Länge framstod Israel som en möjlighet för förföljda judar över hela världen att äntligen få en trygg fristad. Efter årtusenden av återkommande pogromer, förtryck, massakrer och fördrivningar som kulminerade med nazisternas industriella massmord skulle judarna till sist få ett eget land där man inte längre skulle vara beroende av andras välvilja eller av makthavares tillfälliga nycker och behov av att skylla egna misslyckanden på judiska syndabockar.
Israel framstod som ett frihetsprojekt, ett befrielseprojekt. Förutsättningen för den politiska sionismens mål att utropa Israel vilade på den myt som uttrycktes så kärnfullt i parollen ”Ett land utan folk till ett folk utan land”. Palestina var ett öde öken- och träskland. Vad var det för fel att ett förföljt folk skulle få en fristad i ett obebott land, att de gavs möjlighet att i sitt anletes svett dika ut malariaträsken och odla upp öknen?
Men det fanns ett problem. Myten var inte sann. Det fanns reseskildringar av judiska resenärer redan från mitten av 1800-talet som beskriver Palestina som ett uppodlat, blomstrande och välskött jordbruksland. Ändå var det bilden av det öde landet som dominerade under Israels första 30 år. Myten var också viktig för att locka judar att bosätta sig i Israel. De flesta drömde knappast om att bli kolonisatörer och ockupanter.
Landet var alltså långt ifrån öde. När Israel skulle utropas utgjorde judarna bara en tredjedel av befolkningen och de ägde bara 6 procent av marken. Att den judiska staten skulle bli ett land där en minoritet av befolkningen styrde över en snabbt växande majoritet var sannolikt inte ett lockande alternativ. Israel måste framstå som en humanistisk och demokratisk stat, en förebild för världen.
Därför fanns det egentligen bara en enda möjlig väg. Man måste driva palestinierna på flykt i stor omfattning. Man måste göra det så diskret som möjligt. Och man måste hindra dem från att komma tillbaka. En plan upprättades, Plan Dalet. Det var en detaljerad plan för att i område efter område med våld, hot och massakrer genomföra vad vi idag skulle kalla en etnisk rensning. 700000 palestinier, mer än tvåtredjedelar av den palestinska befolkningen, fördrevs och över 400 palestinska städer och byar utplånades under några vårmånader 1948 i den palestinska katastrofen, al-Nakba.
Förutsättningen för Israels 60-åriga existens är alltså fördrivningen av landets ursprungsbefolkning. Det har tvingat fram en fortsatt ond spiral av ständigt återkommande krig, ockupation, markexproprieringar, bosättningar och murbyggen. Och eftersom den palestinska befolkningen ökar mycket mer än den israeliska så måste den etniska rensningen fortsätta i varierande former. Idag sker det genom att den israeliska ockupationsarmén skapar så olidliga betingelser för vardagslivet på Västbanken att många palestinier lämnar landet om de får möjlighet.
Detta är den outtalade förutsättningen för det som brukar kallas Mellanösterns enda demokrati. Det är basen för den frihet judarna erbjöds av världens makthavare som kompensation för det lidande man själva genomlidit.
Själv drömde jag en gång också drömmen om Israel som vårt land. Nej, vi var inte sionister i vår familj. Men mina föräldrar och morföräldrar hade flytt undan nazisterna och hela pappas släkt hade dödats. Och visst trodde vi på Israel. Och hoppades. De brister och orättvisor jag upplevde i Sverige berodde nog på att det egentligen inte var mitt land. I Israel skulle nog allt bli mycket bättre. Och varför inte? ”Ett land utan folk till ett folk utan land…”
Min upptäckt av det palestinska folkets existens och deras lidande kom som en smärtsam chock.
Offrar sin ungdom
Idag ser jag med sorg på Israel och undrar vad det är man firar. Jag ser ett land som är det farligaste stället på jorden för judar att leva på. Inte i något annat område i världen har fler judar dödats sedan andra världskriget.
Jag ser ett land som inte längre drömmer men som utan att tveka offrar sin ungdom och sina framtida generationer genom att utbilda dem till förövare och ockupanter. Jag ser ett land där bosättare sprayat ”Gas the arabs” på husväggarna och skriker ut sitt hat över barn på väg till skolan.
Jag ser ett land där kollektiva bestraffningar är vardag för miljoner palestinier. Ett land som med berått mod svälter ut barnen i Gaza. Jag ser ett land vars ungdomar blivit skräckinjagande monster som trasar sönder hundratusentals traumatiserade barns sömn i deras återkommande mardrömmar.
Med sorg frågar jag, vad blev det av drömmen?
Jag ser ett land som under sina 60 år kört över varje öppning till fred. När Osloavtalet ännu var en möjlighet byggde Israel ut bosättningarna med 50 procent på det område som skulle bli en palestinsk stat. Israel har vägrat diskutera palestiniernas historiska eftergift att ge upp 78 procent av sitt territorium liksom Arabförbundets långtgående fredsplan. Israel vägrar följa internationella lagar och FN:s resolutioner.
Idag bygger Israel in sig innanför sina egna murar, både de som är mentala och de som är monumentala. Man anser sig inte kunna göra eftergifter när palestinierna befinner sig i en styrkeposition eftersom de då kan få för sig att motstånd lönar sig. Å andra sidan finns det ingen anledning att göra eftergifter då palestinierna är i underläge…
Och ändå faller raketerna allt längre in i Israel. Israels militära överlägsenhet har aldrig lyckats skapa fred eller trygghet.
I Israel firar man. Eller kanske är det så att man med fyrverkerier, flaggor och parader i grälla färger försöker skyla över det som hänt med drömmen som drömdes för 60 år sedan.
Men al-Nakba kan inte längre döljas. Den palestinska katastrofen var en oundviklig följd av Israels bildande. Så länge Israel vägrar inse det, vägrar erkänna sitt ansvar, så länge kommer den katastrofen också att vara Israels egen.
I Israel firar man. Jag sörjer tillsammans med mina palestinska bröder och systrar…
Henry Ascher
barnläkare
