Socialismen och demokratin

Först ett tillrättaläggande. Om jag gett intryck av att ”automatiskt förakta allt som har med dagens demokrati att göra”, vilket åtminstone Stefan Pedersens anser, så beklagar jag det. Det är nämligen inte alls min uppfattning. Jag anser det tvärtom oerhört viktigt att försvara den borgerliga demokratin mot de attacker den idag utsätts för, något som jag gett uttryck för i många sammanhang och som är något av ett ständigt återkommande tema i Proletären. Detta får det absolut inte råda någon tvekan om. Den demokratiska kampen är en oundgänglig del av arbetarklassens kamp under kapitalismen, precis som Stalin säger i det av Finn anförda citatet, ett citat som jag själv brukar använda när jag talar om detta med demokrati.

Men nu var det inte dagens demokrati jag diskuterade med Finn, utan morgondagens. Eller rättare sagt demokratin under socialismen; demokratin under den övergångsperiod som föds ur den mest tillspetsade klasskamp; demokratin i ett samhälle som hyser en klass som just fråntagits alla sina privilegier och som just desavouerats som härskande klass; demokratin i en historisk period där en helt ny samhällsordning är på väg att födas, ännu bräcklig och trevande och därför ständigt hotad av kontrarevolution.

Vi talar ofta om socialistisk vision, om hur samhället skulle kunna vara om det organiserades på ett annat sätt. Det är rätt. Man måste tänka bortom den kapitalistiska ordningens begränsningar; man måste drömma om ett bättre liv och ett bättre samhälle.

Men som marxister/materialister måste vi också tala om socialistisk realitet. Den känner vi genom den historiska erfarenheten – som just den mest tillspetsade klasskamp; som inbördeskrig, som i Ryssland; som imperialistisk intervention och militärt kuppmakeri, som i Chile; som kontrarevolutionär terror, som i Nicaragua.

Det kan synas hårdfört, men jag menar att det inte går att diskutera socialismen utan hänsyn till den socialistiska realiteten, särskilt inte i programmatiska sammanhang. Vi skall och måste drömma, men vi får inte drömma oss bort från verkligheten.

Jag skall strax återkomma till detta med den socialistiska realiteten och vad den ställer för krav på vårt program. Men för att inte verka mer hårdför än vad jag är skall jag först säga något om detta med socialistisk demokrati och dess förhållande till den borgerliga.

Åtminstone Finn och Stefan tycks mena att den socialistiska demokratin i huvudsak utgör en utvidgning av den borgerliga. Det nuvarande demokratiska systemet utvidgas till att omfatta också makten över produktionsmedlen och därmed ser den socialistiska demokratin per automatik dagens ljus. Ett evolutionärt synsätt.

Tolkningen är kanske hårddragen och jag vet inte/tror inte att de verkligen menar så, men det evolutionära synsättet är i vart fall inte mitt – det är rentav väsenskilt från min uppfattning, ty för mig utgör den socialistiska demokratin något kvalitativt annorlunda än den borgerliga, inte bara en evolutionär utvidgning av demokratin, utan en revolutionär fördjupning av den, rentav demokratins fördjupning från formell till reell demokrati för den stora massan av människor.

”I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad, att det är förbjudet får både fattiga och rika att sova under Paris broar”, skrev på sin tid den franske författaren Anatole France.

I all sin enkelhet sätter han därmed fingret på den borgerliga demokratins allra ömmaste punkt.

Ta detta med tryckfriheten och rätten att ge ut tidningar, som kamraterna är så angelägna om. Alla vet att detta är en formell rättighet för den stora majoriteten av människor i det kapitalistiska samhället. Att ge ut tidningar kräver kapital och under kapitalismen är därför rätten att ge ut tidningar i allt väsentligt förbehållen dem som äger kapital. Liksom att driva TV-kanaler, radiostationer, bokförlag, tryckerier och vad förs slags massmedial verksamhet det nu kan vara fråga om.

Visst. Vi kan ge ut Proletären. Men det ändrar inte huvuddraget. I den borgerliga demokratin är likheten så beskaffad att både fattiga och rika har rätt att satsa sitt kapital i mediabranschen; i den borgerliga demokratin är den formella likheten alltid underordnad det borgerliga samhället grundbult – egendomsrätten.

Som en liten inskjutning måste jag säga att kamraterna vad gäller detta med rätten att ge ut tidningar hamnar i en motsättning, särskilt om man som Stefan hävdar att denna rätt utgör en ”evig och självklar mänsklig rättighet”. Skall övertagandet av produktionsmedlen göra halt vid Dagens Nyheter, Göteborgs-Posten och TV3 för att inte kränka familjerna Bonniers, Hjörnes och Stenbecks eviga mänskliga rättigheter? Skall av samma skäl det gemensamma ägandets princip inte omfatta mediabranschen?

Jag menar att man måste se rätten att ge ut tidningar som just en borgerlig rätt, värd att kämpa för i det borgerliga samhället, men utan relevans i ett samhälle som ersatt den borgerliga egendomsrätten med gemensamt ägande. Ingen evig rätt, alltså, utan en historisk kategori, relevant i ett samhälle byggt på privategendom, men överspelad i det samhälle som upphäver privategendomen.

Nu låter jag kanske hårdför igen, men bara för den som inte förmår se en demokratisk ordning bortom den borgerliga rättens trånga horisont. Ty jag menar ingalunda att den borgerliga rättens upphävande innebär – eller skall innebära – en inskränkning av vanliga människors möjligheter att komma till tals i samhällsdebatten. Tvärtom. Just genom att samhällsdebatten befrias från det privata ägandets makt blir det möjlighet att i massomfattning utvidga dessa möjligheter.

Jag skall återkomma till frågan om de demokratiska rättigheterna under socialismen lite senare, men redan här vill jag understryka att de inskränkningar som jag ser som tänkbara och kanske nödvändiga inför ett kontrarevolutionärt hot, endats omfattar den exproprierade bourgeoisien. För arbetarklassen och folkets breda massor, för den överväldigande majoriteten av befolkningen, gäller inte – och får inte gälla – några inskränkningar. Arbetarklassen och folkets breda massor måste tvärtom uppmuntras att framföra alla synpunkter, också de mest kritiska, och erbjudas alla möjliga forum att framföra dem i, både i tal och skrift. Jag är för den öppnaste och livligaste debatt bland arbetare och vanligt folk om socialismens problem och utmaningar och ser en sådan debatt som absolut nödvändig för socialismens vitalitet och utvecklingsmöjlighet; jag är för en debatt som är ojämförligt mycket större, frispråkigare och mer kontinuerlig än den snöpta, styrda och av några få kontrollerade debatt som är så typisk för det borgerliga samhället.

Inte bara maximal yttrandefrihet, alltså, utan maximala yttrandemöjligheter för arbetarklassen och folkets breda massor; för dem som i vårt samhälle mest är begåvade med formella rättigheter; för dem som är förvisade till åskådarplats när politiker, experter och allehanda tyckare käbblar i TV eller brer ut sig på tidningarnas debattsidor; för dem som bara ombeds att yttra sig en gång vart fjärde år, via en papperslapp.

Finns tanke, att en kritiska arbetare inte skulle kunna kritisera en partiboss i ett samhälle där den just besegrade bourgeoisien inte åtnjuter fulla demokratiska rättigheter, är för mig fullkomligt främmande. Den kritiske arbetaren skall inte bara kunna, utan skall uppmuntras och efterhand känna det som en skyldighet att kritisera allt som han eller hon finner felaktigt, både vad gäller samhällsförhållandena i stort och vad gäller valda organs, myndigheters, företagsledningars och andra ledande funktioners ämbetsutövning – inte hemma vid köksbordet eller vid fikabordet på jobbet, utan öppet, på arbetarrådets möte eller i den bostadskommitté han eller hon tillhör (eller vilket demokratiskt organ man nu kan tänka sig). Det är för mig en självklarhet, men enligt min uppfattning har det inte det minsta med den just besegrade bourgeoisiens rättigheter att göra. Det är en helt annan fråga, en fråga om förhållandet mellan klasserna.

Det är tveklöst så att den hittillsvarande socialismen uppvisar många brister vad gäller detta med den folkliga delaktigheten i den politiska processen, brister som vi behandlar relativt utförligt i vårt partiprogram och som vi diskuterat många gånger. Den byråkratisering som åt upp både SUKP och Sovjetunionen inifrån har dessa brister som en av sina viktigaste förklaringar.

Ändå får jag ett intryck av att kamraterna förväxlar den socialism som faktiskt existerat, med det revisionistiska byråkratvälde som i Sovjet och Östeuropa alltmer räddhågset slog vakt om sin privilegier och sin maktställning, alternativt med borgarnas vrångbild av socialismen. Den hittillsvarande socialismen må uppvisa många demokratiska brister, som skall diskuteras och som vi har diskuterat, men den gjorde – och gör – också många goda ansatser för att fördjupa demokratin och för att få till stånd det folkliga deltagande i politisk diskussion och matutövning som är så avgörande för socialismen. Glöm för all del inte att den politiska tradition som vi ingår i alltid hävdat att den socialistiska demokratins övergripande målsättning är att ersätta hela förhållandet av styrande och styrda med människornas kollektiva delaktighet i alla beslutsprocesser, och tro därvid inte att socialismens pionjärer inte vidtagit mått och steg för att uppfylla denna målsättning, om än som regel under mycket svåra omständigheter.

Det för alldeles för långt att gå in på detaljer här, bara det sovjetiska valsystemet, med avsättbara förtroendevalda som faktiskt avsattes om de missbrukade det förtroende som det ständigt arbetande valdistriktet givit dem, och de sk CDR-kommittérna på Kuba skulle vara värda egna artiklar. Låt mig bara anföra en vittnesbörd som något slår hål på myten om den socialistiska ”ofriheten”, anfört av den franske författaren och filosofen Jean-Paul Sartre, som ingalunda var kommunist. Efter en resa till Sovjetunionen i början av 1950-talet, som av borgerligheten brukar betecknas som ”ofrihetens” allra mörkaste tid, skrev Sartre följande:

”Det vore fel att tro att sovjetmedborgaren inte sjunger ut vad han har på hjärtat och att han behåller sin kritik för sig själv. Så är det inte. Han kritiserar mera och mycket effektivare än vi (Sartres kursiv). En fransk arbetare säger kanske: ’Min chef är en skurk’. Sovjetmedborgaren säger inte: ’Direktören på min fabrik är en skurk’. Han säger: ’Denna åtgärd är orimlig’. Skillnaden är den att fransmannen säger detta på sitt kafé, medan sovjetmedborgaren framträder öppet och tar på sig ansvaret för denna kritik på ett officiellt möte, tex. i en sovjet, i någon teknisk sammanslutning som han tillhör, eller på ett partimöte. Ofta kan hans kritik vara nog så frän, men den har alltid ett positivt syfte. Och det gäller inte bara arbetarna, utan alla.
/…/

Det är frapperande att när man talar med sovjetmedborgare, så kan man verkligen kritisera vilken aspekt som helst av deras regim. De tar gärna upp en diskussion utan att känna sig förolämpade.” (Citerat efter Harald Rubenstein. Klasserna och demokratin. Arbetarkultur 1955. Sidan 39-40.)

Det kan kanske verka lite sockersött och man kan ha vilka uppfattningar man vill om Sartre som sanningsvittne, men jag hoppas och tror att Finn och Stefan likväl anser att Sartre beskriver en fungerande socialistisk demokrati på basplanet, fjärran från den borgerliga bilden av den hunsade, ofria, nedtystade sovjetmedborgaren.
I sammanhanget skall sedan bara tilläggas att Sovjetunionen på sin tid var världens i särklass tidnings- och tidskriftstätaste land. Det gavs ut massor av tidningar och tidskrifter – av lokala sovjeter, av fackföreningar, av kulturföreningar, av ungdomsorganisationer, av vetenskapliga institut och rader av andra samhällsorganisationer – och det fördes en intensiv mediadebatt om de flesta aspekter på det sovjetiska samhället, inte minst på insändarsidorna. Det fanns inga privatägda tidningar, det är sant – men arbetardebatten hade heller inget behov av sådana.

Detta är oerhört fragmentariskt, men varken tid eller utrymme räcker för mer vidlyftiga utläggningar. Men jag hoppas att läsaren förstår att jag är minst lika angelägen om en fri och livlig debatt under socialismen som Finn och Stefan. Min ”socialistiska vision” är en debatt som är oerhört mycket friare och oerhört mycket livligare än den som den borgerliga demokratin bjuder massan av människor – i arbetarråd, i bostadskommittéer, i valkommittéer, i fackföreningar, i ungdomsklubbar, i kulturföreningar, i tidningar och tidskrifter, i radio och TV. Min vision är en samhällsdebatt – och inte minst en samhällsförvalning – med arbetare som deltagare, inte som åskådare. Det är absolut nödvändigt för att det skall bli möjligt att avskaffa hela förhållandet mellan styrande och styrda (som vi med Lenin skriver i vårt program).

När detta väl är sagt tvingas jag dessvärre återgå till mitt mer hårdföra jag, ty grunden för debatten är huruvida socialismen av demokratiska skäl måste respektera kontrarevolutionens demokratiska rättigheter. Det anser jag inte, lika lite som jag anser att de borgerligt demokratiska rättigheterna är ”eviga och självklara mänskliga rättigheter”.

Det kan vara att slå in öppna dörrar, men för att få rätsida på denna diskussion måste vi först klargöra vad vi menar med demokrati. I teoretisk mening, ty vi diskuterar en programfråga här och då får vi inte låta oss förledas av vad som är opportunt, allmänt accepterat eller från vad vi skulle önska att demokrati var, utan vi måste utgå från vår grundläggande samhällssyn, från marxismen.

Det första som då måste sägas är att demokratin är en statsform, dvs demokratin är ett sätt för en härskande klass att organisera sitt klassherravälde. Så var det under antiken, då staten (och demokratin som en statsform) enligt Aristoteles var lika med ”de fria borgarna”, dvs. var de fria borgarnas verktyg för att undertrycka slavarna, och så är det i alla klassamhällen. Staten är ett verktyg för klassförtryck och därvid även demokratin som en statsform.

Demokratin utesluter alltså inte klassförtryck, utan klassförtryck (via staten) är tvärtom demokratins förutsättning. Det finns ingen ”ren” demokrati. Demokratin bär alltid ett klassmärke.

Detta gäller också under socialismen. Eller för att tala med Friedrich Engels: ”Så länge proletariatet ännu använder staten, använder det den inte i frihetens intresse utan för att undertrycka sina motståndare, och när det blir möjligt att tala om frihet, upphör staten som sådan att existera.”

Engels kan synas lika hårdför som jag, men det han uttrycker är likväl marxismens ABC. Staten är, har alltid varit och kommer alltid att vara en förtryckarapparat, också den mest demokratiska stat, också den mest demokratiska, socialistiska stat. Per definition. I teoretisk mening är motsatsparet demokrati-diktatur helt enkelt inte relevant. Som statsform utgör demokratin alltid ett verktyg för klassförtryck, för den ena klassens diktatur över den andra. Demokratin är bara ett sätt att organisera detta klassförtryck.

När Finn tolkar socialismen som att ”ingen individs frihet får bygga på någon annans ofrihet” förväxlar han helt enkelt socialismen med kommunismen, med det klasslösa – och statslösa – samhälle som Marx kallade frihetens rike. Ty givetvis är borgaren ofri under socialismen. Han är inte fri att investera kapital, inte fri att köpa arbetskraft, inte fri att leva på andras arbete, inte fri att vara borgare. I klassamhället, och socialismen är ännu ett klassamhälle, är det helt enkelt tvärtom. Den ena individens frihet (arbetarens) bygger på den andre individens ofrihet (borgarens).

Fast jag skulle hellre vilja uttrycka det i klassmässiga termer: Arbetarklassens frihet bygger på borgarklassens ofrihet, ty under socialismen är inte ens arbetaren en fri individ. Även om han befriats från den kapitalistiska utsugningen, så är han ännu underkastad den samhälleliga arbetsdelningen och det Marx kallade borgerliga lag, dvs arbetstvånget – och vad gäller de kvinnliga arbetarna också det kvarvarande kvinnoförtrycket. Detta för att bara nämna några av de ofriheter som ännu lever kvar. Socialismen är helt enkelt inte friheten utan vägen till friheten (kommunismen).

Detta är grundläggande. Socialismen är det ena klassens undertryckande av den andra, med våld om så krävs, något som inte skiljer socialismen från kapitalismen eller från något av de andra klassamhällen som existerat i historien. Varje klassamhälle innebär klassförtryck.

Det betyder inte rättslöshet, jag begriper inte riktigt varför Finn citerar artikel 11 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, den om den romerska rättens princip, ty den har mig veterligen varit inskriven i alla socialistiska konstitutioner.

Men det betyder givetvis ett kategoriskt avvisande av artikel 17 i samma deklaration, den om rätten till och skydd av egendom. Socialismen fråntar bourgeoisien den ”mänskliga rätten” att vara bourgeoisie.

Vi kommunister är mot klassförtrycket, det är sant. Vi strävar efter ett klasslöst, kommunistiskt samhälle. Men till skillnad från diverse utopister, anarkister och låtsaskommunister hävdar vi att ett sådant samhälle inte kan tänkas fram, att det inte uppstår hux flux ur det borgerliga samhällets ruiner, som en skinande ren fågel Fenix, utan det krävs en revolutionär omvandlingsprocess under vilken klassamhället omvandas i det klasslösa samhället.

Vi gör det med Karl Marx och den historiska erfarenhet som han analyserade och som bortom varje tvivel bekräftats av de erfarenheter som gjorts efter honom. Marx talade som bekant inte om socialism och kommunism, utan om det kommunistiska samhällets första och andra fas. Den första fasen (den vi numera kallar socialism) beskriver han så här:

”Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger den period då det ena revolutionärt omvandlas i det andra. Därtill svarar också en politisk övergångsperiod, vars stat inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.” (Kritik av Gothaprogrammet. I programfrågor. Proletärkulturs klassikerserie, band 8, sidan 81-82)

Man kan tycka att begreppet ”proletariatets revolutionära diktatur” är otrevligt, att det i dagens Sverige, med borgerlighetens officiella bekännelse till sin demokrati som överideologi, är illa valt och lätt att missförstå. Givetvis måste det förklaras för dem som ännu inte förstår att också den borgerliga demokratin i grunden är en klassdiktatur. Men låt oss bortse från semantiken. Grundfrågan är om marxismen har rätt vad gäller klassdiktaturen och vad gäller staten som ett organ för klassdiktaturen – i alla klassamhällen, inklusive det socialistiska. Det anser jag.

”Vi vill väl inte hämnas”, frågar Finn lite retoriskt. Nej, sannerligen inte. Marxismen är ingen hämndideologi. Proletariatets revolutionära diktatur handlar inte om hämnd, utan om att skydda den socialistiska revolutionen och den nya, späda samhällsordning som fötts ur den mot kontrarevolutionen, mot den före detta härskande minoritetsklassens försök att återta sin förlorade makt från den nya härskande majoritetsklassen; handlar om att möjliggöra den övergång till frihetens rike (kommunismen) som är socialismens historiska uppgift.

Jag tror inte att jag behöver går närmare in på den kontrarevolutionära faran och vad kontrarevolutionen är beredd till för att återta sin förlorade makt eller för att försvara den mot en hotande revolutionär rörelse. Historien är full av så många fasansfull exempel att kamraterna bör kunna räkna upp tillräckligt många själva.
Visst är det en lockande tanke, att Marcus Wallenberg efter den socialistiska revolutionen utan prut skulle acceptera en tjänst som vaktmästare på SE-banken och ett flytt från villan i Djursholm till en tvåa i Bagarmossen. Men den revolutionär som på allvar tror på ett sådant scenario, som på allvar tror att den exproprierade bourgeoisien inte skulle göra det mest hårdnackade motstånd, inklusive ett våldsamt, hänger sig åt drömmar.

”Revolutionen är ingen tebjudning”, skrev Mao Tse-tung. Den är heller ingen riksdagsdebatt med efterföljande riksdagsbeslut, går inte att genomföra inom den borgerliga demokratins ramar. Detta betyder inte nödvändigtvis att riksdagen inte skulle kunna användas som en plattform för arbetarklassen i en revolutionär situation – men i så fall bara som en av många plattformar, som en av de mer obetydliga, ty revolutionen är den totala klassplittringen; är den mest tillspetsade klasskamp; är en situation där arbetarklassen och dess förbundna inte längre vill leva på det gamla sättet (inklusive det parlamentariska) och där borgarklassen inte längre kan (parlamentarismen duger inte längre för att hålla arbetarklassen i borgarnas tukt och förmaning); är en situation där arbetarklassen redan byggt egna demokratiska organ vid sidan av de av borgarna uppbyggda och kontrollerade (arbetarråd, kommuner) och där den utomparlamentariska kampen för länge sedan överflyglat den parlamentariska.

Nu låter jag hårdför igen, men i en programmatisk diskussion, och vi diskuterar som sagt en programfråga, måste vi se verkligheten som den är, utifrån den historiska erfarenhet som faktiskt finns.
En sak måste tilläggas innan jag går in på den mer konkreta frågeställningen, den om de borgerligt demokratiska rättigheterna under socialismen. Den handlar också om staten – eller rättare sagt om statsapparaten. Efter Pariskommunen 1871, den allra första arbetarstaten, korrigerade Marx sin tidigare uppfattning om staten efter arbetarrevolutionen. Det går inte att helt enkelt ta över den tidigare statsapparaten för att med den som verktyg säkra arbetarklassens makt och sätt det nya samhällselementet i rörelse, hävdade Marx, utan arbetarstaten måste byggas på den tidigare statens ruiner, måste skapa en helt ny apparat och helt nya organ för arbetarklassens maktutövning.

Denna erfarenhet har sedan dess legat till grund för alla socialistiska revolutioner.

Detta måste vi ha klart för oss. Arbetarstaten är något väsenskilt från den borgerliga staten, inte bara på grund av dess klassinnehåll, utan genom hela sin uppbyggnad (arbetarråd, kommuner); utgör inte någon utveckling av den borgerliga staten (och därmed inte heller av den borgerliga demokratin, som är en form av den borgerliga staten), utan byggs på dess ruiner, med nya institutioner och nya former för folkmajoritetens maktutövning – mer djupgående och kontinuerliga och mer krävande för den enskilde (målet är att dra in varje arbetare och den stora majoriteten av medborgarna i samhällsförvaltningen för att på sikt göra staten som sådan överflödig).
Arbetarstaten är en helt ny typ av stat, inte bara för att det är den första stat i historien som representerar majoritetens makt över minoriteten, utan fastmer för att dess mål är att avskaffa sig själv.

Låt mig med detta gå över till den fråga som kamraterna är mest bekymrade över, den om de demokratiska rättigheternas ställning under socialismen. Eller rättare sagt frågan om den just besegrade bourgeoisien per automatik och per definition skall omfattas av dessa rättigheter.

I Staten och revolutionen gav Lenin ett rakt svar på den frågan:

”Demokrati för folkets överväldigande majoritet och undertryckande av folkets exploatörer och förtryckare med våld, dvs. deras uteslutande ur demokratin – detta är demokratins nya form under övergången från kapitalism till kommunism.” (Staten och revolutionen. Proletärkultur, sidan 94.)

Det kan synas benhårt – ”deras uteslutning ur demokratin” – men är i själva verket en nödvändig slutsats av socialismens själva karaktär, av dess karaktär av övergång från klassamhälle till klasslöst samhälle.

Den borgerliga demokratin grund är klassamhällets och den klassgemenskap som klassamhäller inbegriper. Arbetarklassen klarar sig i och för sig utan bourgeoisien, kan avskaffa den, men bourgeoisien kan inte avskaffa arbetarklassen utan att samtidigt förgöra sig själv.

Bourgeoisien behöver arbetarklassen, måste leva tillsammans med den och måste hitta metoder att härska över den. Det kan, när det passar bourgeoisien, innebära borgerligt demokratiska rättigheter, om än i långa stycken formella. Men när så krävs kan det som också innebära öppen och våldsam klassdiktatur. Fascism.

Den socialistiska demokratin vilar på en helt annan grund. Socialismen är visserligen ännu ett klassamhälle, men dess hela ambition, dess historiska uppgift, är att avskaffa klassamhället, är att ”utesluta” bourgeoisien, inte bara ur demokratin utan ur samhället. Socialismen inbegriper alltså en klass som slåss för sitt liv, för sin överlevnad som klass, och som i den kampen är beredd att tillgripa varje tillgänglig medel, det finns det bara alltför många historiska belägg för.

Det syns mig som om kamraterna inte riktigt omfattar denna skillnad och att de därför inte heller riktigt förstår socialismens karaktär av den mest tillspetsade klasskamp. Den socialistiska revolutionen är inte slutet, utan själva början – är början på den process som leder till klassernas och klassamhällets avskaffande, är början på den sista, stora klasskampen – den största och bittraste i historien, ty medan slavägarna kunde leva kvar som feodal aristokrati, och feodal aristokrati som borgare – och också gjorde det i stor utsträckning – så står borgarna i den socialistiska revolutionen inför den totala undergången.

Lenin och bolsjevikerna uteslöt verkligen folkets exploatörer och förtryckare ur demokratin. Deras partier förbjöds och kapitalister och godsägare berövades alla demokratiska rättigheter. Det bildades inga sovjeter för kapitalister och godsägare – och märk väl att det var sovjeterna, arbetar-, bonde- och soldatråden, som var den socialistiska demokratins form, inte den borgerliga demokratins tidigare institutioner. Men de gjorde de inte för att de på förhand beslutat det, utan för att klasskampen krävde det, för att de ställde klasskampens intressen före och över förment ”eviga” rättigheter.

Men bolsjevikerna förbjöd ingalunda andra arbetar- och bondepartier. Våren 1918 bildade de tvärtom koalitionsregering med ett sådant parti.

Med facit i hand, med de våldsexcesser som kontrarevolutionen visade sig beredd till, inte bara i Ryssland utan också i Finland, kan åtminstone inte jag hävda att Lenin och bolsjevikerna gjorde fel. Kan verkligen Finn och Stefan det.

Jag skall inte skriva någon rysk revolutionshistoria här, men det bör i sammanhanget påpekas att alla sovjetmedborgare fick fulla och lika medborgerliga rättigheter genom den sk Stalinförfattning från 1937, som då också av borgerliga statsvetare benämndes som en av de mest demokratiska i världen.

(En intressant Stalin-artikel om denna författning och diskussionerna kring den, som var oerhört omfattande och som engagerade miljontals människor, finns publicerad i den utgåva av Leninismens problem som gavs ut av Progress förlag 1952. Men den skall kanske betraktas som förbjuden litteratur? Eller vad säger Stefan?)

Jag är som tidigare påpekats lika angelägen som Finn och Stefan om en fri arbetardebatt under socialismen, om en debatt som i massomfattning drar in vanliga människor i den politiska debatten och som skapar alla möjliga forum för en sådan debatt. Om det råder ingen åsiktsskillnad. Det jag inte är överens om är att socialismen per definition skall ge forum också för den kontrarevolutionära bourgeoisien, för den klass som slåss för att förhindra sin egen undergång och som bevisligen är beredd att tillgripa vilka medel som helst i den kampen. Där anser jag att Finn och Stefan tenderar till att bortse från klasskampen, att de sätter vad de betraktar som ”eviga rättigheter” före och över klasskampens intressen.

Att socialismen innebär repression, klassförtryck, är givet. Självklart önskar jag att repressionen skall kunna hållas på en så mild nivå som möjligt, den är inget att sträva efter i sig. Men jag är inte för mildhet gentemot kontrarevolutionen, ty sådan mildhet är att utelämna socialismen till dess fiender. Jag inbillar mig inte heller för ett ögonblick att kontrarevolutionen skulle besvara sådan mildhet med att snällt acceptera den socialistiska demokratins spelregler, sådan klasskamp finns bara i drömmarnas värld.

Varje debatt värd namnet kräver opposition, kräver att åsikt ställs mot åsikt. Givetvis måste det finnas utrymme för opposition i debatten under socialismen – ja, opposition skall uppmuntras, så att alla synpunkter kommer fram och alla positiva förslag tas tillvara.

Jag tror dock att vi måste tänka bortom vårt eget samhälle och dess snöpta debatt, för att förstå vad det handlar om. Oppositionella tidningar? Visst, varför inte? Utgiven av en fackförening som anser att arbetarråden skall ges större makt på fabriksledningarnas bekostnad. Eller kanske av en kulturförening som inte är överens om kulturministerns senaste proposition. Eller kanske av ett oppositionellt arbetarparti. Jag utesluter inte existensen av sådana, men förutsätter den inte heller (det bestäms av klasskampen).

Men detta är inte huvudsidan, får inte bli huvudsidan, ty under socialismen måste debatten utvidgas till att omfatta massan av människor (och då ryms den inte på ack så många tidningssidor); under socialismen måste det skapas forum där massan av människor dras in i en daglig debatt, i ett dagligt ansvarstagande för samhällets utveckling och förvaltning.

I vårt samhälle är den offentliga debatten i allt väsentligt en estrad med några få deltagare och med massan av människor som åskådare. Hela detta mönster måste brytas. Den offentliga debatten måste bli en arena med alla som deltagare; samhällets förvaltning måste bli allas angelägenhet, inte hemma vid köksbordet eller på puben, utan som folkrepresentanter i de folkliga förvaltningsorgan som successivt ersätter de byråkratiska strukturer som är det borgerliga samhällets verkställare, bortom all kontroll och delaktighet från valiga människor. Det kan kanske låta lite världsfrånvänt, men en sådan deltagande ordning, i massomfattning, är själva förutsättningen för socialismens utveckling till kommunism.

Vi skall inte titta på den socialistiska demokratin utifrån den borgerligas snäva perspektiv, då blir vi som grodorna i brunnen. Den socialistiska demokratins uppgifter är så oerhört mycket större.