Såsom det är, förblir det ej

Det är bara ett problem. Malm misslyckas i det som är hans ärende och ambition: att lansera en ny imperialismteori för vår tid. Den ”hegemonimodell” han lånar från den brittiske historikern Perry Andersson är visserligen anslående när den yxas till för att passa in på kriget mot Irak, men som teori fungerar den bara genom att Malm blundar för andra skeenden i dagens värld.

Det är faktiskt lite lustigt. Malm anklagar Lenin för att ”förväxla sin tid med evigheten”. Själv förväxlar han kriget mot Irak med evigheten. Det är sannerligen att kasta sten i glashus.

”När kapitalet tar till vapen” har som sagt stora förtjänster. Men eftersom Malms ambition är att lansera och diskutera en ny teori för imperialismen i vår tid, så skall Proletären i några artiklar ta upp denna tråd. Då blir det av naturliga skäl meningsskiljaktigheterna som träder i förgrunden. Det är genom att åsikter bryts mot varandra som en diskussion blir givande.

Teorin om imperialismen utvecklades i början av det förra århundradet. Först av den engelske liberalen John Atkinson Hobson, genom boken ”Imperialismen” från 1902, sedan av den österrikiske socialdemokraten Rudolf Hilferding, genom boken ”Finanskapitalet” från 1910, och därefter av den välbekante ryske marxisten Vladimir Iljitj Lenin, genom boken ”Imperialismens som kapitalismens högsta stadium” från 1916.

Av dessa herrar från förr har Lenin haft i särklass störst inflytande på eftervärlden. Det är rent av så att Lenin varit imperialismens teoretiker med stort T, hotad av ingen och refererad till av alla som på något sätt intresserat sig för imperialismens ekonomi och politik. Detta har i sin tur givit Lenins efterföljare, kommunisterna, det avgörande inflytande i den antiimperialistiska rörelsen, både i tredje världen och i de avancerade kapitalistiska länderna.

Detta stör Andreas Malm, som själv dväljs inom den sk frihetliga socialism (anarkisyndikalismen) som hittills aldrig spelat någon roll i kampen mot imperialismen, åtminstone ingen positiv roll. Han vill utmana Lenin, desavuera Lenin, för att därigenom bana väg för en ny linje i kampen mot imperialismen.

I avgörande avseenden är Malms bok därvid en slags stridsskrift mot Lenin och det han kallar ”nyleninismen” (och ”stalinismen” när Kommunistiska Partiet kommer på tal). Av nödvändighet. Lenin måste bort för att Malms ”hegemonimodell” skall kunna slå rot i den antiimperialistiska rörelsen.

Låt oss direkt deklarera att Lenin inte är helig för oss. Kommunistiska Partiet ingår visserligen i den leninistiska traditionen, men det betyder inte att vi betraktar det som Lenin skrivit som evig sanning. Lenins teorier, som den om imperialismen, måste prövas i förhållande till en verklighet stadd i ständig förändring, måste korrigeras i de fall den inte längre stämmer med verklighetens facit, måste utvecklas, kompletteras, berikas. Som marxismen är leninismen en levande lära, ingen dogm.

Men detta innebär inte att Lenin kan förkastas utan vidare – för att han skrev för längesedan, i en annan tid, eller för att han representerar en politisk tradition som numera betraktas som otillåtlig. Lenin var ingen dussinteoretiker. Som Marx sökte han dissekera de allmänna utvecklingstendenserna i sin tids kapitalism och drog sina slutsatser ur dem, inte ur ett närsynt betraktande av ett statiskt historiskt skede (vilket Malm anklagar honom för). Den avgörande frågan är därför om de utvecklingstendenser som Lenin studerade (och med honom Hobson och Hilferding) har förändrats så radikalt att det inte längre är verkande. Uppvisar vår tid andra utvecklingstendenser som kräver andra slutsatser än de Lenin drog? Det är frågan.

Andreas Malm svarar ja. Men han gör det genom en förvanskning av Lenin som är så grov, att den bara kan vara medveten, och genom en beskrivning av dagens kapitalism (den globaliserade) som mer liknar en trosbekännelse än en på fakta grundad analys.

Proletären skall som sagt granska Malms nya imperialismteori i ett flertal artiklar framöver, där vi närmare skall bemöta Malms argumentation (som vad gäller hans försök att ställa imperialism och globalisering i motsättning till varandra). I denna inledande artikel skall vi dock med lite bredare penseldrag ställa kommunisternas uppfattning mot hans.

Hörnstenen i Malms teori är att imperialism endast kan definieras som krig och våld. Imperialism är enligt honom ett begrepp som blir aktuellt först när ”normal” kapitalistisk verksamhet förbyts i krig och våld.

”Det krävs ett verksamt moment av ockupation, krig eller intervention för att man skall kunna tala om imperialism”, hävdar han. ”Utan utomekonomiskt våld, ingen imperialism” (s 34).

Enligt Malm är imperialism krig och ockupation, som i Irak. Punkt slut.

Malm påstår att denna ”renodling” av begreppet återknyter till klassikerna och hänvisar till bland andra Lenin. Men redan här begår han en första förfalskning. Lenin framhåller våldet som imperialismens politiska sida (”politiskt är imperialismen över huvud taget en strävan efter våld och reaktion”), men hans definition utgår från dess ekonomiska: ”Imperialismen är kapitalismen på det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats” (Imperialismen som kapitalismens högsta stadium, Proletärkultur, sid 101).

För fortsättningen är det nödvändigt att redan här slå fast att för Lenin, och för oss, är imperialism inte blott våld, trots att den är våldsam. Imperialismen är summan av de ekonomiska och politiska relationer som en global, monopolistisk och ytterst reaktionär kapitalism underkastar världen. Dessa relationer innefattar krig och ockupation, men också ”fredlig” exploatering av tredje världens länder (som omjämlik handel, finansiell utplundring och nyliberala strukturanpassningsdiktat), en allt hårdare konkurrenskamp mellan transnationella storföretag och, inte att förglömma, skärpt utsugning av arbetarklassen i de imperialistiska länderna. Det väsentliga är att imperialism är kapitalism, monopolistisk kapitalism – en kapitalism som bjuder ”reaktion över hela linjen”, för att tala med Lenin.

Sådan ”uttöjning” av begreppet vill Andreas Malm dock inte veta av. Varför alls tala om imperialism om ”imperialism” bara är ett annat namn för världskapitalism? klagar han.

Malm vill göra imperialismen till något från kapitalismen särskiljt, till en våldsrelation – inte så att imperialismen saknar bas i kapitalismen, men väl så att den bara framträder när kapitalismen ”tippar över gränsen till det utomekonomiska”. Imperialismen framträder bara när kapitalet tar till vapen – och då egentligen bara när kapitalet tar till vapen för att säkra kontrollen över råvaruresurser i tredje världen (om man nu skall ta Malm på orden).

Det är en teori som reser fler frågor än vad den besvarar, givetvis vad gäller de inomekonomiska relationer som enligt Lenin och oss utgör en given del av imperialismen. Men också vad gäller det politiska skeende som präglar vår tid.

✔ Vad med kriget mot Jugoslavien 1999, som Malm är märkvärdigt tyst om. Var det kanske ett ”demokratiskt krig”, inte ett imperialistiskt? Vilket den tidning Malm arbetar på hävdar. Eftersom det imperialistiska angreppskriget mot Jugoslavien inleddes under en period som Malm fantastiskt nog betecknar som ”fredlig” ligger en sådan tolkning nära till hands.

✔ Vad med de ”fredliga statskupper” som USA initierat i länder som Serbien, Georgien och Ukraina. Har de inte alls med imperialism att göra? Trots att det nykonservativa gänget kring George W Bush öppet framhåller den ”postmoderna kuppen” som den ”mjuka” varianten av samma politik som drabbat Irak.
Varför ta till våld om våld inte är nödvändigt för att driva igenom imperialismens agenda? Krig är trots allt bara politikens fortsättning med andra, våldsamma medel, som Lenin konstaterade med Carl von Clausewitz.

✔ Vad med kriget på koreanska halvön? (50 år efter Koreakriget råder inte fred, bara vapenstillestånd.) Driver verkligen USA detta krig för att lägga beslag på Nordkoreas råvaruresurser? Eller finns det andra bevekelsegrunder. Som att USA behöver en stödjepunkt på det asiatiska fastlandet inför en framtida konflikt med Kina? Och som att den aldrig avslutade militära konflikten i Korea bidrar till att binda upp Japan till USA-imperialismen?

Genom att ”välja bort” frågeställningar som dessa otydliggör Malm mer än vad han tydliggör. Hans teori förklarar kriget mot Irak och spelet kring det. Men inget mer. Ja, hans tystnad vad gäller Korea , och för den delen vad gäller Kuba, ger en obehaglig känsla av att han inte alls betraktar USA:s politik mot dessa länder som imperialistisk.

Malms våldsfixering driver honom till en regelrätt stympning av Lenin. En sammansatt analys, som studerar kapitalismens inre motsättningar och utvecklingstender och som försöker blottlägga de globala relationer som springer ur dem, reduceras av Malm till en våldsteori. Lenin blir blott bart teorin om de ”interimperialistiska konflikterna”, reduceras till omfördelningskrig mellan stormakter i kampen om herraväldet på den kapitalistiska världsmarknaden.

De interimperialistiska konflikterna är en del av Lenins teori, det är visst och sant, rentav en viktig del. Likväl blir Malm mer än lovligt vulgär när han reducerar Lenins teori till interimperialistisk konflikt, och när han utifrån denna egenhändigt gjorda reducering triumfatoriskt utropar: Se här! Det har inte förekommit några krig mellan kapitalismens huvudländer sedan 1945. Alltså duger inte Lenin. Alltså måste Lenin ersättas.

En sådan slutsats kräver en djupare analys än det empiriska faktum att det inte förekommit några interimperialistiska krig på 60 år. Finns det måhända förklaringar till detta faktum, förklaringar som korrigerar Lenin, men som inte upphäver hans teori? Och är dagens USA-dominans verkligen predestinerad för att gälla för evigt?

Basen för Lenins slutsats att imperialismen oundvikligen leder till konflikt mellan imperialistiska monopolkapital och stormakter, kan kort sammanfattas sålunda: 1) Kapitalismen utvecklas med olika hastighet i olika länder, vilket förändrar de ekonomiska styrkeförhållandena mellan dem; 2) Kapitalismen är expansionistisk till hela sina karaktär, den måste växa för att överleva; 3) I en situation då kapitalismen erövrat hela världen, kan det ena landets monopolkapital bara expandera på det andras bekostnad (eftersom det inte finns något ledigt expansionsutrymme).

Härur de interimperialistiska konflikter som Lenin såg som en oundviklig del av imperialismen, konflikter som på hans tid löstes via krig (för omfördelning av marknadsdominans) och som han i sin tid inte såg någon annan sista lösning på än krig.

Givetvis var Lenin ett barn av sin tid, men frågan är om han var fången i sin tid, vilket Malm anklagar honom för. Låt oss se.

Sant är det inte förekommit några krig mellan kapitalismens huvudländer sedan 1945. Av naturliga skäl. 1945 trädde andra motsättningar i förgrunden, den mellan kapitalism och socialism och den mellan imperialismen och de undertryckta folkens frihetskamp. Andra världskriget födde ett socialistiskt block som med den kinesiska revolutionen 1949 kom att omfatta en tredjedel av världen. Ur kriget steg också den antikoloniala frihetskampen i Afrika, Asien och Latinamerika, en kamp som inte bröt imperialismens inflytande i dessa delar av världen, men som reducerade det och som tvingade imperialismen att söka nya vägar för exploateringen av periferin.

Perioden 1945 till 1980 präglades av en djup kris för imperialismen. Revolution och nationell befrielse var huvudtendensen i världen. Imperialismen befann sig på defensiven. Det gav sammanslutning i det imperialistiska lägret, sammanslutning kring det gemensamma intresset i kampen mot socialism och nationell befrielse.

Ta exemplet EU, som i vissa kretsar framställs som en potentiell motkraft till USA:s världsdominans, rentav som ett imperialistiskt block i vardande. Det är en synvilla. EU bildades inte på grundval av konkurrens mellan amerikanskt och europeiskt kapital, utan på grundval av samarbete, bildades rentav med USA som fadder och främste tillskyndare. Framförallt handlade det om att ”rädda” det kapitalistiska Västeuropa från det socialistiska hotet (vilket inkluderade att säkra Västeuropa som avsättningsmarknad för amerikanskt kapital).

EU:s östutvidgning sker för övrigt på samma grundval, sker för att säkra de ännu bräckliga marknadsekonomierna i Östeuropa för både europeiskt och amerikanskt monopolkapital. Det är därvid ingen tillfällighet att USA är en pådrivande kraft bakom EU:s utvidgning, en positivism som naturligtvis inte försvagas av att ett flertal av regimerna i Östeuropa utgör pålitliga USA-allierade.

Som politiskt konstruktion utgör EU ingen konkurrent till USA, utan en allierad. Detta innebär dock inte att konkurrensen mellan europeiskt och amerikanskt monopolkapital upphört (vilket Andreas Malm hävdar), utan bara att EU inte utgör den slutgiltiga ramen för denna konkurrenskamp, och framförallt inte för en skärpt konkurrenskamp (vilket vi skall återkomma till).
Alltnog.

Perioden 1945-1990 präglas av imperialismens sammanslutning mot yttre hot. Vilket givit den starkaste imperialistiska makten, USA, en särställning. Som systemets väktare. Inte undra på då att de ledande imperialistmakterna inte brakat ihop i väpnad konflikt.

Efter 1990 har situationen dramatiskt förändrats. Med Sovjetunionens och den sk realsocialismens sammanbrott försvann kärnan i det yttre hotet. Kapitalismen omspänner åter hela världen. Men ändå inte. Både socialismen och frigörelsesträvandena i tredje världen skapade förhållanden som måste sopas undan för att det imperialistiska kapitalet fullt ut skall kunna exploatera den världsmarknad som åter är hel och enhetlig. En nationaliserad oljeindustri, som i Irak före ockupationen, är ingen bra grund för imperialistisk profit. Inte heller en politik som sätter det egna landets och folkets intressen före imperialismens, som i Zimbabwe. Eller för den delen en offentlig välfärdssektor helt eller delvis är stängd för det privata kapitalet, som i Sverige.

Den kapitalistiska världsmarknadens återförening utgör ramen för det politiska skeendet i dagens värld. Därvid är det nyliberala sysmetskiftet, globaliseringen och det imperialistiska krigspolitiken delar av samma sak: En kapitalism som inte längre upplever något yttre hot har tappat alla hämningar och strävar i total självtillräcklighet efter att utsträcka de kapitalistiska förhållandena till varje vrå av mänskligt liv. Allt skall läggas under profitens stövelklack, i de rika länderna såväl som i de fattiga; allt motstånd skall sopas undan, om möjligt genom nyliberal avregleringspolitik, om nödvändigt via väpnat våld.

I detta viktiga avseende är dagens värld mer lik den från början av det förra seklet, då imperialismen föddes, än den under dess andra hälft (fram till 1980-talet), som präglades av den kapitalistiska världsmarknadens reducering.

Detta åt utgångspunkten för de forskare och debattörer som Andreas Malm föraktfullt avfärdar som ”globaliseringsförnekare”. Det är en medveten förfalskning det också, ty de avfärdade förnekar ingalunda det fenomen som kallas globalisering, de hävdar bara att fenomenet inte är nytt och därvid att det senaste årtiondenas globaliseringsprocess inte medfört någon kvalitativ förändring av det kapitalistiska systemet (och av imperialismen), bara en kvantitativ. Ja, forskare som Paul Hirst och Grahame Thompson har rentav övertygande visat att kapitalismen var minst lika globaliserad årtiondet före första världskriget, som idag.

”Globalisering” är helt enkelt bara ett annat ord på delar av de fenomen som Hobson, Hilferding och Lenin studerade redan i början av det förra århundradet.

Andreas Malm är av en annan uppfattning. Hörnstenen i hans nya teori är att globaliseringen nu nått en sådan nivå, att den ”upphävt nationalstaten som kapitalackumulationens geografiska rum”. Det är ett nonsensargument, ty kapitalackumulationen har under kapitalismen aldrig låtit sig begränsas av nationalstaten. Men Malms obevisade påstående, som han tillber med närmast religiös iver, är att dagens transnationella monopolkapital är så inflätade i varandra, att de förlorat nationell identitet. Må vara att General Motors forfarande är ett amerikanskt företag, att Mitsubishi är japanskt och Siemens tyskt, men Malm påstår att sammanflätningen förenar deras respektive stater i ett gemensamt imperialistiskt intresse.

Detta är kärnpunkten i Malms ”nya” teori. Globaliseringen har upphävt konkurrensen mellan nationella monopolkapital, inte så att konkurrens inte existerar, men väl så att den på det statliga planet numera är av underordnad, fredlig karaktär. Lenin ”interimperialistiska rivalitet” existerar inte längre. Det är ett interimperialistisk samarbete som gäller.

Den ny teorin har likheter med både Karl Kautskys ”ultraimperialism” och med Antonio Negris och Michael Hardts mer sentida ”imperium”, teorier som knappt hann sättas på pränt förrän de vederlades av första världskriget respektive kriget mot Irak. Givetvis måste Malm avvisa både Kautsky och Hardt/Negri, de sistnämnda för övrigt på ett slagkraftigt sätt. Men bara för att konstruera en egen variant på samma tema, lånad från Perry Anderson – den sk hegemonimodellen. Enligt denna modell skall dagens imperialism förstås som en förening mellan de imperialistiska länderna, där det gemensamma intresset (gentemot periferin) permanent överflyglar eventuell rivalitet. Föreningen behöver en ledare, en hegemon, med inte minst militära resurser att agera i allas intresse och som ges en extraordinär ställning som det gemensamma intressets försvarare. Denna hegemon är USA.

Modellen är utan tvekan anslående. Ingen tidigare imperialistisk makt har kommit i närheten av den särställning som USA idag innehar, framförallt militärt. USA svarar idag för 43 procent av världens samlade militärutgifter – närmast ofattbara 399 miljarder dollar om året, att jämföras med tvåan Rysslands 65 miljarder, Japans 43 miljarder och med Storbritanniens 38 miljarder dollar. USA har militärbaser i över 100 länder och förfogar ensamt över hälften av världens militära fartygstonnage.

USA:s militära överlägsenheten är monumental. Vilket också ger en monumental politisk överlägsenhet.
”Om jag fick bestämma skulle Säkerhetsrådet bestå av endast en permanent medlem, för de återspeglar den verkliga maktfördelningen i världen idag”, sa nyligen USA:s tillträdande FN-ambassadör John Bolton. Det är ett arrogant och utmanande uttalande. Men innehållsmässigt sant. USA är idag den enda supermakten, till synes ohotad och suverän att göra vad den vill. Som att bryta mot internationell lag.

Men likväl. Av alla historiska sanningar är den viktigaste att allting är en process av ständig förändring. Såsom det är, förblir det ej. Rådande förhållanden gäller inte för evigt. Också en till synes gigantisk makt kan falla samman.

I detta sammanhang skall noteras att den interimperialistiska rivalitet som Andreas Malm avskaffar, samtidigt är en bärande del av USA:s utrikespolitik.

Så här heter det till exempel i det strategidokument som i början av 1990-talet togs fram av Pentagon, just efter Sovjetunionens sammanbrott och inför den nyimperialistiska era (i bemärkelsen återförenad kapitalistisk världsmarknad) som därmed inleddes:

”Vår första uppgift är att förhindra ett det återuppstår en rival (om världsherraväldet). Förenta Staterna måste visa det nödvändiga ledarskapet så att vi övertygar varje tänkbar rival att de inte skall eftersträva en position där de själva skall försvara sina intressen.”

Samma tongångar hörs från vice försvarsminister Paul Wolfowitz, nu lanserad som ny chef för Världsbaken.

”Först måste USA visa det nödvändiga ledarskapet genom att etablera och slå vakt om en nyordning som övertygar potentiella konkurrenter om att de inte behöver ikläda sig en större roll eller föra en mer aggressiv politik för att skydda sina legitima intressen. För det andra måste vi på icke-militära områden bevaka de framskridna industriländernas intressen tillräckligt för att avskräcka dem från att utmana vårt ledarskap eller försöka välta den etablerade ordningen över ända. Slutligen måste vi upprätthålla mekanismer för att avhålla potentiella konkurrenter från ambitionen om en större regional eller global roll.”

Den amerikanska politikens farhågor är inte obefogade. Ty USA:s militära och politiska överlägsenhet svarar inte mot en motsvarande ekonomisk styrka (även om Malm försöker konstruera en sådan). Tvärtom har EU passerat USA, både som ledande handelsblock och som världens största ekonomi. Och trots långvarig recession svarar Japan ensamt för halva USA:s styrka.

Detta är den traditionella bilden: EU och Japan som USA:s potentiella rivaler. Det är ett scenario som Malm avvisar och som också avvisas av oss kommunister, åtminstone vad gäller EU som en rival inom överskådlig tid och inom nuvarande ramar (som innehåller trojanska hästar både i form av Storbritannien och östereuropeiska regimer). Men att därför utropa USA som imperialistisk hegemon för eviga tider är att betrakta världen som grodan i brunnen. Vad med Kina, som är världens snabbast växande ekonomi? Vad med Ryssland, som är på väg att resa sig ur den kapitalistiska kontrarevolutionens kreativa förstörelse?

Det finns fler kontrahenter än USA, EU och Japan och fler tänkbara konstellationer. Vem vinner Ryssland? Kan ett splittrat EU måhända avlösas av axeln Paris-Berlin-Moskva? Är ett östasiatiskt block en möjlighet? Redan har Kina etablerat sig som centrum för ett östasiatiskt handelsblock som detroniserat USA som de östasiatiska ekonomiernas motor. Vad med Rysslands och Kinas samarbete inom ramen för den sk Shanghai-gruppen, som också innefattar Kazachstan, Krigizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och till vilken Iran är på väg att ansluta sig?
För frågor som dessa är Malm märkvärdigt blind. Kina och Ryssland existerar överhuvudtaget inte i hans hegemonimodell. Hela modellen grundas på ett närsynt betraktande av den nuvarande relationen mellan USA och EU/Japan (som de facto präglas av samarbete).

USA:s militära och politiska styrka motsvarar inte av en ekonomisk. Tvärtom. USA är idag världens mest skuldsatta land med en statsskuld på ofattbara 7.33 triljoner dollar (enligt uppgift från Department of the Tresury´s Bureau of Public Dept). USA:s handelsunderskott är gigantiskt och det kan vara gigantiskt på grund av dollarns ställning som världsvaluta. USA betalar sina skulder till omvärlden genom att låta sedelpressarna gå.
Andreas Malm tolkar detta som de allierades tribut till hegemonen. EU och Japan betalar för att USA via militärt våld upprätthåller imperialismens världsdiktatur. Det är delvis sant. Men bara delvis. Så är Kina (via världens största valutareserv i dollar) USA:s största bidragsgivare. Det finns skäl till det. Den kinesiska valutan yuan är knuten till dollarn och för sin export till USA har Kina därför ett intresse av värdet på dollarn hålls uppe. Men Kinas export till USA minskar i relativ betydelse. Japan har redan passerat USA som Kinas viktigaste exportmarknad och Kinas handel med Asean-länderna (Association of South East Asian Nations) är den som ökar i särklass snabbast.

Samtidigt innehåller kriget mot Irak, och före det kriget mot Afghanistan, ett tydligt moment riktat mot Kina. USA vill etablera total kontroll över Mellanösterns oljereserver på det att ingen konkurrent, och absolut inte det expansiva och extremt oljeimportberoende Kina, skall få tillgång till olja bortom USA:s kontroll. Vet att Kina beräknas passera USA som världens största ekonomi inom 20 år.

I detta avseende vilar Malms teori på att Kina villigt skall betala för en politik riktat mot sig självt. Så har det varit – för att inkomsterna från exporten till USA varit större än utgifterna. Men med nuvarande utvecklingstendenser kan bara en blind åsna inbilla sig att detta masochistiska förhållande varar för evigt. Ja, frågan är om förhållandet redan är på väg att ta slut, ty den senaste tiden har den kinesiska centralbanken börjat sälja ut dollar (vilket är en av förklaringarna till dollarns fortlöpande försvagning).

Eller tror verkligen Andreas Malm att USA som välvillig hegemon driver kriget mot Irak också å Kinas vägnar, för att säkra också Kina tillgång till världens allt knappare oljeresurser? Det är faktiskt vad han skriver i sin iver att få sin hegemonimodell att gå ihop.

Alltnog. Det viktiga är att USA:s undantagsställning som imperialismens enda supermakt inte vilar på säker ekonomisk grund. Kapitalismens olikmässiga utveckling fortsätter att verka. Den skapar motsättningar, rivalitet – faktiskt också krig, ty ett moment i USA:s krigspolitik är uttryckligen att förhindra att det ”återuppstår en rival om världsherraväldet”.

Varför detta tjat om den interimperialistiska rivalitetens fortsatta existens? Också vi kommunister pekar ju på USA-imperialismens undantagsställning och på samarbetet som det som för närvarande dominerar de interimperialistiska relationerna.

Tjatet beror definitivt inte på att vi ser den interimperialistiska rivaliteten som en kraft i kampen mot imperialismen, som den låtsasvänster som bejakar EU som en ”motkraft till USA”. Det är oss främmande att bejaka den ena imperialismen framför den andra och framförallt att bejaka ”den egna”. Vi är svurna fiender till all imperialism.

Likväl är frågeställningen viktig. En bärande tanke i Lenins teori om imperialismen är att kapitalismens olikmässiga utveckling, och den rivalitet mellan kapitalistiska monopol och stormakter som springer ur den, skapar svagheter i det imperialistiska systemet. Och därmed revolutionära möjligheter.

”Imperialismens kedja brister i dess svagaste länk”, hävdade Lenin. Och den länken behöver inte nödvändigtvis vara det land i vilket kapitalismens inre motsättningar utvecklats längst (vilket samtida marxister som regel föreställde sig). Utifrån denna analys såg Lenin en socialistisk revolution i det ekonomiskt efterblivna Ryssland som en möjlighet, något som åsamkade honom åtskilligt spott och spe från de mer bokstavstrogna. Men Lenin fick som bekant rätt.

Imperialismens inre motsättningar skapar svagheter, som kan utnyttjas av revolutionära krafter; den interimperialistiska rivaliteten försvagar fienden – det är det revolutionära budskapet i Lenins teori. Hans förvissning var att rivaliteten också leder till krig om inflytandet på världsmarknaden, sk omfördelningskrig (som första och andra världskriget). Sådana krig kan synas mindre troliga i kärnvapnens tidevarv och de kan synas avlägsna i den tid som nu är. Men det är likväl för tidigt att avskriva omfördelningskrig som omöjlig, särskilt med det rent empiristiska argumentet att det inte förekom några sådana krig under den period då imperialismens sammanslöts mot ett yttre hot. Men det viktiga är att den interimperialistiska rivaliteten skapar svagheter i fiendefronten, svagheter som de antiimperialistiska krafterna kan och bör utnyttja.

Andreas Malms hegemoniteori bjuder inga sådana möjligheter. Den är en teori om den imperialistiska frontens enhetlighet; är en teori som gör imperialismens starkare än vad den är.

I sin bok tar Malm klar ställning för motstånd mot imperialistisk ockupation, han tar rentav ställning för nationell självständighet som ett legitimt krav i kampen mot imperialismen, vilket inte är illa för att komma från en person som dväljs inom anarkosyndikalismen. Men bara i periferin. Att ställa kräv på nationell självständighet i ett land som Sverige, genom krav på att Sverige skall lämna EU, betecknar han högfärdigt och i förbigående som en meningslöshet. Den ekonomiska integrationen omöjliggör nationell suveränitet i centrum, påstår han. Punkt slut.

Varför ekonomisk integration omöjliggör politisk suveränitet anser han sig inte ens behöva svara på. Liksom inte heller vilken roll EU-motståndet spelar i kampen mellan klasserna i ett land som Sverige.

I en artikel i tidningen Arbetaren (nr 9/2005) sticker dock den anarkistiska bockfoten fram. Borta är det förbehållslösa stödet till motståndskampen. Istället framhåller Malm ”en skeptisk, granskande, villkorlig inställning till de olika riktningarna inom en motståndsrörelse”. Detta kallas ”det frihetliga bidraget till antiimperialismen” och ställs i motsats till de ”nyleninister” och ”stalinister” som reser villkorslösa paroller som: ”Stöd det irakiska motståndet!”

Ja, om Iran utsätts för imperialistisk aggression, vilket Malm befarar, så är han utan vidare beredd att överge kravet på nationell självständighet (som är lika med statlig suveränitet) till förmån för en världsfrånvänd anarkistisk utopi om ett lokalt rådssamhälle. I praktiken ett löfte om att gå imperialismen tillhanda, ty utan statlig suveränitet kan inget folk stå emot imperialismen.

”Solidariteten med Irak är för viktig för att lämnas åt stalinister”, avslutar Malm sin artikel i Arbetaren. Så sluts cirkeln i hans ärende. Det ståtliga teoribygget syftar först och främst till att bekämpa kommunisternas inflytande i den antiimperialistiska rörelsen. För vår del sänder vi vänligen budskapet i retur. Kampen mot imperialismen är för viktig för att lämnas åt anarkister.