I folkomröstningen i söndags sade 57,5 procent av de röstande schweizarna nej till uppförandet av fler minareter än de fyra som redan finns i landet. 53,5 procent av de röstberättigade deltog.
Medan de öppet främlingsfientliga partierna jublar över resultatet i folkomröstningen, reagerar det europeiska etablissemanget surt och kallar omröstningen en ”katastrof” som tyska Süddeutsche Zeitung beskriver utfallet.
I Sverige hävdar Mona Sahlin att resultatet är ”upprörande”. Utrikesminister Carl Bildt säger till Sveriges radio att valresultatet ger en ”negativ signal” och att det är ett utryck för fördomar och kanske också av rädsla.
Medierna demoniserar
Schweiz skiljer sig inte så mycket från Sverige. Det är inte fullständigt omöjligt att ett utfall i en sådan omröstning i Sverige skulle kunna bli liknande, även om Schweiz traditionellt benämns som ett konservativt land.
Folkomröstningen har rört till det för det europeiska etablissemanget. Samma borgarklass som i högtidstal på högtidstal talar mot rasism och för alla människors lika värde vädjar samtidigt till de primitivaste känslor när dess intressen står på spel. I synnerhet under krig och konflikter.
Låt oss tala klartext:
Carl Bildt, Mona Sahlin och tyska Süddeutsche Zeitung representerar den imperialistiska struktur som i sina respektive länder måste utmåla folk i Mellanöstern som sticker upp mot de rådande förhållandena som hotfulla och aggressiva.
När Israel bombat ett hem där en familj dödats filmar man hoppande demonstranter med vapen i hand – inte de dödade offren. Generellt utmålas den palestinska sidan som hotfull medan Israel bara svarar på palestinska angrepp.
All seriös medieforskning visar hur araber och muslimer överlag utmålas som skrikande fanatiker, som dessutom är allmänt mordiska och hatiska. De många positiva undantag som finns i rapporteringen drunknar i det fördummande mediebruset.
Under krig och interventioner vädjar man till människors ryggmärgs- och magkänslor. Då läggs finliret om människors lika värde på hyllan.
Gulfkriget och rasismen
Under 60- och 70-talens vänstervåg trängdes rasismen tillbaka. Den återkom under Kuwaitkriget 1991 för att sedan dess ligga som en latent reserv i samband med nya konflikter.
Vi tar några några exempel från 1991.
I majnumret av Slitz om Irak-kriget sade Unni Drougge: ”Med denna dragning åt mitten, denna europeiska samhörighetskänsla och ömsesidiga anpassning, är inte det egentligen en mobilisering, ett slags gemensamt försvar av vår västerländska civilisation, vår kultur? Till exempel det som nyligen utspelade sig i Persiska viken, var inte det samtidigt en strid mellan två kulturer, mellan arabvärlden och västerlandet?”
Erik Hörstadius fortsatte i samma tidning: ”Jo, det var det. Jag har jättesvårt att sympatisera med araberna. Om 100000 araber dör, så känner jag ingenting alls, medan jag kan känna sympati för de allierade och deras familjer. Araberna är jag skraj för.”
Överste Bo Hugemark, chef för militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan, sade: ”I fallet Saddam Hussein anses irrationaliteten försvårad av personens speciella egenskaper och den för oss främmande kulturen. Vi har att göra med en outgrundlig oriental och till råga på allt en mycket omänsklig sådan, vilket gör att hans handlande är omöjligt att förutse för en vanlig västerländsk människa.”
Per T Olsson på Bonnierägda fyllde i om ”de hysteriska, fundamentalistiska opinionerna på vissa håll i arabvärlden”.
Så håller det på i krig efter krig. Rasismen kommer inte endast från de öppet främlingsfientliga i politikens utkanter, den kommer från de europeiska borgarklassernas fisförnärma mitt, såväl i Schweiz och Sverige som i Tyskland.
Som man ropar om araber och muslimer i krigstid får man svar i folkomröstningar om minareter.
Erik Anderson
internationella sekreterare
