Man skulle kunna tro att folkpartiledaren Jan Björklund äntligen kommit till insikt om något. Eftersom han som förste riksdagspartiledare kräver att skolan åter skall förstatligas.
Men vi slår genast tanken ur hågen. Insiktsfullhet tillhör inte Björklunds starkaste sidor. Vilket också visar sig vid en granskning av folkpartiförslaget.
Här handlar det inte om att skapa en skola med lika förutsättningar för alla barn. Utan om att peka med hela
högerhanden för att driva igenom den sorteringsskola som är Björklund stora vision och politiska mål.
Problemet i skolan, såsom Björklund definierar det, är inte för små resurser och för få vuxna, är inte friskolesystemet, som brandskattar den kommunala skolan, är inte ett betygssystem som sorterar bort lågpresterande barn redan i mellanstadiet – utan blott och bart en slapp och splittrad ledningsfunktion. Vilket i sak betyder att alltför många kommuner är alltför senfärdiga med att göra som Björklund vill.
Det är därför skolans ledningsfunktion skall förstatligas. Med Björklund som ensam general skall sorteringsskolan drivas igenom med militär fart och fasthet. På det att över- och medelklassens barn inte längre skall behöva sinkas av ohängda arbetarungar.
Med detta sagt vill vi genast slå fast att vi är för ett förstatligade av skolan. Av samma skäl som vi var emot kommunaliseringen av den. En likvärdig skola för alla barn i hela Sverige kräver en statlig enhetsskola.
Syftet med kommunaliseringen var att bana väg för de nedskärningar som kom som ett brev på posten och för den privatisering som friskolesystemet utgör. Tacka Göran Persson för det! Kommunaliseringen slog därmed de första spikarna i den tidigare enhetsskolans likkista. Eftersom den gav stora skillnader mellan skolresurser i olika kommuner och mellan olika skolor i en och samma kommun. Vilket gav en alltmer ojämlik skola.
Nu vill Björklund slutgiltigt begrava enhetsskolan. Men inte genom att förstatliga skolan – vad skulle friskolekoncernerna säga om ett sådant tilltag? Utan genom att förstatliga ledningsfunktionen och finansieringen. För givetvis skall friskolekoncernernas verksamheter och profiter inte hotas av kommunala nedskärningar.
Kommunaliseringen från 1990 går därmed hand i hand med Björklunds till synes motstridiga förslag. Genom att de ingår i en och samma process – bort från enhetsskolan, till ett klassorterande parallellskolesystem.
Vi är för en helt annan linje i skolpolitiken – bort från det återuppståndna parallellskolesystemet och åter till enhetsskolan.
Det kräver ett förstatligande av skolan, men inte styckevis och delt, som i Björklunds förrädiska halvmesyr, utan rätt av och i alla dess delar. Inte minst är det nödvändigt att förstatliga friskolesystemet, som profiterat nog och mer än nog på skolverksamheten.
En skola med lika förutsättningar för alla barn är inte möjlig i ett sorterande parallellskolesystem och då rakt inte i ett privatiserat parallellskolesystem.
Anders Carlsson
Partiordförande
