Syftet med den diskussion vi nu skall ta itu med är därvid inte att i ett huj röja undan alla åsiktsskillnader, det lär inte vara möjligt. Utan att försöka enas om ett grundläggande betraktelsesätt för att utifrån det formulera en slags minimiplattform för partiets politik och agerande i en ytterst komplex och svårhanterlig fråga. Denna text är därvid inte avsedd som något annat än som just ett diskussionsunderlag inom PS. Hur vi skall föra ut diskussionen i partiet får vi avgöra när vi kommit en bit på vägen i vår egen diskussion.
*
Vår utgångspunkt måste givetvis vara att etnisk segregation (splittring utifrån etniska linjer) utgör ett för arbetarklassen negativt förhållande. Och det oavsett hur vi väljer att definiera det etniskt utanförskapets klassmässiga karaktär. Huruvida det till sin huvudsida rör sig om en etnisk splittring inom arbetarklassen eller om en splittring mellan arbetarklassen och en ny typ av marginaliserad underklass, en fråga vi skall återkomma till, spelar i ett strategiskt perspektiv ingen större roll då det i vart fall handlar om en splittring av de klasskrafter som måste enas för att kampen mot kapitalismen skall bli framgångsrik.
Frågans vikt understryks av att Karl Marx på 1870-talet avskrev den engelska revolutionens möjligheter med hänvisning till arbetarklassens etniska splittring.
”Efter att i många års tid ha studerat det irländska problemet har jag kommit till den slutsatsen att det avgörande slaget mot de engelska härskande klasserna /…/ inte kan utdelas på engelsk mark utan måste riktas mot dessa klassers ställning på Irland”, skrev Marx i ett brev daterat 9 april 1870.
Orsaken beskriver han mycket målande:
”På grund av sina hela tiden tilltagande koncentrationssträvanden inom jordbruket måste Irland regelbundet skicka sitt överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.
Och viktigast av allt: varje handels- och industristad i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger, engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen (kursiv av Marx), och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, som sålunda stärker sin makt över hela arbetarklassen. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om den vita underklassens hållning gentemot ’niggrerna’ i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater de engelska förtryckarnas medbrottslingar och enfaldiga redskap.
Pressen, kyrkan, skämttidningarna, kort sagt alla de medel de härskande klasserna har till sitt förfogande, gör vad de kan för att hålla denna antagonism vid liv och se till att den ytterligare intensifieras. Den utgör helt enkelt förklaringen till att den engelska arbetarklassen – trots sin rätt långt hunna organisation – alltjämt står maktlös. Här ligger hemligheten bakom kapitalisternas förmåga att bevara och stärka sin makt, och det är man inom kapitalistklassen väl medveten om.” (Från Marx till S Meyer och A Vogt. Brev i urval. Gidlunds 1972. Sid 91-92.)
Jag hoppas ni ursäktar det långa citatet, som till sina detaljer ligger rätt långt ifrån den problematik vi nu skall diskutera. Men vad gäller själva utgångspunkten tror jag ändå att Marx har en hel del att säga oss i sin beskrivning av den engelska arbetarklassens splittring och därur sprungna politiska impotens.
*
Det är arbetarklassens splittring (eller splittringen av de klasskrafter som står mot kapitalismen) som är den avgörande frågan för oss. Eller för att ställa frågan mer positivt: Vår politik måste sträva efter att ersätta splittringen med någon form av enighet. Vilket för ett klasskampsparti alltid betyder kampenhet.
Här får vi inte vara flummiga. Segregationen (splittringen) kan aldrig övervinnas genom multikultipredikningar, utan endast genom insikten om gemensamma intressen i kampen mot kapitalismen.
Vårt perspektiv måste vara dubbelt.
a) Hur komma på talefot med den politiskt desillusionerade, främlingsskeptiska delen av den svenska arbetarklassen i syfte att motverka dess tendens att göra en sekundär motsättning till huvudmotsättning (vilket betyder att ”se sig själv som en del av den härskande nationen”, för att nu återknyta till Marx);
b) Hur vinna inflytande i den invandrade delen av arbetarklassen och i den socialt marginaliserade, icke-proletära underklassen i syfte att motverka dessa gruppers tendens till etnisk avskiljning.
Dessa båda perspektiv kan bitvis hamna i konflikt med varandra, men vi kan likväl inte prioritera det ena framför det andra, ty själva poängen är att konflikten måste lösas för att arbetarklassen i Sverige inte skall stå lika maktlös som på sin tid (och än idag) den i England.
Vi skall som sagt återkomma till en rudimentär klassanalys av de segregerade områdena, liksom till en rudimentär analys av arbetarklassens moderna fysionomi, men redan här skall noteras att drygt 20 procent av LO:s medlemmar har invandrarbakgrund. Vi kan därför inte komma undan problemet genom att utesluta den icke-proletära underklassen från våra uppgifter (för närvarande) eller genom att hävda dessa uppgifter som sekundära, om nu någon vill föreslå det, ty problemet är under alla omständigheter en del av den klassfråga som är och alltid måste vara central för oss.
Mitt intryck är att en del av åsiktsskillnaden i partistyrelsen bottnar i att en del kamrater lägger störst tonvikt vid perspektiv a och andra vid perspektiv b. I så fall är åsiktsskillnaderna inte så allvarliga, då de kan överbryggas genom att vi alla strävar efter att vidga våra respektive perspektiv. Men det återstår att se.
*
Innan vi går in på konkretionen är det nödvändigt med ytterligare några mer allmänna reflektioner.
Segregation betyder ungefär avskiljning, delning (av ett helt). I den meningen har svenska städer alltid varit segregerade, men inte på etniska, utan på klassmässiga grunder. Vilket ur ett klasskampsperspektiv aldrig varit något problem, snarare tvärtom. I dagens debatt nämns Rinkeby, Bergsjön och Rosengård som ”segregerade stadsdelar”, vilket naturligtvis är sant i den meningen att det är avskiljda som ”invandrartäta” eller ”svenskglesa” stadsdelar. Men i samma mening är Danderyd, Askim och Limhamn segregerade som svenska överklassreservat. Problemet med den etniska segregeringen är inte att den delar städer som alltid varit delade, utan att den delar arbetarklassen (och arbetarklassen närstående skikt). Svenska arbetare för sig, invandrade arbetare för sig. I grova drag. Vilket är negativt för klasskampen.
I detta sammanhang är det nödvändigt att säga några ytterst korta ord om det nationella.
Den marxistiska teorin definierar nationen som en historisk kategori; nationer har inte alltid funnits och kommer inte alltid att finnas, utan denna särskilda typ av mänsklig gemenskap uppkommer i ett bestämt historiskt skede, närmare bestämt i det skede då produktivkrafternas utveckling spränger den lokala produktionens snäva gränser. Som historisk kategori hör nationen till det kapitalistiska produktionssättet. Som politiskt begrepp etablerades ”nationen” därför genom den franska revolutionen 1789, då som ett revolutionärt begrepp, ty Frankrikes homogenisering till franskhet, som framförallt skedde genom Code Napoleon (den för hela Frankrike gällande lagstiftningen), var frontalattacken mot aristokratmakt och feodal splittring.
Sverige följer här en avvikande utvecklingslinje. Sverige blev i någon mening svenskt redan genom Gustav Vasa och inte minst genom hans reformation, som gjorde svenska till kyrkospråk och därmed till nationellt språk. Det gav en slags förkapitalistisk nation, även om det nationella genombrottet inte kom förrän med kapitalismens genombrott på 1800-talet. Det finns förklaringar till denna avvikelse, inte minst spelar feodalismens svaga ställning i Sverige en betydelsefull roll, men det väsentliga i vår diskussion är att Sverige är en gammal nation med en omfattande nationell mytbildning. ”Svenskheten” har gamla anor.
Därtill kommer att den svenska nationen historiskt sett är särdeles homogen. Det påstås ibland att Sverige alltid varit ett invandrarland, vilket är sant i den meningen att små grupper genom århundradena invandrat från andra länder, som regel importerade av ekonomiska och/eller politiska skäl (tyskar, valloner, holländare, svedjefinnar). Det typiska för denna invandring är dock att invandrarna på relativt kort tid assimilerats till svenskhet, med påföljd att Sverige fram till 1945 var i stort sett etniskt homogent (de samiska och tornedalsfinska minoriteterna var och är så små att de inte motsäger detta omdöme). Denna etniska homogenitet är tämligen unikt i ett europeiskt och internationellt sammanhang.
Ur ett klasskampsperspektiv är homogeniteten en fördel, vilket den svenska arbetarrörelsens snabba utveckling i slutet på 1800-talet kan tas som ett bevis för. Det är en fördel om arbetare kan tala med varandra på samma språk och om nationella fördomar inte skymmer arbetare gemensamma intresse som arbetare. Men homogenitet kan inte beordras fram och den kan framförallt inte krävas av den etniska majoritetsbefolkningens arbetare i förhållande till arbetare från etniska minoriteter, ett sådant agerande förstärker tvärtom de tendenser till etnisk splittring (och etnisk avskiljning) som varje arbetarrörelse måste göra allt för att motverka.
Den kommunistiska nationalitetspolitiken, såsom den utvecklats av framförallt Stalin, sätter jämlikheten mellan nationerna och varje nations och etnisk grupps fria utveckling som själva förutsättningen för de nationella skillnadernas och den nationella osämjans successiva bortdöende. Man kan invända att denna politik ligger långt borta från svenska förhållanden. Den invandrarbefolkning vår diskussion handlar om utgör ingen nationell minoritet såsom marxismen definierar nationella minoriteter. Men grundtanken – att bekämpa varje tendens att ställa nationella och/eller kulturella skillnader i vägen för enhet på klassmässig grund – är relevant också för oss. Och då både i förhållande till den främlingsskeptisism som finns bland svenska arbetare och till de tendenser till etnisk avskiljning som finns bland invandrare.
Detta med svenskhet kan diskuteras på många olika sätt. Så attackerar nyliberalerna numera den svenskhet som sägs bestå i ett närmast sjukligt begär efter kollektiva lösningar. En svenskhet som vi naturligtvis måste försvara då den bär arbetarklassens prägel.
Men vi bör akta oss väldigt noga för allt som luktar nationell självförhävelse och det alldeles särskilt som vi är ett parti med i stort sett alla våra rötter i majoritetsbefolkningen. Givetvis skall vi inte ge upp svensk kultur och svenska traditioner, även om det finns en del att jobba med, som det lutheranska. Men vi skall heller inte hävda det svenska som något förmer. Den mångkulturalism som består i att olika kulturer bejakar och berika varandra bör vi vara positiva till. svensk kultur är inte något fixt och färdigt, utan något som ständigt utvecklas.
I ett avseende måste vi dock hävda det svenska. Nämligen det svenska språket som kommunikationsspråk i Sverige. Det är en helt avgörande fråga för att få till stånd den klassenhet som är och måste vara hela utgångspunkten för vår politik. I den mån svenskaundervisningen för invandrare inte fungerar, måste vi kräva att den ges resurser att fungera. Och framförallt måste vi kräva svenska som huvudsakligt undervisningsspråk i den svenska skolan. Inte så att invandrarbarn inte skall få undervisning på sitt (eller sina föräldrars) modersmål, men väl så att etniskt separerade skolor eller skolklasser förbjuds (liksom religiösa särskolor).
”Man måste eftersträva en förening av nationerna i skolan”, skrev Lenin på sin tid i skarp polemik mot de judiska separatisterna i partiet Bund och det är en sanning som står sig.
I detta avseende kan vi säkert hamna på kant med en del invandrargrupper, inte minst de från muslimska länder, men det är inte mycket att göra åt. Vi måste hävda en sekulär enhetsskola för alla barn, med rätt till hemspråksundervisning, men med svenska som undervisningsspråk och med alla nödvändiga extraresurser till skolor med barn från många olika nationaliteter.
Detta är en principfråga. Det är inte givet att invandrare som nått pensionsåldern redan när de kommer hit allas kan lära sig svenska och det är kanske inte heller nödvändigt. Men invandrare i arbetsför ålder måste ges rätt oinskränkt rätt till svenskundervisning, också på betald arbetstid (som var vårt krav på 70-talet) och framförallt måste invandrares barn ges rätt till det svenska språket. Vilket framförallt är en resursfråga.
I skolsammanhanget förekommer sedan en del mindre frågor. Som om muslimska (och judiska) barn skall ha rätt till muslimskt slaktat kött i skolmatsalen. Vilket jag anser lika självklart som att vegetarianer skall ha rätt till vegetarisk mat. Här handlar det om att barnen måste äta för att klara av att studera. Slöjfrågan har också varit satt under debatt. Varvid burkan naturligtvis är tvivelaktig – en lärare måste kunna kommunicera med sina elever också via ögonkontakt. Men där huvudduken inte är märkvädrigare än de kepsar och mössor som svenska pojkar numera aldrig tar av sig.
Vad gäller denna typ av ”kulturkrockar” menar jag att vi som regel bör ställa oss på invandrarbefolkningens sida mot alla tendenser till svensknationalism. Även om det säkert kan finnas undantag. Men vi måste hävda svenskan som överordnat kommunikationsspråk i Sverige. Och vi måste hävda den sekulära enhetsskolan. Inom skolan innebär religionsfriheten att undervisningen är om inte religionsfri så religionsneutral.
Mer i allmänhet menar jag att vi bör akta oss för den typ av ”kravställande” som folkpartiet numera gjort till politisk linje, dvs segregationsfrågan skall lösas genom krav på invandrarna.
Alla som bor i Sverige är naturligtvis underställda samma krav (om inte annat sägs). Vi har att följa gällande lagar och om vi bryter mot dem får vi ta konsekvenserna. Men vår huvudlinje måste vara att ställa krav på samhället och det politiska systemet. För att därutöver ställa krav på arbetare som arbetare, oavsett nationalitet.
*
Invandringen till Sverige är i allt väsentligt ett efterkrigsfenomen. Redan på 1950-talet, med framförallt under 60-talet och första halvan av 70-talet, importerades stora mängder arbetskraft från framförallt Finland och Sydeuropa (Italien, Grekland, Jugoslavien). Det ledde till en del slitningar och till en del mytbildningar i arbetarklassen (jugoslaver som höll gris i köket och odlade potatis på balkongen), men i det stora hela integrerades arbetskraftsinvandrarna relativt snabbt och relativt väl i det svenska samhället, framförallt för att de stod i jobb på samma villkor som svenska arbetare.
Trendbrottet inleddes i slutet på 70-talet, då arbetskraftsbehovet avtog samtidigt som relativt stora flyktinggrupper från icke-europeiska länder beviljades uppehållstillstånd i Sverige (cirka 150000 personer under perioden 1975-1989). Trendbrottet fick sedan sitt genomslag på 90-talet, då massarbetslösheten slog igenom samtidigt som Sverige tog emot cirka 300000 flyktingar från framförallt Mellanöstern och fd Jugoslavien (men också relativt stora grupper från Afrika).
Som alltid finns det undantag – som den religiöst sekteristiska assyriska gruppen, som närmast frivilligt lät sig segregeras redan på 1980-talet. Men som socialt och politiskt problem är den etniska segregationen ändå en ganska ny företeelse i Sverige. Som exempel kan nämnas att endast 10-12 procent av befolkningen i Tensta och Rinkeby var utlandsfödd på 70-talet. Idag utgör de utlandsfödda närmare 70 procent. Segregationens relativa ungdom bör man ha i åtanke när man jämför Sverige med tex Frankrike, där segregationen är äldre och långt längre driven (som en del av den franska kolonialhistorien).
Siffrorna över antalet utlandsfödda personer ser ut så här (i antal och procent av befolkningen):
1900 36 000 0,7
1945 101 000 1,5
1960 300 000 4,0
1970 538 000 6,7
1980 627 000 7,5
1990 790 000 9,2
2000 1 008 000 11,3
2003 1 078 000 12,0
Den kraftiga invandringen under relativa kort tid gör att Sverige idag har en internationellt sett mycket hög andel utlandsfödda i befolkningen. Bland jämförbara länder (industriländer i väst) är det bara Kanada (17,4 procent) och Österrike (12,5) som ligger högre. Notabelt är att länder som Storbritannien (7,6) och Frankrike (7,4) har en betydligt lägre andel utlandsfödda än Sverige, men då inleddes också invandringen till dessa länder i ett tidigare skede (vilket betyder att en större del av invandrarbefolkningen är född inom landet). Om invandrarbegreppet vidgas till att också omfatta andra generation, vilket som sagt är legio, så blir siffrorna därför annorlunda. Finland (2,0) har den lägsta andelen utlandsfödda i denna jämförelse, medan Norge (7,0) och Danmark (6,9) placerar sig i ett mittenskikt.
Det viktiga med detta är att vi måste närma oss den etniska segregationsfrågan som ett nytt fenomen; som en del av den nya situation som råder i EU-Sverige. Varvid kvantiteten invandrare inte är ensamt avgörande, utan problemet uppstår när denna kvantitet förenas med den EU-anpassade massarbetslösheten.
Att i denna situation drömma sig tillbaka till 70-talet och säga att allt löser sig om bara invandrarna kommer i jobb är tämligen fruktlöst, ty även om det i ett strategiskt perspektiv är sant, så är det ingen handlingslinje för dagen. Massarbetslösheten är en del av dagens marknadsliberala kapitalism. Kravet på arbete åt alla är därvid närmast en socialistisk paroll, vars genomförande (också under kapitalistiska förhållanden) kräver en enig arbetarklass i kamp. Vilket i sin tur kräver att segregationens splittring upphävs.
Förstå mig rätt. Givetvis måste vi resa kravet på arbete åt alla också vad gäller segregationen. Men som alexanderhugg duger inte detta krav, då det inte är genomförbart i ett segregerat Sverige. Det är lite av ett ekorrhjul. Arbete åt alla kan bara förverkligas av en enig och potent arbetarklass. Men arbetarklassen är inte enig och potent så länge den är segregerad.
Det nya i situationen är som sagt massarbetslösheten. Den är motorn i segregationen. Men inte bara eller främst så att den ställer de nya invandrarna utanför arbetsmarknaden, ty det är bara en halv sanning, utan också genom att den är i färd med att dela arbetsmarknaden i två.
Att arbetslösheten bland invandrare, och framförallt bland utomeuropeiska invandrare, är dramatiskt mycket högre än bland etniska svenskar är välbekant. Genomsnittet säger drygt två gånger så hög, men för utomeuropeiska invandrare som vistats mindre än tio år i landet (1990-talets flyktingar) handlar det om en femdubbling
Låt oss med denna bakgrundteckning gå över till den konkreta analysen av konkreta förhållanden.
Detta med invandring och invandrare är ett något diffust begrepp. Att en människa som flyttar från ett land för att stadigvarande bosätta sig i ett annat är en invandrare är givet. Frågan är sedan om man förblir invandrare livet ut, också sedan man blivit medborgare i det nya landet och fullt ut anpassat sig till dess förhållanden. Och om svenskfödda barn blir invandrare för att en eller båda föräldrarna är födda utomlands. Begreppen används flytande och växelvis, vilket ger divergerande uppgifter om invandrarbefolkningens antal.
Vad som är rätt eller fel kan diskuteras (det har inte minst med social situation att göra), men i var fall ser siffrorna från 2002 ut så här (varvid uppgifterna om barn med utrikesfödd föräldrar är skattade av Sveriges officiella statistik 2002:3).
Bosatta i Sverige 8 940 788
Utländska medborgare 474 099
Utrikes födda svenska medborgare 579 364
Barn med två utrikesfödda föräldrar 300 000
Barn med en utrikesfödd förälder 500 000
De utländska medborgarna utgör 5,3 procent av befolkningen i Sverige. De utrikes födda (inklusive utländska medborgare) utgör 11,8 procent. Räknar man också svenskfödda barn med två utrikesfödda föräldrar som invandrare stiger invandrarnas andel av befolkningen till 15,1 procent och om även barn med en utlandsfödd förälder skall räknas som invandrare är andelen uppe i 20,7 procent, en siffra som är tämligen frekvent i debatten (om än oftast omskriven som ”svenskar med utländsk bakgrund”).
De utrikes födda fördelar sig i huvudgrupper så här:
Norden 26,5 procent
Europa utom Norden 32,6 procent
Afrika 5,6 procent
Nordamerika 2,4 procent
Sydamerika 5,1 procent
Asien 26,7 procent
Övriga länder (inkl. fd Sovjet) 1,1 procent
Eller i antal utifrån de tio största ursprungsländerna:
Finland 190 000
Jugoslavien (inkl. fd.) 140 000
Irak 70 000
Iran 55 000
Norge 45 000
Danmark 40 000
Polen 40 000
Tyskland 40 000
Turkiet 35 000
Chile 30 000
Det är givet att invandrarna överhuvudtaget inte kan beskrivas som en enhetlig grupp – en forskare från USA eller en dansk som av kostnadsskäl bosatt sig i Malmö har inget gemensamt med arbetslösa och socialt utstötta flyktingar från Mellanöstern, Afrika eller fd Jugoslavien. Segregationsproblemet måste därför diskuteras mer konkret. Det handlar inte om invandrare i allmänhet, utan om den grupp invandrare som förnekas stadig plats på arbetsmarknaden och i det svenska samhället och som därför, som en slags motreaktion, tenderar att förstärka segregationen genom etnisk avskiljning. Det är svårt att beräkna storleken på denna grupp, då de också inom utsatta etniska grupper finns människor som lyckas etablera sig i samhället. Men en snabb genomräkning ger vid handen att de utsatta etniska grupperna sammantagna omfattar cirka 500000 utlandsfödda, vilket åtminstone sätter någon slags storleksordning.
Lika givet är att ingen enskild invandrargrupp, inte ens de mest utsatta, kan betecknas som enhetlig. Invandrarna är klassmässigt splittrade, precis som svenskarna. Vilket ger segregationen dess dubbla negativa karaktär. Främlingsskeptisismen skymmer svenska arbetares klassmedvetande genom att ställa nationstillhörigheten före klasstillhörigheten. På samma sätt skymmer det etniska avskiljandet invandrade arbetares klassmedvetenhet, oavsett i vilken grad det är frivilligt och i vilken grad det blott och bart en motreaktion mot den fientlighet som möter invandrare i det svenska samhället.
I det specifika segregationssammanhanget är det därför absolut nödvändigt för oss kommunister att ställa klassfrågan före den nationella frågan. Vi skall inte kräva att invandrade arbetare skall bete sig som svenskar. Utan att de skall bete sig som arbetare. Ett krav som vi i lika hög grad måste ställa på svenska arbetare.
Vad gäller invandrarbefolkningens klassammansättning finns det numera ett tämligen omfångsrikt statistisk material. I det följande utgår vi därvid från LO-rapporten ”Integration 2004”, som vad gäller fakta är att rekommendera.
Enligt LO har idag 22 procent av LO-medlemmarna invandrarbakgrund. Enligt den vidaste definitionen (en utlandsfödd förälder räcker för att du skall förses med invandrarbakgrund). Redan denna siffra säger att invandrarbefolkningen är något överrepresenterad i LO i förhållande till sin andel av befolkningen (20,7 procent). Resultaten blir detsamma om man inskränker begreppet till de utlandsfödda. Av dem är 14 procent medlemmar i LO (jämfört med 11,8 procent i befolkningen).
Enligt statistik som tagits fram av sociologen Anders Kjellberg jobbar idag 64 procent av de arbetande invandrarna i LO-yrken. Motsvarande siffra för arbetande etniska svenskar är 50 procent. Dessa siffror pekar alltså på att invandrarbefolkningen är mer proletärt sammansatt än den etniskt svenska.
Mot denna slutsats kan och skall invändas att en större del av invandrarbefolkningen tillhör ett icke-arbetande socialt underskikt (socialbidragstagare, förtidspensionärer). Här skall dock noteras att skillnaderna i sysselsättningsgrad inte är så förfärande stor som den var i mitten på 1990-talet. LO anger sysselsättningsgraden för svenskfödda män till 81,0 procent. Motsvarande siffra för utomeuropeiska invandrare som vistats minst 10 år i Sverige anges till 64,4 procent och för dem som vistats mindre än tio år i Sverige till 47,0 procent. Motsvarande siffror för kvinnor är 78,7 procent, 57,1 procent respektive 36,4 procent.
Om man till yrkesarbete lägger studier på heltid blir skillnaderna betydligt mindre. I den mest utsatta gruppen (utomeuropeiska invandrare med mindre än tio år i Sverige) är 76,6 procent av männen och 61,1 procent av kvinnorna sysselsatta med antingen arbete eller studier på heltid.
Med Mark Twain brukar vi säga att det finns tre former av lögn: Lögn, förbannad lögn och statistik. Säkert finns det anledning att ta dessa siffror med en nypa salt. Men i vart fall tror jag att vi av dem måste dra slutsatsen att bilden av framförallt de utomeuropeiska invandrarna som ett icke-arbetande, sysslolöst socialt underskikt i viktiga avseenden är en myt. En majoritet av dem arbetar, åtminstone för närvarande, varav de flesta i LO-yrken. Och om man också räknar in dem som studerar på heltid, så är skillnaden i sysselsättningsgrad ganska liten.
I boken ”Det slutna folkhemmet” invänder arbetslivsforskaren Anders Neergaard att den faktiska förbättringen av invandrares sysselsättning är relativ och helt avhängig en hygglig konjunktur. Enligt Neergaard, som arbetar i en slags marxistisk tradition (han har bland annat publicerat sig i Clarté), så fungerar invandrarna idag som en ny typ av reservarmé (istället för kvinnorna), som tas i bruk när det finns behov av mer arbetskraft och som kastas ut när behovet minskar. Neergaard talar rentav om en segmentering av arbetsmarknaden, om att arbetsmarknaden delar sig i två, där invandrarna (på etniska grunder) får hålla till godo med de sämst betalda och otryggaste jobben. Fenomenet kallar Neergaard ”rasifiserad segmentering”, ett begrepp han lånat från den brittiske forskaren Robert Miles.
Jag har svårt att köpa alla Neergaards resonemang, men hans observation, en ny typ av delning av arbetsmarknaden (att läggas till den delning mellan manligt och kvinnligt arbete som redan finns), tror jag är viktig, åtminstone som tendens.
Fackliga utskottet har i ett antal artiklar förtjänstfullt beskrivit de stora förändringarna på arbetsmarknaden under de senaste 15 åren, inte minst då den kraftiga tillväxten av antalet otrygga anställningar. Vi har företrädesvis pekat på detta som en kvinnofråga. Det är framförallt kvinnor som tvingas in i denna typ av anställningsförhållanden. Vilket är sant (17 procent av kvinnorna jämfört med 10 procent av männen). Men LO:s (och Neergaards) siffror visar att svenska kvinnor med svenskfödda föräldrar är lyckligt lottade, inte bara jämfört med invandrade kvinnor, utan också jämfört med invandrade män. Faktum är att invandrade män i alla kategorier (utan den nordiska) i högre utsträckning arbetar i tidsbegränsade eller andra otrygga anställningar än svenska kvinnor, givetvis med de utomeuroepiska männen med högst tio år i Sverige i topp (37 procent). För kvinnorna i samma kategori är situationen givetvis ännu värre (49 procent).
Dessa siffror visar att invandrarna, och då framförallt de utomeuropeiska invandrarna, används just som den reservarbetskraft som Neergaard talar om.
Det finns också ett annat perspektiv på tudelningen som jag tror är viktigt inte minst ur partiperspektiv. Som i vilka yrkesgrenar som invandrarna befinner sig. LO:s siffror över andelen medlemmar med utländsk bakgrund i olika förbund ser ut så här:
Fastighets 41 %
Hotell & restaurang 38 %
Livs 30 %
Industrifacket 28 %
Metall 25 %
Kommunal 22 %
Grafiska 22 %
Handels 21 %
Transport 16 %
Skogs & Trä 16 %
Pappers 16 %
Seko 15 %
Byggnads 14 %
Elektrikerna 13 %
Hela LO 22 %
Detta gäller alltså samtliga medlemmar med invandrarbakgrund. Varvid man kan konstatera att de utomnordiska invandrarna utgör en klar majoritet av invandrarna i Fastighets och Hotell & Restaurang och en majoritet av dem i Livs och Industrifacket. Men en minoritet i övriga förbund och en försvinnande minoritet i förbund som Pappers, Byggnads och Elektrikerna. Vad gäller Byggnads går det överhuvudtaget inte att mäta invandrarnas medlemsandel i städer som Göteborg och Malmö då antalet är för litet.
Att invandrare jobbar som städare och på krogen är naturligtvis ingen nyhet, men jag tror ändå att siffrorna är viktiga. Sverige har redan en ytterst segregerad arbetsmarknad, mellan manligt och kvinnligt arbete (den närmast extrema uppdelningen är faktiskt världsunik). Men här skymtar ytterligare en segmentering (för att använda Neergaards uttryck), där vissa branscher, företrädesvis de lågavlönade och otrygga, mer och mer domineras av invandrad arbetskraft medan andra, särskilt de traditionellt manliga, närmast försvenskas.
Denna uppdelning utgör givetvis ett klassmässigt problem. Men också ett gigantiskt problem för ett litet parti som vårt. Jag är väl medveten om att det finns invandrare på Volvo och på SKF och inom vården och på många andra arbetsplatser där vi har medlemmar. Men tendensen till etnisk segmentering, där vårt parti utgör ett synnerligen ”svenskt” parti, innebär ändå att vi är frånvarande på den arbetsmarknad där invandare i allt större utsträckning är närvarande. Inte undra på då att vi har så sjuherrans svårt att vinna invandrare till partiet.
Vad gäller invandrarbefolkningens klassmässiga karaktär måste också bakgrunden i respektive hemland vägas in. Varvid kan noteras att skillnaderna i utbildningsnivå mellan svenskfödda och utlandsfödda är liten. Vad gäller män är det rentav så att de utomeuropeiska invandrarna har en något högre utbildningsnivå än svenskfödda, framförallt innehåller gruppen fler akademiker. Medan förhållandet är det motsatta vad gäller kvinnor (även om antalet akademiker också här är något större bland de utlandsfödd).
Det är inget sensationellt i detta. I grova drag är det inte de fattigaste och mest utsatta som flyr sina hemländer för att bosatta sig i andra länder, utan en urbaniserad medelklass. I klassmässiga termer kan man därmed (fortfarande i mycket grova drag) tala om en proletariserad (eller deklasserad) medelklass. Vilket givetvis inte utesluter att det finns andra klassmässiga preferenser bland invandrarna.
*
Normalt reduceras den etniska segregationen till boendesegregation. Vi tänker på Rinkeby/Tensta, Bergsjön, Rosengård, Vivalla eller vad vi nu har av invandrartäta/svenskglesa bostadsområden i våra städer. Det är som regel dåligt underhållna bostadsområden från miljonprogrammets dagar med låga medelinkomster, stora sociala problem och dålig utbyggd service (både privat och offentlig).
Det är dock viktigt att inte isolera boendesegregationen som något för sig. Den är i grunden en funktion av invandrarbefolkningens roll i den kapitalistiska produktionsordningen, dvs av dess roll som ny reservarbetskraft.
Kapitalismen kan hålla denna arbetskraft under sämre förhållanden eftersom den inte har permanent behov av den. Och delvis för att reservarbetskraften utifrån hemlandets förhållanden inte har samma reproduktionsbehov eller reproduktionskrav som den etniskt svenska. Detta ger också de invandrartäta/svenskglesa områdena deras speciella karaktär. De utgör inget genomsnitt av den invandrade befolkningen, utan i dessa stadsdelar samlas en större del av denna befolknings underskikt. Det är inte bara så att Rosengård har fler arbetslösa och fler socialbidragstagare än Malmö som helhet, utan det är också så att Rosengård har fler arbetslösa och fler socialbidragstagare än genomsnittet för invandrarbefolkningen och också för genomsnittet för den mest utsatta gruppen (utomeuroepiska invandrare med mindre än tio år i Sverige) inom denna befolkning.
I klassmässig mening består Rosengård till cirka hälften av ett icke arbetande socialt underskikt. Enligt Hyresgästföreningens rapport ”Har vi råd med människor?” är antalet socialbidragstagare i Rosengård lika många som antalet förvärvsarbetande (36 respektive 37 procent). Situationen är inte lika utpräglad i andra invandrartäta områden, men gemensamt för dem är ändå förekomsten av ett stort socialt underskikt, av ett slags trasproletariat, om man nu skall använda ett klassiskt begrepp (utan att för den sakens skull dra likhetstecken mellan detta sociala underskikt och det trasproletariat som Marx på sin tid analyserade). Det ger en övervikt i brottsstatistiken (vilket vi skall återkomma till), men det skapar också ett utanförskap som inkluderar också den arbetande delen av befolkningen (som i de flesta av de berörda områdena trots allt utgör en majoritet).
I debatten divideras det fram och tillbaka om boendesegregationens orsaker. Beror den på att invandrargrupper söker sig till varandra i en slags självvald etnisk avskiljning eller på att svenskar söker sig bort från dessa områden när invandrarandelen når en för dem oacceptabel nivå (som när en minoritet i barnens skola talar svenska)?
Sanningen lär vara en mix av båda orsakerna, varvid det inte finns någon anledning att moralisera över någon av dem. Det är fullt naturligt att människor som kommer som nykomlingar till ett land, som regel tvingade av politiska eller sociala skäl, söker sig till närvarande landsmän – se bara på USA under massimmigrationens dagar! – och det är likaså naturligt att svenska föräldrar söker bra skolor åt sina barn (för att nu bara utgå från detta enskilda exempel).
I sammanhanget måste dock slås fast att det finns ett tydligt moment av strukturell diskriminering, vilket visas av ett otal undersökningar. Invandrare har helt enkelt svårt att få bostad utanför de invandrartäta områdena, vilket gör att många helt enkelt inte kan boendeintegrera sig. Ett förhållande som ställer krav på återupprättande av obligatorisk kommunal bostadsförmedling.
*
Vad gäller kriminaliteten bland invandrare presenterade som ni vet Brottsförebyggande rådet en stor undersökning strax före jul, något som väckt både intensiv och upprörd debatt. Man kan naturligtvis diskutera värdet och syftet med undersökningar som denna – det finns en rad andra urvalsmetoder som är minst lika relevanta som etnicitet. Men om vi i detta interna sammanhang lägger denna debatt åt sidan, så bekräftar Brås undersökning bara det som redan är känt, dvs att utrikes födda personer oftare misstänks för brott är personer födda i Sverige. Överrepresentationen anges till 2,5 gånger. Men då ingår personer som inte är folkbokförda i Sverige i denna siffra, inklusive de utländska ligor som via EU fått fritt tillträde till landet (denna ”utländska” brottslighet är den som enligt Brå ökat mest).
Det mest anmärkningsvärda i Brås undersökning är just att den visar på små skillnader jämfört med den som gjordes med åren 1985-1989 som bas. Då uppmättes överrepresentationen till 2,1 procent. Den nya undersökningen är gjort 1997-2001 och överrepresentationen har alltså ökat till 2,5 procent. Denna ökning måste bedömas som ytterst marginell om man betänker att det under mellantiden kom 300000 flyktingar till Sverige, företrädesvis från krigshärjade länder, och att massarbetslösheten samtidigt permanentades.
För andra generationens invandare (födda i Sverige med en eller två utlandsfödda föräldrar) registrerar Brå nästan ingen ökning alls. Överrepresentationen har ökat från 1,5 till 1,6 gånger.
I sammanhanget skall noteras att 60 procent av de brottsmisstänkta definieras som svenskar (födda i Sverige med två svenska föräldrar) och att en bra bit över 90 procent av invandrarbefolkningen inte misstänks för något som helst brott. Män förekommer tre gånger så ofta som kvinnor i brottsstatistiken och vad gäller grövre brott sex gånger så ofta. Samma överrepresentation (6 gånger) har personer vars familjer lever på socialbidrag.
Den första generationens invandrare är överrepresenterad i all internationell brottsstatistik, något som också gäller den första generationens svenska invandrare i USA. Varvid sociala förklaringar lär vara de helt överskuggande. Det mest anmärkningsvärda i Brås undersökning är därvid att invandrarbefolkningens överrepresentation minskar så pass kraftigt redan i den andra generationen. Det stämmer inte riktigt överens med den bilden av de kriminella ungdomsgängen från invandrarförorten.
Vi behöver inte förfasa oss över Brås undersökning. Invandrares överrepresentation i brottsstatistiken är ett faktum och även om den som sagt minskar redan i den andra generationen, så är den naturligtvis ett bekymmer också för den överväldigande majoriteten laglydiga invandrarföräldrar. Varvid vi måste framhålla social rättvisa, bra skola, jobb och meningsfull fritid som vägen att gå för att komma till rätt med brottsproblemet.
*
Detta blev som synes ett mischmasch av tankar. Men så är det här också bara ett diskussionsunderlag. Säkert kommer partistyrelsens diskussion att korrigera en hel del av det här sagda och föra till en hel del nya perspektiv, vilket förhoppningsvis ger någon form av hållbar syntes.
Men för att sammanfatta det hela i mer konkret politik, så skulle jag/vi vilja framhålla följande:
* Kombinationen stor invandring/massarbetslöshet är en omöjlighet ur arbetarklassynpunkt. Därför måste vi kraftfullt vidhålla vårt krav på stopp för all arbetskraftsimport om och när det finns tillgänglig eller lämplig (omskolningsobjekt) arbetskraft i Sverige. Överhuvudtaget är de krav vi framför i handlingsprogrammet för arbete, välfärd och rättvisa relevanta också i segregationssammanhanget.
Negativismen till arbetskraftsinvandringen måste kombineras med ett lika tydligt ställningstagande för en generös flyktingpolitik. I enlighet med partiprogrammets skrivning. Vi får inte falla undan för det vänsteropportuna och hävda att alla som säger sig vara flyktingar också är flyktingar, utan vi måste hävda att flyktingskälen skall prövas (trots alla skandaler kring denna process).
* Vi måste bestämt motsätta oss den tudelning av arbetsmarkanden som man åtminstone kan se tendenser till idag. Genom krav på fasta anställningar istället för alla de tillfällighetsformer som blivit allt vanligare. Detta inkluderar givetvis att vi tydligt motsätter oss alla former av lönediskriminering, inte bara på grund av kön utan också på grund av etnicitet.
* Vi måste hävda en sekulär enhetsskola med svenska som huvudsakligt undervisningsspråk. Skolan skall förena barn från olika etnisk (och religiös) bakgrund, inte skilja dem åt.
* Vi bör kräva ett återupprättande av den kommunala bostadsförmedlingen med absolut förbud mot alla former av etnisk diskriminering.
* Vi bör kräva en omfördelning av kommunala resurser till förmån för sk utsatta områden. I den tidigare nämnda rapporten från Hyresgästföreningen görs ett försök att utifrån sju sociala indikatorer (utländsk härkomst, Icke förvärvsfrekvens, andel socialbidragstagare, elever utan betyg i årskurs 9, ohälsotal, eftergymnasial utbildning, medelinkomst) värdera de kommunala bidragen till Rosengård jämfört med bidragen till överklasstadsdelen Limhamn-Bunkeflo. Rapporten hävdar att med hänsyn till de sociala indikatorerna borde Rosengård ha 250 miljoner kronor mer än de 683 miljoner stadsdelen idag får från kommunen, om situationen visavi Limhamn-Bunkeflo skulle vara rättvis. Man måste ta denna typ av jämförelser med en stor nypa salt, men att en stadsdel som Rosengård är missgynnad i förhållande till de sociala behoven är ändå klart.
Situationen är olika i olika kommuner – inte minst skiljer sig storstäderna från de mindre städerna. Men i allmänhet bör vi kräva kraftiga extraresurser till utsatta områden för att jämna ut de skillnader som en sämre social situation ger. Till skolorna, men också vad gäller vård, omsorg, fritidsverksamhet och inte minst vad gäller bostadssituation. Det svenska situationen är ännu inte lika katastrofal som den franska, men det finns ändå tecken på att kommunala bostadsföretag inte underhåller sin fastigheter i utsatta områden på tillfredställande sätt.
* I övrigt bör vi alltid framhålla vår allmänna klasspolitik som en politik som förenar arbetare av olika etniskt ursprung (och också människor från arbetarklassen närstående skikt) i ett gemensamt klassintressen. Det måste vara lite av ”arbetare från olika länder, förena er!”
*
Som parti är vårt stora dilemma att vi är i stort sett frånvarande i invandrarmiljöerna. Vi har ytterst få medlemmar som jobbar i de branscher som idag domineras av invandrare, vi har ytterst få medlemmar som bor i utsatta områden och vi har ytterst få medlemmar med invandrarbakgrund.
Detta begränsar vårt handlingsutrymme. Några enkla och snabba lösningar finns inte, åtminstone kan vi inte se några. Vi måste istället rikta in oss på ett mycket långsiktigt arbete.
Kamrater gör och har gjort förtjänstfulla insatser, som i Göteborg vad gäller bland annat palestinier. Men det räcker inte med internationell solidaritet som grundval för ett kommunistiskt arbete bland invandrare, utan det krävs också gemensam kamp i de svenska frågorna. Där är Joes insatser i skolstriden i Helsingborg förmodligen är det hittills bästa exemplet på vad som måste till för att vi skall kunna bryta vår isolering (och invandrarbefolkningen sin): Gemensam kamp i en angelägen klassfråga. Också kampen för sjukvårdscentralerna i Göteborg är ett positivt exempel, men här saboterades frågan i det invandrartäta nordost genom offensivarnas avantgardism.
Det kommer otaliga rapporter om detta med segregation. Strax före jul publicerade således den statliga maktutredningen en rapport kallad ”Om strukturell diskriminering och politiskt deltagande”. Jag har bara hunnit ögna den – skulle man läsa allt som finns tillgängligt skulle man få hålla på i flera år – men en sak är i alla fall slående och viktig också för oss.
Så konstaterar utredningen inte bara det som alla redan vet, att valdeltagande i invandrarstadsdelarna är förskräckande lågt, utan man konstaterar också att detta faktum har sin grund i ett närmast monumentalt politikerförakt. Det är inte så att invandrarna är politiskt ointresserade, tvärtom har många av dem flytt på grund av politiska aktiviteter i sina hemländer. Dock saknar de allt förtroende för det politiska systemet i Sverige. Rätt av. Höger eller vänster spelar liten roll. Alla svenska politiker betraktas som bedragare, som dyker upp en gång vart fjärde år med fagra löften av olika slag, företrädesvis tillsammans med stora mediauppbåd, för att sedan vara totalt osynliga till dess det blir val igen.
Denna observation tror jag att vi bör ta mycket allvarligt på, för om vi agerar på samma sätt – dyker upp en kort period vart fjärde år eller bara någon gång ibland – så lär det inte spela någon större roll vad vi har att framföra. Vi kommer att betraktas som ett ”svenneparti” i alla fall.
Vårt dilemma är som sagt partiets liten och vår dåliga representation i de invandrartäta områdena. Vilket vi får leva med. Vi har de medlemmar vi har. Men i storstäderna (och i de kommuner där segregationsfrågan är brännande) måste vi som ambition ha att upprätta ett regelbundet arbete i åtminstone i någon invandrartät stadsdel. Ungefär på samma premisser som när det gäller att återupprätta arbetsplatsarbetet. Kan vi inte arbeta innefrån för vi göra det utifrån. Det är ingen optimal lösning, men den är bättre än ingen lösning alls. Det vi absolut inte kan göra är att dyka upp en gång vart fjärde år i tron att politiken i sig skall vinna förtroende.
*
Det finns väldigt mycket som är utelämnat i denna långa text – som huvuddelen av EU-perspektivet (och den nationella frågans ställning i det), frågan om stukturell rasism i det svenska samhället, frågan om den proletära främligsskeptisismens karaktär och orsaker och mycket mycket mer. Men förhoppningsvis skall detta ändå duga som utgångspunkt för en allsidig diskussion i PS, där principfrågorna ställs i förgrunden och där vi efter sedvanligt givande och tagande kan enas om någon slags minimiplattform. Detta är i vart fall vad ni får hålla till godo med tills vidare.
Anders Carlsson
Partiordförande
