Med skapandet av EG gavs Europas monopolkapitalister medlet att ta tillbaka förlorad mark. Så här formulerades detta i paragraf 2 i EG:s målsättning:
"Gemenskapen har till uppgift att genom upprättandet av en gemensam marknad och genom successivt ömsesidigt närmande av medlemsstaternas ekonomiska politik skapa förutsättningarna för en harmonisk utveckling av det ekonomiska livet inom gemenskapen som helhet, och möjliggöra fortlöpande och samordnat framåtskridande, en ökad stabilitet, en successiv stegring av levnadsstandarden samt allt intimare relationer mellan de anslutna staterna."
Men förverkligandet gick trögt. Rivaliteten mellan medlemsländernas politiker och monopolkapitalister var starka och höll på att slå sönder drömmen om ett Europas Förenta Stater. Fortfarande i början av 1980-talet hade bara en bråkdel av fördragets planer realiserats. EG var i stort sett bara en tullunion.
Under 1970-talet hade EG-ländernas ekonomi stagnerat, betydlig mer än de övriga imperialistiska ländernas. Arbetslösheten femdubblades till fantastiska 15 miljoner arbetslösa i mitten av 1980-talet. Krisen och den allt större konkurrensen med USA och Japan krävde att monopolkapitalisterna i Europa gick samman.
EG hade utvidgats på sjuttiotalet med Storbritannien, Danmark och Irland och på åttiotalet med Spanien, Portugal och Grekland. Monopolkapitalet insåg att med större enighet skulle de kunna bilda världens största hemmamarkanad med 320 miljoner invånare att jämföra med USA:s 250 miljoner och Japans 120 miljoner.
Nationella bojor
För att uppnå en för dem nödvändig strukturrationalisering, arbetsfördelning och kapitalkoncentration måste de nationella bojorna sprängas. Men storföretagen kunde inte själva undanröja dessa hinder. Det krävdes politiska beslut och EG/EU utgör den institutionella ram som de transnationella monopolen behöver. Därför formulerade de krav på politikerna. Det gällde inte bara de monopolkapitalister som verkade inom EG, utan också de svenska och övriga västeuropeiska länders kapitalister som stod utanför EG.
Vid denna tid var Volvochefen Per Gyllenhammar den jämte Wallenberg mest framträdande representanten för det svenska monopolkapitalet. I en artikel i Dagens Nyheter 1980 krävde Gyllenhammar en omfördelning av samhällets resurser till förmån för exportindustrin. Skatterna måste sänkas och de offentliga utgifterna skäras ner. Det skulle skapas utrymme för "frivilliga insatser" inom sjukvård och socialvård och föräldrarna uppmanades att ta mer aktiv del i skolans arbete för att "avlasta dess budget."
Att torgföra dessa åsikter offentligt var då, för över tjugo år sedan, nästan som att svära i kyrkan. Få, om ens några, arbetare och vanliga löntagare tog notis om Gyllenhammars idéer. Riksdagspartierna reagerade inte offentligt. Borgarna regerade, men de var splittrade och oförmögna att genomdriva kapitalisternas önskemål. Sossarna fikade efter makten och då hade det varit omöjligt att gå till val på Gyllenhammars program.
Men frågan är om ändå inte öronen spetsades i det socialdemokratiska högkvarteret när Gyllenhammar talade. För efter sossarnas segerval 1982 påbörjades så smått den ekonomiska förändring som ledde fram till Sveriges medlemskapsansökan till EG/EU, som jag inledningsvis skisserade.
ERT visade vägen
Och idag vet vi bättre. På punkt efter punkt har Volvochefen fått gehör. In på bara kroppen har svenska folket fått känna på genomförandet av just den kapitalistiska EG/EU-politik som Gyllenhammar torgförde i DN 1980.
Några år senare, sedan sossarna återtagit makten, var Pehr Gyllenhammar en av de 27 toppdirektörer från Västeuropas monopolföretag som bildade kapitalistklubben European Round Table, ERT.
Initiativtagare var den belgiske kapitalisten och dåvarande EG-kommissionären Etienne Davignon och FIAT-chefen Umberto Agnelli. Organisationen bildades i det uttryckliga syftet att gå förbi de demokratiska beslutsprocesserna och Pehr Gyllenhammar utsågs till ERT:s första ordförande.
Gyllenhammar var sedan länge medlem av den internationella rådgivande kommittén vid Chase Manhattan bank, en kommitté som leddes av två av Förena Staternas mest betydande monopolföreträdare, kapitalsten David Rockefeller och politikern Henry Kissinger. Där fanns också Wisse Dekker, chef för monopolföretaget Philips och Boschchefen Hans L Merkle.
Wisse Dekker som 1988 övertog ordförandeskapet i Round Table förklarade inför gruppens bildande:
"Om vi väntar på att våra regeringar ska göra något får vi vänta länge. Man kan inte låta sig bindas helt och hållet av politiker. Industrin måste ta initiativet. Det finns ingen annan väg."
Gyllenhammar spädde på:
"Det som är nytt med denna klubb är att vi inte är någon vanlig påtryckarorganisation. Vår strategi är handlingsinriktad, inte någon bön om hjälp."
Sagt och gjort. Det första Round Table-gruppen gjorde var att författa en skrivelse till EG-kommissionen om vikten av "harmonisering" av lagstiftningen om kapitalrörelser och aktiebolag, miljöbestämmelser, kommunikation med mera.
Skrivelsen var utformad som en konkret plan benämnd Europe 1990. Philpschefen Dekker höll i pennan och efter bearbetning antogs planen redan 1985 som EG:s vitbok om den inre marknaden.
Vitboken blev vapnet för att avskaffa alla hinder för rörelser över gränserna av varor, tjänster kapital och arbetskraft, det som varit målet men ej kunnat genomföras ända sedan Romfördraget skrevs. Den enda ändringen gentemot Dekkers Round Table-plan var att EG:s Vitbok slog fast att den inre marknaden skulle vara förverkligad vid utgången av 1992.
Den inre marknaden skärpte utsugningen av arbetarklassen. Kapitalets rätt blev lag. Skillnader i löner, arbetstid, sociala förmåner anställningstrygghet, allt som för företagen är kostnader ska med tiden anpassas till lägsta nivå.
Mer än femtom års erfarenhet visar att sedan Round Table-direktörerna lanserade vitboken 1985 har den ekonomiska politiken i alla västeuropeiska länder utvecklats i nyliberal riktning. Med kapitalisterna som blåslampa påskyndades utvecklingen mot allt större enighet inom EG, mot en ekonomisk men också en politisk union.
Något förenklat, men i grunden korrekt, kan man säga att kapitalisterna i Round Table producerade planerna och politikerna i EG genomförde dem.
1984 kom ERT programmet "Missing Links" som krävde en fast förbindelse över engelska kanalen, Scan Link med fast motorvägs- och järnvägsförbindelse Hamburg-Oslo samt höghastighetståg i ett gemensamt nät. Syftet var att underlätta övergången till det japanska "just in time"-systemet där lagren finns på transportfordonen.
Politisk union
Mycket av detta är idag genomfört. Det följdes upp av rapporter snart sagt varje år.
I en av dessa, "Need for Renewing Transport Infrastrukture in Europe", från 1989 kritiserades kommissionen. Rapportens huvudförfattare FIAT-chefen Agnelli skrev bland annat att "Kommissionen har inte lyckats uppnå något betydande bidrag till att främja systemlösningar för transporter i Europa". Några veckor senare beslöt EG-kommissionen att satsa 460 miljarder kronor på direktörernas trafikprojekt.
Under denna tid utvecklades EG politiskt mot mera union. 1986 undertecknades Enhetsakten. Här gavs EG möjlighet att fatta majoritetsbeslut på flera områden bland annat jordbruk, handel och nästan allt som rör den inre marknaden.
Majoritetsbeslut blev det normala. När kravet på enhälliga beslut slopas så flyttas makten från den nationella nivån, från de valda parlamenten, till beslutsfattarna i Bryssel. Mindre demokrati alltså! Nu togs också beslut om mera utrikespolitiskt samarbete.
Och Round Table arbetade oförtrutet vidare. Samma år som EG antog Enhetsakten kom monopolkapitalisterna med nästa kravlista i planen "Making Europe Work". Det var en frontalattack mot arbetarklassens levnadsvillkor. Mycket av förslagen är genom förda i vårt land. Kring andra ser vi uppblossande klasstrider.
Några huvudpunkter:
Marknadsanpassa lönerna! Lagstadgade minimilöner. Centrala löneavtal ska bort. Löneskillnaderna ska öka. Särskilt viktigt är att få ner ungdomslönerna.
Direktörerna krävde vidare att EG skulle luckra upp anställningstryggheten. Företagen ska ges utrymme "att erbjuda ett brett spektrum av tillfälliga anställningskontrakt".
Vidare: Avskaffa normalarbetsdagen! "Det finns ett stort utrymme för flexiblare arbetstider, så länge företagen inte förväntas bära större kostnader till följd av denna."
Och Philipsdirektören Wisse Dekker, ständigt denne Dekker skulle man kunna säga för att travestera Ture Sventon, krävde att politikerna ska "göra sig av med regler och föreskrifter. De måste släppa lite på den social tryggheten."
Och så som politikerna sedan dess har släppt!
Alla politiska fördämningar har öppnats. I dagens EU är direktörernas ord lag för politiker och beslutsfattare. Eller som vi KPML(r):are brukar säga: EU är lagstadgad moderatpolitik, här i Sverige genomförd av socialdemokraterna i regeringsställning.
Round Table har på senare utvidgat direktörskretsen betydligt och flyttat sitt högkvarter från Paris till Bryssel. Från Sverige ersattes först den överspelade före detta Volvochefen Gyllenhammar av de svenska monopolkapitalisternas förgrundsfigurer på 1990-talet, Ericssonbossen Lars Ramqvist och ABB-chefen Percy Barnevik, båda Wallenbergs män. Sedan även dessa fiffelfigurer spelat ut sin roll är det numera volvochefen Leif Johansson och Marcus Wallenberg själv som representerar det svenska monopolkapitalet i ERT.
Naturligtvis var det Round Table som utarbetade planen för utvidgningen av EU till nuvarande femton medlemsstater. Direktörerna har lagt planen för östutvidgningen och det var monopolkapitalisterna som initierade den monetära unionen EMU.
Maastrichtavtalet
Med Maastrichtavtalet 1992, där EMU ingår, omvandlades EG till EU. Några av de viktigaste besluten:
• Målet att skapa en union slog slutgiltigt och otvetydigt fast.
• Upprättandet av EMU, med gemensam centralbank och valuta.
• Principbeslutet om gemensam, gränskontroll, det som blivit Schengen.
• Unionsmedborgarskap infördes.
• Ökat inflytande för EU-parlamentet
• Införandet av en gemensam säkerhets- och utrikespolitik.
Maastrichtavtalet var ett stort steg i federal riktning. Sedan dess har EU snabbt utvecklats ytterligare mot en union av liknande typ som USA. Inte minst tydligt är detta vad gäller utrikespolitiken och det militära samarbetet, där Sveriges regering idag har övergett den alliansfria politik som hållit oss utanför väpnade konflikter sedan tidigt 1800-tal.
Efter Maastricht var den viktigaste frågan för monopolen införandet av EMU:s tredje steg, den gemensamma valutan. En fråga som ju ännu inte är slutgiltigt avgjord för Sveriges del. Räkna med att den utlovade folkomröstningen kommer att bli en huvudfråga som vi kommunister tvingas ta tag i kanske redan före nästa årsskifte.
Round Table har naturligtvis haft mer än ett finger med i det smutsiga spelet kring EMU. En kärna inom det europeiska kapitalet ansåg EMU-frågan vara så viktigt att de för detta ändamål redan 1987 bildade en ny lobbyorganisation AMUE, Association för the Monetary Union in Europe.
Bakom bildandet av AMUE stod fem storföretag som också var bland de mest aktiva i ERT: Fiat, Philips, Rône-Poulenc, Solvay och Total. Organisationens förste ordförande blev, gissa vem? Jo, naturligtvis vår gamle bekante Philipschefen Wisse Dekker som då var ordförande för Round Table. AMUE:s nuvarande ordförande är fd EU-kommissionären Etienne Davignon.
AMUE är numera verksamt i alla 15 EU-länder och huvudkontoret ligger i Paris. 400 företag med 9 miljoner anställda är medlemmar i lobbyorganisationen. Medlemmar är också såväl industriförbunden som arbetsköparnas sammanslutningar i ett flertal EU-länder, liksom deras europeiska huvudorganisation UNICE vars ordförande Francois Perigot sitter i AMUE:s styrelse.
Ende svensk i styrelsen är förstås ännu en Wallenbergare, denna gång heter han Jakob och svenska medlemsorganisationer är Svenskt Näringsliv, Volvo och SE-banken.
Kapitalets lobbygrupper har närmast obegränsade resurser. Skillnaden mot EU/EMU-motståndarna är så stor att den knappast är mätbar. I sitt lobbyarbete för euron har AMUE enligt egna uppgifter sedan slutet av 1980-talet genomfört mer än tusen konferenser och seminarier. Man sammanförde tjänstemän från EU-kommissionen och från olika EU-länder, och då särskilt från länder med den starkaste misstron mot EMU, för att som AMUE skriver: "söka stöd för euron hos en inte sällan skeptisk publik".
Kapitalistpropaganda
En annan del av verksamheten hos kapitalets EU-lobby har varit att publicera studier och skrifter som, säger man själva på sin webbsida, "utgjorde en motvikt till euroskeptikerna och visade att euron är hållbar på lång sikt". Mycket av AMUE:s verksamhet har faktiskt sponsrats av EU-kommissionen och därmed betalats inte av kapitalisterna utan till stor av EU-ländernas ofta EMU-kritiska skattebetalare.
En AMUE-rapport i maj 1994 rekommenderade EU-kommissionen att tillsätta en fristående kommitté med syfte att analysera konsekvenserna av övergången till EMU. Naturligtvis blev kapitalisterna bönhörda av EU-kommissionen. Faktiskt mer än bönhörda. För när kommissionen tillsatte just en sådan kommitté så var den inte mer fristående än att tre av de tolv "experterna" hämtades från kapitalistlobbyn, AMUE:s styrelse.
Denna rapport som kom i maj 1995 handlade om procedurer kring bytet av valuta och den användes för att backa upp Europeiska rådets beslut i december samma år i Madrid att snabb lansera införandet av EMU.
Monopolkapitalisterna rådfrågas ofta i monetära sammanhang av EU-kommissionen. AMUE:s generalsekreterare Bertrand de Maigret har berättat att "de ringer oss, vi ringer dem, de stämmer träff, vi diskuterar". "Kommissionens tjänstemän är väldigt öppna för diskussion", säger denna monopolkapitalist.
Självklart är Sverige inget undantag i detta avseendet. Göran Perssons relativt snabba omvandling från distanserad skeptiker av euron till att som anhängare lotsa igenom beslutet om folkomröstning på partikongressen förra hösten, för att under sommaren vid konfidentiella överläggningar med Tony Blair i London påbörja uppläggningen av en gemensam strategi för att driva igenom EMU:s tredje steg in sina respektive länder.
Detta klassiska socialdemokratiska förvandlingsnummer har naturligtvis föregåtts av mängder av informella och formella träffar med Wallenbergs hantlangare på många nivåer inom politik och fackföreningsrörelse.
AMUE:s ordförande Davignion har förklarat att EU-ländernas regeringar alltid lyssnar intresserat på kapitalisterna: "De kommer till våra plenarmöten i olika länder. Statsministrarna brukar hålla tal och riksbankscheferna är också med."
Drev fram EMU
Det står utan tvivel att kapitalisterna i AMUE har spelat en stor roll för att driva igenom införandet av euron vilket EU-kommissionens förre ordförande Jacques Santer erkände 1998 när han sade: "AMUE:s medlemmar har varit en starkt pådrivande kraft bakom EMU-projektet."
Kapitalisterna i Association for the Monetary Union of Europe, AMUE, har fler skäl till varför de anser att valutaunionen är så viktig. Skäl som ger oss EU-motståndare ammunition i vår kamp för at Sverige ska står utanför EMU.
AMUE ser valutaunionen som en väg för att omforma Europas kapitalmarknader. Man lobbyar för harmonisering av lagstiftningen i förhoppning om att detta ska leda till ett rejält uppsving för den europeiska aktiemarknaden.
Monopolkapitalisterna räknar med att euron ska påskynda strukturomvandlingen av näringslivet så att det blir ännu fler företagsfusioner, ännu större och färre monopolbolag, vilket i sin tur innebär ännu fler företagsnedläggelser i unionens utmarkslän som Sverige.
Fjolårets och årets massiva slakt av en mängd svenska företag har drivit tiotusentals svenska arbetare ut i det hopplöshetens träsk som heter arbetslöshet. Den upprörande stängningen av den lönsamma och miljövänliga däckfabriken i Gislaved förra månaden, är det senaste exemplet på vad EU och EMU-anpassning innebär för Sveriges arbetarklass. Kom då ihåg att i de eurofantiserande monopolkapitalisternas drömmar är detta bara början på fabriksslakten i EU:s utmarkslän Sverige.
Monopolkapitalisterna räknar också med att euron ska betyda en kraftig skärpning av konkurrensen mellan länder och regioner för att locka till sig investeringar. En konkurrens som härom året beskrevs på följande sätt av en ekonom på investmentbanken Morgan Stanley:
"Om man avstår från att använda valutan som säkerhetsventil, så kommer regeringar att tvingas fokusera på verkliga förändringar för att bli mer konkurrenskraftiga; lägre skatter, flexibilitet på arbetsmarknaden och ett regelverk som gynnar näringslivet."
Nästan alla EU-länder har redan börjat sänka företagsskatter och andra skatter och även utan euron har vi i Sverige fått vad kapitalisterna kallar flexiblare arbetsrättslagstiftning genom exempelvis försämringar i LAS och den påtvingade möjligheten att gå i pension efter 65 års ålder.
Monopolkapitalisterna räknar alltså med att med införande av euron ska politikerna öka takten vad gäller förändringar i nyliberal riktning. Detta uttrycks mycket tydligt av en representant för monopolkapitalet i EU:s starkaste land vid namn Jürgen Schremp. Tysken Schremp är vd för Daimler Chrysler, ett av de mest inflytelserika medlemsföretagen i AMUE och han säger:
"De frisläppa marknadskrafterna inom euroområdet kommer att göra intryck, inte bara på näringslivets direktörer, utan även på ledande politiker. Politiker som finner att de konkurrerar om investeringarna som skapar jobb kommer så småningom att sänka företagsskatter och anpassa sina regelverk."
Dramatiska förändringar
Så besannas Peter Wallenbergs ord (se Proletären nr 32/2002) inledningsvis om att EU kommer att medföra de mest dramatiska förändringar på hundra år. På alla samhälleliga områden av betydelse för arbetare och vanliga löntagare.
EU:s verkliga karaktär, upprättandet av en federal stat enkom för att uppfylla det europeiska monopolkapitalets reaktionära krav, doldes och förnekades av de svenska politikerna inför folkomröstningen om Sveriges medlemskap 1994. Socialdemokraternas valseger i riksdagsvalet i september samma år och fackföreningsrörelsens förräderi i EU frågan var förutsättningen för ja-sidans knappa seger i folkomröstningen 13 november för snart åtta år sedan.
Jag har försökt visa att under hela nittonhundratalet har det i alla västeuropeiska länder bedrivits ett målmedvetet arbete för skapandet av en kapitalistisk union riktad mot arbetarklassen. En union där de borgerliga demokratiska rättigheterna kraftig beskärs för folkmajoriteten.
Självklart med monopolkapitalet och dess öppna politiker som primus motor. Men för att dölja unionsprojektets reaktionära karaktär för folkmassorna, har från första stund, det aktiva deltagandet från socialdemokratins högerflygel varit helt avgörande. En högerflygel som i Sveriges socialdemokratiska arbetarparti, såväl som i de flesta länders, sedan många år har tagit över såväl hela partiapparaten såväl som fackföreningsrörelsen.
Tyvärr misslyckade vi kommunister på nej-sidan att inför folkomröstningen om EU i tillräcklig utsträckning avslöja socialdemokratins samarbete med kapitalet i EU-frågan. Just detta är det vi och endast vi KPML(r):are som kan göra. Det är vår historiska uppgift att ta strid och inför arbetarklassen avslöja socialdemokratins klasskaraktär.
Men var så säkra på att genom EU-medlemskapet blir detta bara lättare och lättare. Den brutala nyliberala verkligheten talar sitt nakna språk för arbetarklassen och folkmajoriteten. Detta faktum måste vi tillfullo utnyttja i den kommande folkomröstningen om EMU.
EU och EMU handlar om att omstrukturera Europas och Sveriges politiska och ekonomiska landskap på kapitalisternas villkor. För att åstadkomma detta bryts den nationella regleringen av ekonomi och samhällsliv sönder, bryts all möjlighet till demokratisk påverkan sönder. Monopolkapitalet vill inrätta ett samhälle utan några som helst begränsningar för den kapitalistiska utsugningen, vare sig ekonomiska, sociala eller politiska.
Därför finns det bara en väg för arbetarklassen att gå. Vi måste se till att säga Nej till EMU och få Sverige ut ur EU.
Lars Rothelius
Chefredaktör
