att de papperslösa spelar marginell roll i ett Sverige som redan står öppet för fri arbetskraftsimport från hela det utvidgade EU, vilket redan satt press på lönerna i bland annat byggbranschen.
Situationen förbättras inte av migrationsminister Tobias Billström och högerregeringen som bäst förebereder ett lagförslag som öppnar för helt fri arbetskraftsimport. Den som kan uppvisa garantier för jobb skall omedelbart beviljas arbetstillstånd i Sverige, oavsett om det redan finns tillgänglig arbetskraft.
Ett nyliberalt förslag som en enig arbetarrörelse måste bekämpa, då hela syftet är att sätta press på löner och arbetarrättigheter.
Men likväl spelar de papperslösas arbetsköpare i en alldeles egen division. Eftersom de egenmäktigt avskaffat de rättigheter som svensk arbetarklass tillkämpat sig för att därmed föra upp exploateringen på en högre nivå. Denna egenmäktighet kan under inga omständigheter accepteras och då rakt inte legitimeras. Vilket SAC:s register i praktiken gör.
I sammanhanget bör påpekas att situationen i Sverige skiljer sig från den i till exempel USA, där facket sedan länge fört kamp för de papperslösa immigranternas rättigheter. Men så är också förhållandet mellan arbete och kapital i stort sett rakt i USA. I den mån amerikanska arbetare har sjuk- och pensionsförsäkringar, så handlar det om avtalade rättigheter, inte om politiska och sociala. Detta skiljer inte ut de papperslösa från övriga arbetare, åtminstone inte lika markerat.
I USA är de papperslösa en svag arbetargrupp. Men det är inte en grupp som dumpar sociala rättigheter som inte finns.
I blindheten för sakens politiska sida ligger SAC:s syndikalistiska begränsning, som vad gäller det sk registret blir rent reaktionär. Bortom frasen handlar det sk registret om att biträda högern i attackerna mot arbetarklassen sociala och politiska rättigheter.
Faktaruta
SAC och registerkampen
Den sk registerkampen är en uppfinning av den svenska syndikalismen och därvid en del av dess reformistiska strategi.
De första registren skapades i början av 1910-talet och då i syfte att förhindra lönedumpning inom framförallt anläggningsindustrin. Metoden var att föra statistik över normgivande lönesatser i hela industrin för att utifrån denna statistik fastställa en prislista, som inte fick underskridas.
Efterhand utvecklades dock registret från fackligt kampmedel till syndikalistisk strategi.
”När kampen nått så långt att arbetarna genom sina organ utanför arbetsplatsen kunde utöva kontroll över löner och arbetsfördelning, var tiden mogen att flytta in kontrollen innanför fabriksportarna. Kampen skulle nu koncentreras på att vinna inflytande över företagets ledning. /…/ Den fortsatta registerverksamheten skulle höja lönerna och sänka priserna, till dess att all arbetsfri inkomst avskaffats och de kapitalistiska företagsledarna förvandlats till arbetarnas tjänstemän. Därmed /…/ hade registret förverkligat den sociala revolutionen.” (Citerat efter Persson, Syndikalismen i Sverige 1903-1922.)
Denna rent reformistiska strategi utvecklades åren efter ryska revolutionen 1917, som SAC-ledningen var så hatisk till att revolutionären Hinke Bergegren lämnade SAC i protest. Strategin har som alla säkert förstår inte satt några som helst spår i den beryktade verkligheten, som reformistisk strategi är den rentav mer verklighetsfrånvänd än den socialdemokratiska, men det hindrar inte tidningen arbetets chefredaktör Rikard
Warlenius att damma av den när SAC nu åter tar upp registerkampen.
Warlenius tilltalas i alla fall av registerkampens löfte om att ”stegvis undantränga, övervinna och ersätta kapitalismen” (Arbetaren 17/10 2007). Det är alltså samme Warlenius som anklagar SAC:s kritiker för att leva i ”drömmarnas värld”. Tala om att kasta sten i glashus.
Anders Carlsson
Partiordförande
