I dagarna för sjuttio år sedan trängde tyska trupper allt djupare in i Polen i det som kom att bli andra världskrigets europeiska preludium. För att anfallet ledde till att Storbritannien och Frankrike förklarade Tyskland krig. I det sentida eftermälet sägs det att Tyskland och Sovjetunionen gjorde upp om en delning av Polen genom den sk Molotov-Ribbentrop-pakten, som slöts i augusti 1939 och som idag framställs som någon slags allians. Vilket inte är sant.
Molotov-Ribbentroppakten var en non-aggressionspakt, ett avtal om att inte starta krig mot varandra, varvid det sovjetiska intresset var att behålla ett självständigt Polen som en buffert mot ett Tyskland som sovjetledarna sedan lång tid såg som ett militaristiskt hot. Hitler krävde som bekant ”lebensraum” och det livsutrymmet fanns uttalat österut.
Sant är att pakten innefattade ett hemligt protokoll, som angav intressesfärer i Polen, typ de avtal som i krigets slutskede slöts mellan de blivande segrarmakterna vid konferenserna i Jalta och Potsdam. Men intressesfärer är inte detsamma som delning.
Sant är också att det faktiskt slöts ett avtal om delning av ett europeiskt land i upptakten till andra världskriget. Men inte mellan Tyskland och Sovjetunionen, utan mellan Tyskland och Storbritannien och Frankrike och inte om en delning av Polen, utan av Tjeckoslovakien, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain prisgav åt Hitler genom München-uppgörelsen 1938 och under den illa beryktade devisen ”fred i vår tid”.
En detalj i sammanhanget är därvid att det halvfascistiska Polen tog del i styckningen av Tjeckoslovakien genom att för egen del erövra ett mindre område i landets norra del.
Just München-uppgörelsen ger fonden till Molotov-Ribbentrop-pakten, eftersom den slutgiltigt punkterade Sovjets mångåriga och idoga strävan att få till stånd en anti-Hitler-pakt med just Storbritannien och Frankrike. När dessa länder istället gjorde upp med Hitler, i uppenbar strävan att vända hans krigsplaner åt öster, så fanns inget annat val för Sov-jetunionen än att försöka få till stånd en non-aggressionspakt med en förväntad fiende.
*
Nu gick sovjetiska trupper faktiskt in i Polen. Men inte 1 september, som de tyska, utan först 17 september. Varför denna fördröjning om man nu gjort upp om en delning?
Förklaringen ges av att den polska regeringen flydde till det neutrala Rumänien 16 september, där regeringens medlemmar omedelbart sattes i skyddshäkte, detta för att den rumänska regeringen under inga omständigheter ville att Tyskland skulle ifrågasätta landets neutralitet i det krig som då pågick med Polen som en part. Polen hade alltså inte längre någon regering. Vilket av Tyskland tolkades som om att landet Polen inte längre existerade och därmed inte längre avtalet med Sovjetunionen om Polen.
I det läget gick röda armén in. För att förhindra de tyska trupperna att tränga ända fram till den sovjetiska gränsen, ett beslut som kan ifrågasättas, men som ändå framstår som rimligt ur säkerhetspolitisk synpunkt.
Nu uppstår något intressant, särskilt i förhållande till de historierevisionistiska efterhandskonstruktioner som förmedlas 70 år senare.
För den sovjetiska inmarschen ledde ingalunda till att den polska exilregeringen och dess allierade Storbritannien och Frankrike förklarade Sovjetunionen krig, som några veckor tidigare mot Tyskland. Inget enda land bröt ens de diplomatiska förbindelserna med Sovjet, som några månader senare, då sovjetiska trupper gick in i Finland.
Tvärtom förklarade såväl västmakterna som dåvarande Nationernas Förbund att de respekterade Sovjetunionens förklarade neutralitet. Den sovjetiska åtgärden, att skapa en buffertzon i ett land som i juridisk mening inte längre fanns, betraktades helt enkelt som befogad.
Det är rentav så att den polske överbefälhavaren Edward Rydz-Smigly, som ännu befann sig i Polen (den polska armén kapitulerade först 27 september), beordrade sina trupper att inte bekämpa de sovjetiska trupperna, utan bara de tyska.
Det finns mycket att säga om Molotov-Ribbentrop-pakten och om upptakten till andra världskriget, inte minst vad gäller västmakternas undfallenhet. Men bara detta korta visar en sak. Det som idag förmedlas är tillrättalagd, ideologiserad historia. Är unken historierevisionism.
