Som före detta yrkesofficer är utbildningsminister Jan Björklund van att peka med hela handen, en vana som han som politiker gjort till sin högst egna profil. Men när Björklund skall försvara sitt senaste tilltag, detta med att förbjuda religiösa inslag i skolan, så förvandlas den annars så målmedvetne majoren till en åsna mellan två hötappar.
Å ena sidan skall föräldrar ha fritt val att välja skola åt sina barn, även skolor med konfessionell inriktning. Å andra sidan ”har vi i Sverige” bestämt att alla barn skall ges en likvärdig utbildning inom ramen för en av staten fastställd läroplan. Vid intervjubordet i TV flackar Björklund så till det milda grad mellan ”det fria valet” och ”det vi i Sverige bestämt” att åsnan i jämförelse framstår som målmedveten. Björklund får bara inte ihop sitt dubbla budskap.
För vår del är vi, som alla vet, för en konfessionslös enhetsskola. Vi anser att skolundervisningen skall inkludera religionskunskap, men den skall vara fri från religiös påverkan. Vi anser rentav av att enhetsskolan är särskilt viktig i dagens Sverige, som är mer religiöst mångfasetterat än det tidigare så kristet homogena Sverige. Barn med olika religiös bakgrund och tro bör mötas i skolan, vilket givetvis kräver att skolan är religiöst neutral. Det religiösa får skötas utanför skolan.
När Jan Björklund gör sig till tolk för ”det vi i Sverige bestämt” delar han till synes den uppfattningen.
Bibelns skapelseberättelse skall minsann inte få framföras som en alternativ sanning på naturkunskapslektionerna. Bra pekat! Men i nästa andetag kikar Björklund åt andra hållet. Då är han för att kristna föräldrar skall kunna placera sina barn i kristna skolor, att muslimska barn skall kunna placeras i muslimska skolor och judiska barn i judiska. Som om en konfessionell skola skulle kunna var religiöst neutral.
Björklunds åsneaktiga dilemma utgörs naturligtvis av allianspartnern kristdemokraterna. Men också av den frireligiösa traditionen inom det egna partiet. Han svär så att säga i den egna kyrkan och måste genast be om förlåtelse.
Men trots att debatten kommit att handla om framförallt en fundamentalistisk kristendoms förenlighet med skollag och läroplan, så kan vi lova att det inte är de kristna skolorna och den religiösa påverkan de utövar som är Björklunds måltavla, möjligtvis med undantag för den friskola som den obskyra sekten Plymouthbröderna nyligen fått tillstånd att starta i Smålandsstenar. Hade det bara funnits kristna friskolor hade Björklund suttit still i båten.
Men nu finns det också muslimska friskolor. Som enligt Björklunds parti- och regeringskamrat Nyamko Sabuni utgör ”plantskolor för terrorism”. Ett otyg som naturligtvis måste stävjas i en tid då regeringen gjort sig själv och Sverige till en del av det imperialistiska ”kriget mot terrorismen”. Se där Björklunds verkliga måltavla.
I Göteborgs-Posten (16/10) uttalar sig ett antal rektorer på religiösa friskolor apropå Björklunds förbudsförslag. De finner förslaget onödigt. Dels för att det redan finns regler mot religiösa inslag i undervisningen. Men också för att friskolorna utanför den statligt reglerade timplanen, det som kallas skolans val, fortsatt kan välja konfessionella ämnen, som kristendom eller islam. I sak är Björk-lunds förbud ett slag i luften. Men det kan likväl användas till att stänga skolor som är liberalt misshagliga, inte så mycket av religiösa skäl som av politiska.
I debatten framförs tämligen frekvent kravet på ett förbud av religiösa friskolor. Det kan synas som ett rimligt krav och de flesta av dem som framför det har säkert ett ärligt uppsåt. Om man bortser från Nyamko Sabuni och några andra fiskare i grumligt vatten. Men ett selektivt förbud är ett trubbigt vapen. För att religiösa friskolor kan kalla sig något annat än religiösa friskolor och för att tolkningen av vad som är religiösa friskolor oundvikligen blir godtycklig och präglad av vad som anses religiöst och politiskt korrekt.
Vi har ett mycket mer effektivt, konsekvent och jämlikt förslag. Förbjud alla friskolor! Riv upp friskolereformen och återinför en statlig enhetsskola, lika för alla barn och med lika rätt till en allsidig utbildning. Vilket givetvis inkluderar undervisning i de stora religionernas historia och trosuppfattning och möjlighet till hemspråksundervisning för barn med annat modersmål än svenska. Likhet kräver att olika behov tillfredställs.
En fullständigt jämlik skola är naturligtvis inte möjlig under kapitalistiska förhållanden. Ett ojämlikt samhälle ger en skola som missgynnar barn på grund av klassbakgrund och etnisk bakgrund. Men enhetsskolan är så nära jämlikhet det går att komma. Varför den är värd att kämpa för, inte minst för de grupper som missgynnas av det nuvarande skolsystemet.
Jämlikhet uppnås inte genom splittring redan i skolan. Utan genom sammanslutning.
Anders Carlsson
Partiordförande
