EU och den nationella frågan – 3

Den välkammade, till borgerligheten anpassliga låtsasvänstern hävdar att EU representerar en ofrånkomlig, globaliserad objektivitet, som det bara är att acceptera och göra det bästa av. Att bjuda motstånd är att försöka vrida historiens hjul tillbaka, påstås det.

För den mer vildvuxna vänstern, som eldas av storslagenheten i sina egna paroller, är en svensk plattform i kampen mot EU alltför småskuren och inte himlastormande nog. Samfälld europeisk arbetarrevolution skall det vara och istället för EU ett socialistiskt Europa eller på anarkistiskt manér ingen statsmakt alls. Allt genast!
Utgångspunkterna är som synes olika, men likväl landar de välkammade och de vildvuxna i samma fålla: i förnekandet av den nationella självbestämmanderättens värde i allmänhet och i förnekandet av en nationell plattform i kampen mot EU i synnerhet.

Låt oss något granska utgångspunkterna.

Visst är den sk globaliseringen en objektivitet i dagens värld. Men representerar den något nytt och i så fall något som sätter punkt för den historiska kategori som nationerna utgör, vilket hävdas från sina håll? Inte alls. Ekonomiskt är globaliseringen bara de kapitalistiska förhållandenas hastiga utbredning på bredden (geografiskt) och på djupet (penetrering av varje vrå av mänskligt liv), såsom Marx och Engels beskrev den redan i Kommunistiska manifestet från 1848 och såsom den därefter utvecklades ända fram till 1914, då första världskriget och sedan socialismens seger i Ryssland och den koloniala frigörelseprocessen i den sk tredje världen tvingade fram en historisk parentes av kapitalistiskt återtåg.

Visst sker allting mycket snabbare idag, men faktum är att världen var minst lika internationellt integrerad för hundra år sedan, vilket Paul Hirst och Grahame Thompson visar bortom varje tvivel i sin bok ”Myten om den globala ekonomin”.

Vad innebär konkret de kapitalistiska förhållandenas hastiga utbredning på bredden och på djupet? Ja, då rakt inte att människor förs närmare varandra, att olikheter i levnadsbetingelser jämnas ut och att nationella skillnader utplånas. Tvärtom leder globaliseringen till ökade skillnader och ökad ojämlikhet på alla plan – mellan fattiga och rika länder, mellan rika och fattiga regioner inom olika länder och mellan fattiga och rika i alla länder. Kapitalismen utjämnar inte skillnader, utan tenderar att förstora befintliga skillnader och skapar genom sin ojämna, anarkistiska utveckling ständigt nya.

Om detta har det skrivits ofta och mycket, så exemplifieringen lämnar vi i detta sammanhang därhän.
Men globaliseringen är inte blott ekonomi, den har också en politisk dimension – är politik i den meningen att den utnyttjas till att utbreda kapitalets politiska makt på bekostnad av demokrati och nationell själv¬bestämmanderätt.

Det är här frågan om nationen och nationalstaten kommer in. Det talas om att nationalstaten spelat ut sin roll i globaliseringens tidevarv, om att den transnationella regionen och en mystisk global demokrati, rentav en kosmopolitisk demokrati, är framtidens melodi. Detta tal torgförs som internationalism. Men det är falsk internationalism, ty det har sin udd riktad mot nationernas självbestämmanderätt och principen om nationernas lika rätt, som är internationalismens hörnpelare.

Några frågor behöver redas ut innan vi går vidare.

Vad är nationell självbestämmanderätt? Lenin framhöll att ”det vore oriktigt att med självbestämmanderätt förstå något annat än rätten till egen statlig existens”. Det handlar alltså om politisk självbestämmande¬rätt, om varje nations rätt att fatta sina egna politiska beslut.

Givetvis fattas inte sådana beslut i ett vakuum. Imperialismen har skapat en kapitalistisk världshushållning, som binder samman länder och folk i ett världsom¬spännande system av ekonomiskt beroende och dominans. Ekonomisk självständighet är sedan länge en omöjlighet för ett litet kapitalistiskt land, ty en sådan självständighet förutsätter att landet ifråga ställer sig utanför den kapitalistiska världshushållningen, dvs övergår till någon form av socialistisk ekonomi.

Imperialismen har dock inte upphävt den statliga existensen. Tvärtom. Aldrig någonsin har det funnits så många formellt självständiga stater som idag. I detta ligger både en paradox och en ödets ironi. Samtidigt som allehanda professorer och politiker profeterar om nationalstatens död och om nationernas upplösning i något slags globaliserat världssamfund, så bildas nya nationalstater på löpande band, som i fd Sovjetunionen och i fd Jugoslavien – som regel under applåder från samma professorer och politiker. Deras profetior gäller bara när de kan användas som verktyg för bestämda politiska syften, för de forna socialistiska federationerna, där imperialismens recept att härska genom att söndra, gäller andra scenarior.

Dock har rätten till egen statlig existens alltid varit en stridsfråga under imperialismen. Så tillkom huvuddelen av de nya staterna under 1900-talet genom de koloniserade folkens revolutionära kamp. Detta är viktigt att ha i åtanke. Precis som demokrati stått mot reaktion vad gäller de politiska förhållandena (statsmaktens organisering) i de utvecklade länderna, så har nationell självbestämmanderätt stått mot imperialistisk reaktion vad gäller de politiska förhållandena mellan länder och folk. Av naturliga skäl. Som tidigare påpekats är nationell självbestämmanderätt på ett internationellt plan vad demokratin är på ett nationellt. Det är därvid ingen tillfällighet att kampen för social frigörelse i tredje världen alltid gått och fortfarande går hand i hand med kampen för nationellt självbestämmande – det är två sidor av samma kamp.

Åter till globaliseringens politiska dimension.

På ett internationellt plan hamnar institutioner som Världsbanken, IMF, OECD och WTO som regel i centrum för globaliseringsdebatten. Det finns fog för det. Dessa institutioner är inte bara redskap för imperialismen, utan de fungerar också som bräckjärn för de kapitalistiska förhållandenas utbredning, inte minst i tredje världen. Genom utpressning och nyliberala stålbad skall varje land som hamnar i deras väg omvandlas till renodlade marknads¬diktaturer – kosta vad det kosta vill.

Men Världsbanken, IMF, OECD och WTO är ändå bara en sida av globaliserings¬politiken. Lika viktigt är att folksuveränitetens princip, som legat till grund för internationell rätt sedan 1945, nu luckras upp och omprövas. Nationernas självbestämmanderätt gäller inte i den nya världsordningen, inte ens på pappret. Ett självutnämnt världssamfund, lett av USA och NATO, ger sig självt rätt att med våld ingripa mot varje land som trotsar dess vilja, imperialismens vilja, som i anfallskriget mot Jugoslavien. Några FN-mandat krävs inte längre, ty i FN kan länder som Kina och Ryssland obstruera. En sådan begränsning accepterar inte imperialismens självutnämnda världssamfund.

Därmed torpederas den internationella demokratism som principen om nationernas självbestämmanderätt innebär. För vad? För våldets världsmakt, för imperialistisk reaktion över hela linjen, för kapitalets gränslösa diktatur – inte bara i ekonomisk mening (den ekonomiska diktaturen sörjer Världsbanken, IMF, OECD och WTO för), utan också i politisk. Små nationer har inte längre rätt att fatta sina egna politiska beslut, den som obstruerar hotas att överfallas med våld.

EU ingår i samma förskjutning från demokrati till politisk reaktion. EU är, som tidigare framhållits, en överenskommelse mellan kapitalisterna om att organisera reaktionen i Europa, mot den sk välfärdsstaten och mot arbetarklassens fackliga, politiska och sociala rättigheter. Men också och inte minst mot demokratin, mot den borgerliga demokratin, mot en ordning som ger folkliga opinioner en möjlighet att göra sig gällande, om så bara var fjärde år och bara inom de ramar som det kapitalistiska systemet utgör. EU urholkar den borgerliga demokratin och ersätter den med ett elitistiskt, byråkratiskt system, kontrollerat och styrt av kapitalisterna och de kapitalistiska stormakterna.

Åter till utgångspunkten.

Kampen mot EU är en klassfråga, men också en demokratisk fråga – är en fråga om att försvara demokratin, också den borgerliga, mot reaktionen, både på ett nationellt och på ett internationellt plan; är en fråga om formera bredast möjliga, folkligt demokratiska allianser mot reaktionen.

Varje framgångsrik kamp mot EU måste förena dess sidor, måste förena klasskamp med kamp för nationell självbestämmanderätt och demokrati. Den skapar maximal bredd i motståndskampen. För arbetarklassen är det helt avgörande, inte bara på kort sikt, för att försvara det som uppnåtts av politiska, fackliga och sociala framsteg mot kapitalets attacker, utan lika mycket på lång sikt, för att förbereda den avgörande striden mot kapitalismen.

”Det är fullkomligt tänkbart, att arbetarna i ett visst land störtar bourgeoisien, innan ens en enda av de viktigaste demokratiska omgestaltningarna blivit fullständigt genomförd. Men det är fullkomligt otänkbart, att proletariatet som historisk klass kan besegra bourgeoisien, om det inte förbereds härför genom undervisning i den mest konsekventa och helhjärtade revolutionära demokratismens anda”, skrev Lenin.

Vi kommunister reser kravet Sverige ut ur EU! Det är ett demokratiskt krav, som försvarar nationell självbestämmanderätt och demokrati mot monopolkapitalets attacker. Det är också ett klasskrav, ty Sverige är inte ockuperat av EU, har inte tvingats in i EU. Självbestämmande¬rätten och demokratin har prisgivits av det svenska monopolkapitalet och av den svenska överklassen, av den klass som tidigare bar upp det nationella självbestämmandet, som i EU ser ett instrument för sina klassintressen, för sin klasskamp mot Sveriges arbetande majoritet.

Detta är ingen ny företeelse i historien. Efter andra världskriget, då kapitalismen på allvar utmanades av ett konkurrerande samhällssystem och då Europas kapitalister fruktade socialistiska revolutioner i länder som Frankrike och Italien, uppstod en liknande situation, om inte fullt ut i Sverige så i flera andra länder i Europa. Stalin noterade detta i sitt tal till de utländska gästerna på SUKP:s nittonde kongress 1952, för övrigt ett av de sista tal han höll. Tillåt ett lite längre citat:

”Tidigare tillät sig bourgeoisien att spela liberal, den försvarade de borgerligt-demokratiska friheterna och gjorde sig därmed populär hos folket. Nu finns inte ett spår kvar av liberalismen. Nu existerar inte längre den sk personlighetens frihet – personlighetens rättigheter erkännes nu endast för dem som har kapital, och alla övriga medborgare betraktas som mänskligt råmaterial, som bara duger till att exploateras. Principen om människornas och nationernas likaberättigande har trampats under fötterna, den har ersatts med principen om fullständiga rättigheter för den exploaterande minoriteten, och rättslöshet för den exploaterade majoriteten av medborgarna.
De borgerligt-demokratiska friheternas fana har kastats överbord. Jag tror att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill samla folkets majoritet kring er. Det finns ingen annan som kan höja den.

Tidigare betraktades bourgeoisien som nationens överhuvud, den försvarade nationens rättigheter och oavhängighet och satte dem ’över allt annat’. Nu finns inte ett spår av ’den nationella principen’. Nu säljer bourgeoisien nationens rättigheter och oavhängighet för dollar. Den nationella oavhängighetens och den nationella suveränitetens fana har kastats överbord. Det råder inget tvivel om att ni, representanter för de kommunistiska och demokratiska partierna, bör höja denna fana och föra den framåt, om ni vill bli nationens ledande kraft. Det finns ingen annan som kan höja den.”

Håll med om att Stalins reflektioner från 1952 passar väl in på Sverige och EU nästan femtio år senare.
Kampen för borgerligt-demokratiska rättigheter och nationell själv¬bestämmanderätt är en nödvändig del av arbetarklassens kamp i en tid då borgerligheten prisger demokratin och självbestämmanderätten, är en del av den ”revolutionära demokratism” som Lenin talar om som en förutsättning för arbetarklassens slutliga seger.

Det betyder givetvis inte att allt blir frid och fröjd ur arbetarsynpunkt om Sverige bara lämnar EU, lika lite som att det elände som drabbat Sveriges arbetare under de senaste tio åren rätt av skall skyllas på EU. Det handlar om klasskamp. EU-eländet är en följd av den svenska borgarklassens politik och strävanden. Hade monopolkapitalet misslyckats med att driva in Sverige i EU 1995 hade man givetvis försökt driva samma politik EU förutan, såsom lydiga politiker gjorde i början på 90-talet, då Sverige utan att vara medlem betecknades som Europas mest EU-anpassade land. Om Sverige lämnar EU kommer monopolkapitalet att driva EU-politik ändå, nu med hänvisning till att utanförskapet kräver det – det handlar som sagt om klasskamp.

Men, inte minst viktigt: klasskampen avgörs av styrkeförhållandet mellan klasserna. Lyckas svenska arbetarklass tvinga fram ett utträde ur EU, så förändras styrkeförhållandet omedelbart och på ett avgörande sätt till dess fördel.

Här är ett påpekande på sin plats. Monopolkapitalet är kosmopolitiskt i den meningen att det bara känner en lojalitet, den till den maximala profiten; är icke-nationellt i den meningen att det är berett att sälja ut nationen för profiten. Men det är fortfarande nationellt på så sätt att det är beroende av en nationell bas, inte minst i konkurrenskampen på en krympande världsmarknaden, som när Göran Persson och Björn von Sydow far jorden runt för att säkra JAS-kontrakt åt SAAB, Volvo mfl, som när regering och riksdag lyder minsta vink från skojare som Lars Ramqvist eller som när Stefan Persson och andra multi¬miljardärer görs till ett exklusivt skattefrälse. Detta gäller inte bara Sverige, utan alla utvecklade kapitalistiska länder. Så har 199 av världens 200 största företag en nationell bas i USA, Japan eller Västeuropa med allt vad det innebär av politiska (och militära) påtryckningsmöjligheter.

Monopolkapitalet tar inget ansvar för nationen, men det kräver att nationen tar ansvar för profiten – är även i dessa EU-tider beroende av att nationen, den ”egna” staten, tar ansvar för profiten.

I detta perspektiv skall EU-kampen ses. EU-medlemskapet utgör tveklöst en av det svenska monopolkapitalets svagaste fronter, inte bara för att EU-medlemskapet i Sverige gått hand i hand med ett nyliberalt systemskifte av ytterst brutalt slag, vilket automatiskt och närmast övertydligt kopplar EU till arbetarfientlig politik, utan också för att EU-medlemskapet eroderar traditionella och tidigare allmänt accepterade värden som nationell självbestämmanderätt, alliansfrihet folkstyrelse och folkhem.

Det sägs ofta att Sverige är unikt i detta avseende, att det svenska motståndet mot EU inte har någon motsvarighet i andra EU-länder, möjligtvis med Danmark som undantag. Det är en sanning med modifikation. Sant är att EU i de flesta andra EU-länder inte lika tydligt kopplats till det nyliberala systemskiftet, helt enkelt för att dessa länder var medlemmar i EU långt innan det nyliberala systemskiftet inleddes. Sant är också att EU-frågan inte varit lika brännande i andra EU-länder som i Sverige, återigen med Danmark som undantag. EU är något som försiggått bortom det folkliga medvetandet, inom en elit i samhällets överskikt, något att inte ta ställning till och något som heller inte underställts folkets prövning.

Men det är inte sant att det truliga EU-motståndet i Sverige står mot någon slags grundläggande EU-positivism i andra EU-länder. Enligt den eurobarometer som publicerades hösten 2000 anser bara 50 procent av EU-medborgarna att deras länders medlemskap i EU är en bra sak. Svenskarna tillhör de mest negativa, endast 34 procent tycker att EU är bra. Men britter är än mer negativa med bara 28 procent EU-positiva.

I alla EU-länder har motståndet klara klassmässiga förtecken – arbetare är mot EU medan övre medelklass är för. Svenska arbetare är mest negativa, bara 18 procent (!) tycker att EU är bra. Men klasspolari¬seringen är faktiskt störst i ”kärnlandet” Belgien, där 42 procent positiva arbetare står mot hela 73 procent positiva i övre medelklass. I så gott som alla EU-länder är kvinnor också mer negativa än män, allt enligt Maria Oskarsson vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, som utifrån sin forskning karaktäriserar EU som ”ett manligt medelklassprojekt” (Göteborgs-Posten 30/3 2001).

Det viktiga är att detta punkterar försöken att utmåla EU-motståndet som nationellt inskränkt. EU-motståndet är klassmässigt, springer ur en växande insikten om att EU representerar en arbetarfientlig politik. Ännu har denna insikt inte getts en konsekvent revolutionär formulering i EU som helhet, men i takt med att motståndet växer och klasspolariseringen ökar, lär den snart nog formulera sig.

Ett är därvid klart: En revolutionär politik utesluter den välkammade vänsterns illusoriska reformism. EU är till sin grundläggande karaktär de europeiska monopol¬kapitalens överenskommelse om att organisera reaktionen, är en politisk affärsuppgörelse som i sig utesluter folkligt deltagande och demokratisk insyn. Visst kan EU förändras, såsom EU hela tiden förändras – men aldrig i progressiv riktning, aldrig till något annat än det verktyg för reaktionen som är överenskommelsen hela själ och grundbult. EU-reformismen går reaktionens ärenden, bidrar till att drapera ett rakt igenom folkfientligt projekt i falsk skrud.

En revolutionär politik förutsätter EU-motstånd, förutsätter en strategi för EU:s upplösning, en strategi för att befria Europas arbetare från den organiserade reaktion som EU utgör.

Hur skall det gå till? Den vildvuxna vänstern anmodar som sagt samfälld europeisk arbetarrevolution och ett socialistiskt Europa som strategisk lösen. Det klingar storslaget och revolutionärt, men är i det verkliga livet blott en fras; har inte med klasskampsituationen i Europa att göra, utan är tvärtom bara ett försök att pressa in klasskampen i en fantasifull skrivbordskonstruktion, utan hänsyn till arbetarklassens faktiska läge i EU som helhet och i olika EU-länder.

Några påpekanden:

O EU har ingalunda upphävt den historiska kategori som nationen utgör. Tyskar är fortfarande tyskar, fransmän är fransmän och svenskar är svenskar, med allt vad det innebär av språkliga, kulturella och historiska skillnader. Någon europeisk identitet existerar inte. Någon europeisk demokrati är därmed inte möjlig, ty demokrati förutsätter en gemensam grundval för demokratisk debatt.

Sant är att de europeiska monopolkapitalen ingått allians – mot arbetarklassen och de arbetande folkflertalet i Europa; sant är att monopolkapitalen frånsagt sig allt ansvar för nationen, men denna abdikation upphäver inte nationerna, utan den ställer bara frågan om försvaret av nationell oavhängighet och demokrati på ett nytt sätt, ställer nya klasskrafter inför uppgiften ”att höja den nationella suveränitetens fana och föra den framåt”.

O EU innebär att de europeiska monopolkapitalen överlämnar beslutsmakt till gemensamma organ, allt för att urgröpa demokratin och minimera folkliga opinioners möjlighet att påverka det politiska skeendet. Men EU innebär inte att monopolkapitalen ger upp sina nationella ställningar. Nationalstaterna minskar i betydelse, men de nationella statsapparaterna bibehålls som verktyg för de härskande klassernas nationella makt. Arbetarklassens kamp är fortfarande nationell till sin form.

O EU utgör en organisering av reaktionen i Europa med huvudsyftet att stärka de europeiska monopolkapitalen i kampen mot amerikanska och japanska konkurrenter om herraväldet på världsmarknaden. För att uppnå detta genomförs genom EU en generalattack mot arbetarklassens politiska, fackliga och sociala rättigheter. Det ställer arbetarklassen inför en försvarskamp, inför uppgiften att försvara de positioner som uppnåtts under 1900-talets klasskamp. En klass som inte kan försvara sig kan heller inte segra.

Utifrån dessa förutsättningar finns det givetvis gemensamma arbetarfrågor i EU-Europa, gemensamma arbetarkrav att resa över nationsgränserna. Men det är omöjligt att pressa in arbetarklassens kamp i olika EU-länder i en gemensamma mall, för det är skillnaderna för stora och kapitalets anfallslinjer för skiftande. Hur skall en gemensam kamp för lönerna föras när en arbetare i Danmark tjänar fem gånger mer än en arbetare i Portugal och tjugo gånger mer än en arbetare i kandidatlandet Polen? Hur skall en gemensam kamp för rätten till en trygg ålderdom föras när det inte finns ett EU-land som har samma pensionssystem som ett annat och där det finns länder som överhuvudtaget inte har någon äldreomsorg utanför familjens ram? Hur skall en gemensam kamp mot nedrustningen av offentlig sektor föras när den offentliga sektorns storlek och organisering ser ut på femton olika sätt?

Arbetarklassens kamp är konkret, utgår från konkreta situationer och tar sig uttryck i konkreta krav. Huvudinnehållet är detsamma i alla länder, är i EU-Europa att försvara arbetarklassen rätt och uppnådda positioner mot den organiserade reaktionens offensiv. Men formen, kravens konkreta formulering, är med nödvändighet nationell, utgår med nödvändighet från den konkreta situationen och styrkeförhållandet mellan klasserna i respektive land.

I Sverige är alliansfrihet och neutralitet en viktig arbetarposition att försvara. Som gemensamt EU-krav är det en omöjlig position. I Danmark, Storbritannien och Sverige utgör ett nej till EMU en central motståndsposition. I de länder som redan är med i EMU står kampen annorlunda. I Tyskland vänder sig en bred arbetaropinion mot den planerade EU-utvidgningen och den sociala dumpning som ofrånkomligen följer i dess spår. På Irland är denna fråga inte särskilt het, av naturliga skäl.

Kort sagt: Maximal kraft i kampen mot EU uppnås inte genom konstruerade program på EU-nivå, utan genom kamp kring de frågor som är mobiliserande i respektive land. Det har inget med nationell inskränkthet att göra, utan utgår bara från det enkla faktum att nationella olikheter och kapitalismens ojämna utveckling skapar olika kampförutsättningar i olika länder.

Man skall inte spå i framtiden, men ett gott tips är att EU inte kommer rasa samman genom ett enda samfällt slag. EU kommer att rasa samman genom inre motsättningar. Man skall komma ihåg att EU i sig utgör en ömtålig kompromiss mellan olika monopolkapital, där varje förändring av maktbalansen, både mellan de olika monopolkapitalen och mellan klasserna i olika EU-länder, utgör hot mot kompromissen. Vad händer till exempel om och när de franska småbönderna oundvikligen mister huvuddelen av sitt jordbruksstöd i samband med en EU-utvidgning? Tål Frankrike de uppror som detta kommer att leda till? Tål å andra sidan EU ett franskt nej till en utvidgning? Eller franska krav på dramatiskt ökade medlems¬avgifter för att bibehålla stödet? Detta bara för att nämna en av alla de motsättningar som finns inbyggda i EU-konstruktionen.

Med en lätt travesteringar av Lenins analys av imperialismen skulle man kunna säga att EU-kedjan bryts vid dess svagaste länk. Vilken länk som är svagast återstår att se, men det är arbetarklassens uppgift, dess internationalistiska plikt, att göra vad den kan för att förvandla just sitt land till den svagaste länken. Om brottet sedan sker i Tyskland, Frankrike, Danmark eller Sverige är mindre intressant – uppgiften att skapa den svagaste länken, att åstadkomma brottet, är densamma, är gemensam, är internationell till sitt innehåll om än inte till sin form.

I Sverige utgör kravet Sverige ut ur EU! den samlande och breda motståndsparollen. Det breda folkliga stödet för detta krav gör Sverige till en av EU-kedjans svagaste länkar. De må vara att Sverige är litet och för EU mindre betydelsefullt, en länk i EU-kedjans ända, men likväl skulle ett svenskt EU-uträde få stora konsekvenser för EU som helhet och inte minst för kampen mot EU i andra EU-länder, precis Danmarks nej till EMU fick stora konsekvenser för EMU-motståndet i Sverige.

Att stärka kampen för ett svenskt EU-utträde är därför det viktigaste bidrag den svenska arbetarklassen kan ge till den internationella kampen mot EU.