Den läraktiga socialismen

Socialismen dör inte med sina nederlag. Den lär av dem. Läraktigheten utgör rentav något av socialismens själ. Den går som en röd tråd genom hela dess historia, där nya erfarenheter, vunna både i lysande segrar och bittra nederlag, berikat den socialistiska teorin. Den vetenskapliga socialismens, marxismens, förstlingsverk utgörs av Kommunistiska manifestet, utgivet år 1848 av Karl Marx och Friedrich Engels. Den första meningen i det första kapitlet är berömd: "Historien om alla hittillsvarande samhällen är historien om klasskamp."

Det är utomordentligt typiskt för marxismens hållningssätt till sig själv, att Friedrich Engels i förordet till en tysk upplaga av manifestet från år 1890 tillfogar en nästan lika välbekant anmärkning till just denna berömda mening.

"Det vill säga, noga talat, den skriftligt bevarade historien", skriver Engels, varpå han förklarar, att senare historisk forskning avslöjat existensen av urkommunistiska samhällen, byggda på gemensamt ägande och därmed utan både klasser och klasskamp.

Engels korrigerar med andra ord sig själv och Karl Marx utifrån nya erfarenheter - i det här fallet vunna på historievetenskapens område.

Marx och Engels såg inte den vetenskapliga socialismen (som mot Marx vilja kom att betecknas som marxism) som en dogm, som ett en gång för alla givet tankesystem, utan som en levande lära, ständigt berikad av nya erfarenheter och nya kunskaper.

För att göra Marx och Engels rättvisa är det dock nödvändigt att tillfoga ytterligare en, mycket viktig, faktor i deras betraktelsesätt.

Marxismen, den vetenskapliga socialismen, uppstod inte ur intet. Den utgjorde tvärtom syntesen av den kunskap som mänskligheten genom årtusendena vunnit på filosofins, ekonomins och samhällsvetenskapens områden.

"Marx fortsatte och fulländade på ett genialt sätt de tre viktigaste idéströmmningarna under det 19:e århundradet i mänsklighetens tre mest utvecklade länder: den klassiska tyska filosofin, den klassiska engelska nationalekonomin och den franska socialismen" , skrev Lenin i sin broshyr "Karl Marx" från 1914.

Som socialistisk lära har marxismen med andra ord sina rötter i den utopiska socialism som föddes ur den franska revolutionens ideal om frihet, jämlikhet och broderskap,så nesligt förrådda av det borgarklass som slutligen klev segrande ur larmet från år 1789. Denna socialisms främsta representanter på fransk botten utgörs av Charles Fourier och Claude Saint Simon, som tillsammans med engelsmannen Robert Owen brukar räknas som den utopiska socialismens förgrundsgestalter. Fourier, Sain Simon och Owen utsatte det nyupprättade borgerliga samhället för en svidande kritik och tecknade med geniets visionära kraft ett alternativt samhälle, byggts på social jämlikhet och allas rätt till lycka och utkomst.

Den utopiska socialismen var dock ofullgången, precis som det borgerliga samhälle den utgick från. Fourier, Saint Simon och Owen insåg inte - och kunde ännu inte inse - att det var arbetarklassen som var bärare av det nya samhället, för det var arbetarklassen ännu alltför outvecklad. De insåg inte heller att detta nya samhälle, socialismen, oundvikligen växer fram ur det borgerliga samhället självt, ur motsättnigen mellan den storindustriella produktionens samhälleliga karaktär och det enskilda, privata tillägnandet av dess resultat.

För Fourier och Saint Simon var socialismen blott och bart en ideal samhällsordning, framsprungen ur förnuftets och moralens krav i en tid då "fattigdomen födes ur själva rikedomen", för att citera Fourier - enligt Sain Simon rentav en "ny kristendom", men ingalunda uppburen av de egendomslösa massorna, utan av vetenskapen och industrin. De utopiska socialisterna var övertygade om att förnuftet måste segra och därför såg de som sin uppgift att visa förnuftets överlägsenhet. De tog iniativ till att bygga kommunistiska exprimentsamhällen inom det existerande samhällets ramar i förvissningen om, att exemplets makt skulle ha kraft nog att förändra den rådande samhällsordningen.

De hade fel. De kommunistiska exprimenten misslyckades utan undantag. Förnuftet räckte inte till för att besegra bourgeoisin.

Det var detta som Marx och Engels upptäckte. Utan att förneka förnuftet ställde de klasskampen som samhällsutvecklingens förlösande kraft, en slutsats byggd på historievetenskapens framsteg, men också på den utopiska socialismens misslyckanden. Det var därför naturligt att Marx och Engels framträdde som den utopiska socialismens motståndare - eller riktigare, som motståndare till dem som höll fast vid den utopiska socialismens läror, trots att de visat sig otillräckliga.

Polemiken var bitvis skarp, vilket föranlett borgerliga historiker att dra slutsatsen, att Marx och Engels "tog avstånd" från den utopiska socialismen som historisk företeelse.

Detta har ingen täckning i verkligheten. I sitt mest berömda arbete, Anti-Dühring, intygar Friedrich Engels tvärtom sin och den vetenskapliga socialismens tacksamhetsskuld till den utopiska företrädaren.

Engels vördnad för Fourier, Sain Simon och Owens är också den utomordentligt typisk för marxismens betraktelsesätt och hållning till sig själv. För att förstå en begränsad historisk epok, måste man ta steget bortom dess begränsningar och jämföra den med andra historiska epoker, menade de. Men för att bedöma människorna och deras handlingar "måste vi mäta dem efter deras egen tidsålder och deras samtida medvetenhet".

Självklart tog Marx och Engels inte avstånd från Fouier, Saint Simon och Owens. Det skulle varit självstympning, det skulle varit att ta avstånd från den egna historien. Det skulle dessutom varit att anklaga dem för att de inte visste vad de inte kunde veta.

En helt annan sak var det med de utopiska socialisternas sentida efterträdare, med dem som ville fjättra socialismen vid en svunnen tids begränsningar. De utsattes för Marx och Engels polemiska etter, ty de ville inte lära, de ville inte berika socialismen och den socialistiska teorin med de nya kunskaper som i mitten av 1800-talets vunnits i vetenskap och klasskamp. De såg sin socialism, den utopiska, som en dogm, som ett oföränderligt och för alla tider givet tankesystemet, i sista änden givet ur högre makter (om den makten sedan kallas gud, förnuftet eller naturlig ordning spela ingen roll).

Självklart tog Marx och Engels avstånd från dem.

Förhoppningsvis förstår läsaren, att de hittills sagda - som ju ytligt sett behandlar saker som inträffade för över 100 år sedan - egentligen handlar om idag. Socialismens nederlag i Sovjetunionen och Östeuropa har föranlett en vild fanflykt från allt vad socialism heter, där en närmast tragikomisk tävlan om vem som kan gå längst i att ta avstånd ersatt alla försök att lära och förstå av det som inträffat.

Det är en självstympning intill självförintelse som pågår.

Inom fanflyktingarnas skara heter det idag att man vill "återföra socialismen till före Lenin", där hela den utveckling som inleddes med den ryska revolutionen 1917 betecknas som en historisk parentes, som ett "tragiskt misstag".

Denna uppfattning företräds inte bara av Gorbatjov och hans anhang av statsbärande byråkrater, utan också av de flesta av de fd kommunistiska partierna i Västeuropa, däribland svenska Vänsterpartiet..
Vad innebär det då att "återföra socialismen till före Lenin"?

Ja, förutom en total förnekelse av de lärdomar som socialismen vunnit i seger och nedelag under 1900-talets lopp, så innebär det oundvikligen en ansutning till den reformistiska delen av sekelskiftets socialistiska rörelse, vars främste vedersakare just Lenin var.

"Nydanarna" hävdar helt enkelt att reformisterna hade rätt i kampen mot revolutionärerna, på något annat sätt kan "återförandets teori" inte tolkas.

Det är i detta självförintelsen ligger.

Kampen mellan reformister och revolutionärer, mellan Bernsteins revisionism och Lenins marxism, rörde många frågor, men förenklat kan ändå sägas att de koncentrerades kring vägen till socialismen. Också Bernstein sade sig kämpa för privategendomens avskaffande och upptättandet av en socialistisk planekonomi. Men medan Lenin och den revolutionära marxismen hävdade, att detta mål endast kan nås genom att arbetarklassen störtar bourgeoisin i en revolution för att på den gamla statsmaktens ruiner bygga sin egen stat, en arbetarstat, så hävdade Bernstein i sin revision av Marx, att vägen till socialismen går genom små, små succesiva förändringar inom det borgerliga samhällets ramar, där arbetarklassen i kraft av sin numerär och den allmäna rösträttens införande kan använda den befintliga, borgerliga staten i sina syften.

Att revisionisterna därvid redan vid sekelskiftet tonade ned slutmålets betydelse till förmån för de små, små förändringarna - vilket gått till historien genom Bernsteins bevingade ord: "Slutmålet är intet, rörelsen allt" - är betecknande, men döljer ändå inte den grundläggande stridsfrågan: hur nå socialismen?

"Återförarna" tycks ha glömt denna strid när de idag vill stryka ett streck över Lenin och den historiska process som inleddes med den ryska revolutionen, åtminstone om de menar allvar med sin bekännelse till socialism (vilket naturligtvis kan betvivlas i många fall).

Historiens facit är ju nämligen, att ett parti väglett av den revolutionära marxismen de facto lyckades störta bourgeoisins makt 1917. Fakta är att detta parti i spetsen för arbetarklassen också lyckades avskaffa privategendomens system och att det under extremt svåra förhållanden inledde byggandet av ett socialistiskt samhälle. Att socialismen i Sovjetunionen sedan led nederlag i en fredlig kontrarevolution kan naturligtvis aldrig ta ifrån den revolutionära marxismen dessa segrar.

Men historiens facit visar också, att den revolutionära marxismens opponent - den revisionism som ligger till grund för socialdemokratin - visat sig fullständigt otjänligt för arbetarklassen i kampen för privategendomens avskaffande. Ingenstans på jordklotet har det visat sig möjligt att innifrån omvandla kapitalism till socialism enligt de små, små stegens strategi. Det är rentav så, att socialdemokratin på ett mycket tidigt stadium - faktiskt redan 1914 - helt gav upp det socialistiska slutmålet till förmån för vad man skulle kunna kalla en "mänskligare kapitalism", en kaputilation som fullt logiskt lett fram till dagens nyliberala hyllningar till marknadskrafternas välsignelse.

Att "återföra socialismen till före Lenin" innebär helt enkelt att förinta den, att återföra den till en väg som visat sig vara en illusion, för att inte säga en bluff, att återföra den till en socialism som inte existerar..

Ett sådant hållningssätt har inte med läraktighet att göra, även om många "återförare" gärna talar om att "lära av socialismens misslyckanden" - det är fråga om övergivande, kapitulation.

För den läraktiga socialismen är kapitulation fullständigt främmande. Att lära av nya erfarenheter och rön innebär inte att överge tidigare, även om fel och ofullständigheter hela tiden måste korrigeras, utan att i full respekt för det historiska arvet inlemma de nya erfarenheterna i en kunskapsbank som aldrig kommer att bli full..
Vad har då socialismen att lära av utvecklingen i det som var öst, av det faktum att den trots seger i revolutionen 1917 och trots överdådiga segrar i det socialistiska uppbygget till sist ändå dukade under för klassfienden i form av en borgerlig byråkrati?

Att ge ett utförligt svar på den frågan är naturligtvis ogörligt i en enstaka tidningsartikel. Det finns många faktorer att ta hänsyn till, både av objektiv och subjektiv natur, varvid de enskilda faktorerna endast kan ses som delar av helheten.

Men låt oss ändå i all korthet beröra den frågeställning som mer än andra skjuts i förgrunden i debatten, inte minst inom vänstern, nämligen frågan om demokratin.

Utvecklingen i öst visar att klassfienden under socialismen framförallt uppträder i form av en borgerlig byråkrati. Denna byråkrati, vars kännetecken är att den sätter egennyttan framför det gemensammas bästa, agerar inom arbetarklassens parti och stat och har sina rötter i socialismen själv, i det faktum att socialismen är ett övergångssamhälle som på vägen till kommunismen i sig bevarar många av det borgerliga samhällets drag och funktioner.

Kampen mot byråkratin är därmed ett tvåfrontskrig. Det gäller dels att höja arbetsproduktiviteten för att skapa de materiella förutsättningarna för kommunistiska fördelningsprinciper - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" - vilka rycker undan fötterna för egennyttan, dels att skapa lednings- och kontrollformer, som begränsar byråkratins tillväxt och succesivt ersätter den med de arbetande själva, med klassens dagliga och direkta delaktighet i samhällets förvaltning - kort sagt: det gäller att skapa en levande socialistisk demokrati, där de arbetande har förmåga och möjlighet att både kontrollera och på sikt överflygla byråkratin.

I historiens backspegel är det lätt att se att socialismen led nederlag på bägge dessa fronter, varvid inte minst bristerna i den socialistiska demokratin är viktiga att dra lärdom av. Faktum är ju att den borgerliga byråkratin kunde ta över makten i parti och stat i Sovjetunionen genom Chrusjtjovs statskupp i mitten på 50-talet, utan att den sovjetiska arbetarklassen reste sig till motstånd, vilket är bevis nog för att den socialistiska demokratin var bristfällig.

Vad bestod då bristerna i och hur skall en läraktig socialism korrigera dem?

Ja, för det första skall då starkt understrykas, att det ingalunda handlar om att "berika" den socialistiska demokratin med den borgerliga, vilket är ett populärt tema bland fanflyktingar och "återförare". Den borgerliga demokratin är rentav otjänlig för att garantera de arbetandes makt i samhället, ty den förutsätter ett evigt förhållande av styrande och styrda, vilket inte förändras av att de förra kan skifta på grund av utfallen i allmäna val.

Den socialistiska demokratins uppgift är så mycket större. Dess mål är att avskaffa hela detta förhållande, att avskaffa de styrande genom att överföra all makt till de arbetande själva. Och intill dess detta väldiga mål är nått är dess uppgift att skapa former för de arbetandes ständiga, dagliga, kontroll och ständigt växande delaktighet i samhällets skötsel - en kamp som inte bara handlar om att skapa lämpliga demokratiska institutioner, utan också om att skapa människor som är villiga och kapabla att ta ansvar för samhället, inte blott om sig själva och sina närmaste.

Den som tror att den borgerliga demokratin är kapabel, eller ens villig, att lösa en sådan uppgift är blind för verkligheten och snärjd i det borgerliga samhällets begränsningar. Att borgarna i sin självtillräcklighet ser sin demokrati, vars själva fundament är klassammhället/ klassförtrycket, som skapelsens krona är inte så konstigt, ingen härskande klass i historien har sett en framtid bortom sig själv. Men för socialister gäller det att bryta sig loss från denna begränsning - att skapa en styrelseform, en demokrati, vars svindlande slutmål är att avskaffa sig själv, dvs hela systemet med styrande och styrda.

Trots ovedersägliga framsteg i detta avseende i det socialistiska Sovjet - som systemet med att väljarna när som helst har rätt att avsätta den valde om han eller hon missbrukar sitt förtroende (en rätt som utnyttjades flitigt under 30-talet) - så är det uppenbart att bristerna var större. I kampen mot byråkratin prioriterades de administrativa metoderna, dvs de repressiva organen, vilket i hög utsträckning ställde klassen utanför, och som helhet underskattades den byråkratiska faran, vilket inte bara resulterade i underlåtenhet i att införa masskontroll, utan också i eftergifter år byråkratin i form av privilegier.

Här finns viktiga lärdomar att dra för en läraktig socialism.

Utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa visar, att varje avsteg i riktning mot borgerliga ledningsformer, där de styrande ges privilegier och undandras en daglig masskontroll, utgör ett dödligt hot mot socialismen. I en materiell och kulturell situation, där det socialistiska samhället inte kan avstå från en apparat av tjänstemän, så är det absolut nödvändigt att dessa inte tillåts avskilja sig från de arbetande, varken materiellt eller politiskt.
Men framförallt visar socialismens nederlag, att arbetarklassens frigörelse måste vara dess eget verk. Lika lite som arbetarklassen kan frigöra sig från löneslaveriets ok genom att förlita sig på någon annan kraft än den egna, så kan den föra socialismen till seger utan att själv kämpa för den, utan att själv ta ledningen för den, utan att själv ta ansvar för den.

Socialismens seger förutsätter arbetarmakt, inte bara på pappret, utan i verkligheten..
Det ovan sagda kan kanske synas som om lärdomarna av socialismens nederlag i Sovjet vederlägger den leninistiska partiteorin (vilket också är ett populärt tema bland fanflyktingarna). Men ingalunda. En sådan slutsats vore att kasta ut barnet med badvattnet. Erfraenheterna från Sovjet visar tvärtom, att arbetarklassen överhuvudtaget inte kan gripa makten och kämpa ned klassfienden och klassfiendens tänkande i sina egna led, utan ett starkt och välorganiserat parti som förkroppsligar klassens strävanden i en enhetlig vilja.

Vad den senare utvecklingen i Sovjet visar är att detta parti förvandlas från en varg till en lammunge, till ett lätt offer för borgerliga krafter, i samma ögonblick som det underlåter eller inte förmår förena sina strävanden med klassen, i samma ögonblick som partiet självt, och inte klassen, ses som den avgörande faktorn i samhällsförändringen.

Naturligtvis finns det mycket mer att säga om detta, mycket mer detaljerade lärdomar att dra, inte minst vad det gäller den socialistiska demokratin.

Men förhoppningsvis förstår läsaren ändå poängen: att lära av socialismens nederlag innebär inte att överge den. Ja, det innebär inte ens att överge tidigare erfarenheter, även om de i förstone kan synas paradoxala, utan att förena dem till den enhet som utgörs av den socialistiska kunskapsbanken.

Vi kommunister anklagas allt som oftast för att vara ridiga. Det är sant i den meningen, att vi benhårt håller fast vid socialismen även i en tid då många andra flyr den som skrämda höns. Men det är inte sant om man med rigiditet menar ovilja att ta intryck av samhällets utveckling och nya erfarenheter. En sådan hållning är inte vår melodi. Vi hyllar den läraktiga socialismen.