Fredag förra veckan beordrade den georgiska centralregeringen en intensiv artilleri- och raketattack mot den sydossetiska huvudstaden Tschinvali. Ett rent terrorangrepp enligt sydosseterna och Ryssland.
Huvudstaden Tschinvali ligger i omedelbar närhet av Sydossetiens gräns mot övriga Georgien samt gränsar till den del av Sydossetien som kontrolleras av den georgiska regeringen. Tschinvali med 30000 invånare rapporteras ha fått stora delar av sitt centrum förstört med hundratals döda som följd. Avsikten med det georgiska anfallet var att tvinga Sydossetien till underkastelse och tvinga in området under georgisk kontroll. Samtidigt angrep georgierna de fredsbevarande ryska trupperna i Sydossetien.
Det ryska svaret på det georgiska anfallet kom snabbt och beslutsamt. De georgiska trupperna drevs ut ur Tschinvali, men dessa fortsatte ändå beskjutningen av staden under en tid. Ryssland inledde en flottblockad mot vapentransporter till Georgien samt bombade georgiska militära installationer. Men många uppgifter är motstridiga. Till slut nåddes en fredsöverenskommelse mellan parterna efter medling av Frankrikes president Sarkozy.
Varför blev det krig?
Vad är orsaken till striderna? Efter upplösandet av Sovjetunionen har USA genomfört en omfattande strategisk framryckning i syfte att inringa och försvaga Ryssland. Det långsiktiga målet är att splittra upp Ryska Federationen enligt jugoslaviskt mönster. På sikt vill man göra hela det ryska området till ett protektorat under imperialismens styre.
Upplösningen av forna Jugoslavien av västmakterna var inte bara riktat mot Belgrad utan också mot Ryssland, eftersom Serbien ansågs ha speciella relationer med Ryssland. Natos angreppskrig mot Jugoslavien 1999 följdes av störtandet av den jugoslaviska regeringen. Det skedde enligt amerikanskt mönster genom en massiv inblandning i den jugoslaviska politiken.
I Georgien ansåg USA att det gamla gardet kring Sovjets förre utrikesminister Eduard Sjevardnadze spelat ut sin roll som landets president och en välorkestrerad ”Rosornas revolution” förde den Harvardutbildade advokaten Saakasjvili till makten 2004. Han har sedan dess agerat som USA:s och Israels agent i området.
Efter Kosovo
Spänningarna mellan Georgien och Ryssland, vilken status Sydossetien och Abchazien, den andra regionen utanför georgiskt centralstyre skulle ha accentuerades genom Kosovos självständighetsförklaring i februari. En självständighetsförklaring som stod i strid med en rad internationella avtal.
Den dåvarande ryske presidenten Putin hotade att använda fallet Kosovo för att stödja Sydossetien och Abchaziens krav på avskiljande från Georgien. Det ledde till att Ryssland började bevilja invånarna i de två utbrytarprovinserna medborgarskap.
Ryssland hade tidigare drivit en försiktig diplomati i området, och inte erkänt Sydossetien eller Abchaziens krav på avskiljande från Georgien. Ryssland hade rentav ett vapenembargo i regionen.
Men i dagarna har Putin deklarerat att Sydossetien, efter vad som hänt, aldrig kan tillhöra Georgien. Genom exemplet Kosovo har västvärlden öppnat Pandoras ask och öppnat vägen för en rad tänkbara utbrytningar. Alltså utbrytningar och avskiljanden även från stater som lyder under västvärlden som i fallet Georgien. Nu drabbas väst av det dubbeleggade svärd som väst självt, under klang och jubel, dragit fram och använde till fullo i upplösandet av Jugoslavien.
Georgiens president Saakasjvili hade aldrig vågat inleda konflikten utan att ha USA:s stöd i ryggen. Utan tvekan har Washington gett sitt godkännande till kriget. Den georgiska offensiven kom bara veckor efter att USA:s utrikesminister Condoleezza Rice besökt Tbilisi och samtalat med sin underlydande. Rice talade om Ryssland i provokativa ordalag och framförde USA:s stöd för ett georgiskt Nato-medlemskap.
Missberäkning
Enligt flera analytiker har USA undervärderat den ryska beslutsamheten att skydda sina intressen i Kaukasus. Brian Whitmore hävdar i Asia Times 12 augusti att Saakasjvili spelat för högt. Trots all propagandistisk retorik mot Ryssland som flödar i västmedierna kan västvärden ännu inte samlas kring någon militär motoffensiv, även om det redan nu finns amerikansk och israelisk inblandning med vapen och rådgivare.
”Saakasjvili verkar ha gjort en kraftig missberäkning genom att inte tagit med Rysslands kraftiga motåtgärder i sin bedömning. Nu när den långvariga konfrontationen har eskalerat från en diplomatisk och politisk strid till en öppen militär konfrontation är ändå västvärldens alternativ ytterst begränsade.”
I samma artikel intervjuas Sabine Freizer, som är Europachef för den provästliga tankesmedjan ”International Crisis Group”. Hon är inne på samma linje:
”Saakasjvili har försökt att internationalisera konflikten i Georgien ända sedan han kom till makten. Det har varit hans strategi att göra den till en konflikt mellan den traditionella västvärlden och Ryssland, och som använder sig av ett språkbruk från kalla kriget och som hävdar att Georgien är västvärldens yttersta utpost. Han har förstärkt denna retorik de senaste dagarna men det är egentligen inget nytt. /…/Jag tror att han tagit ett steg för långt därför att vill vi verkligen pressa tillbaka ryssarna behöver du en militär intervention och det kommer inte att inträffa.”
Den georgiska opinionen är splittrad inför äventyret och Ryssland säger nu öppet att krigsanstiftaren och förbrytaren Saakasjvili måste bort.
Stark opposition
I detta läge har Frankrike inträtt i en medlarroll. Frankrike har beviljat Saakasjvilis förre försvarsminister, Irakly Okruashvili politisk asyl. Okruashvili har offentligt anklagat Saakasjvili för politiska mord och omfattande korruption. Även om den förre försvarsministern inte är Moskvas man så är han en person som Kreml ändå kan tänkas förlika sig med.
Den georgiska oppositionen var förra hösten nära att lyckas störta Saakasjvili. Presidenten såg sig då tvungen att införa undantagstillstånd i Tbilisi. I juni i år avfärdade en fransk domstol Saakasjvilis arresteringsorder och utlämningskrav till Georgien på sin förre vän och hans nu bittraste kritiker.
Så länge som Saakasjvili får stöd av USA, kommer Frankrike inte att spela ut kortet med den förre försvarsministern. Men den dag Saakasjvili anses vara politiskt förbrukad och det ligger i västvärldens intresse att desarmera konflikten, finns kortet Okruashvili i den franska rockärmen redo att användas.
Tidigare i år motsatte sig Tyskland och Frankrike amerikanska påtryckningar om att Georgien och Ukraina skulle beviljas Natomedlemskap. Tysklands förbundskansler Angela Merkel konstaterade att ett land måste ha kontroll över sitt territorium vilket Georgien inte hade. Tyskland, Frankrike och Italien är trots den antiryska retoriken avvaktande till att dras in i ett amerikanskt krig i Georgien.
Genom ett Natomedlemskap skulle Georgien kunna hävda att rysk trupp befinner sig i Georgien, även om ryska styrkor endast skulle befinna sig i Sydossetien och i Abchazien, och hävda att landet var utsatt för rysk invasion för att därigenom dra in Nato i en fullskalig invasion. Den västeuropeiska borgarklassen är, trots officiella ställningstaganden för den georgiska regeringen, inte riktigt villig att gå i krig för en vacklande amerikansk vasall i Georgien.
Vill inte bli indragna
Nyhetsbyrån Reuters skriver:”För en del Nato- och EU-diplomater har krisen bekräftat deras motstånd mot USA:s försök att pressa in Georgien i alliansen under George W Bushs ’frihetsagenda’. ’Tack och lov att vi inte tog in dem ’ sade ett högt uppsatt sändebud från en av de skeptiska europeiska staterna, som uttalade sig ifall han fick förbli anonym. ’Ingen i Nato vill bli indraget i ett krig i Kaukasus därför att Saakasjvili gjort en missbedömning’ sade diplomaten som tillade att den georgiske presidenten har fått ’mycket dålig rådgivning’ genom att skicka trupper in i Sydossetien.”
Ryssland är numera för starkt militärt, energimässigt och ekonomiskt för att väst skulle kunna göra samma sak som man gjorde med Jugoslavien.
Ryssland har visat att man inte avser att bli ett protektorat under USA och EU.
Erik Andersson
internationell sekreterare, Kommunistiska Partiet
