Till den här helgen har ni läst Alexandra Kollontays ”Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen”, Fanny Ambjörnssons ”I en klass för sig” och partiets jämställdhetsbroschyr. Alla de här texterna bidrar med olika pusselbitar till analysen av kvinnofrågan och jag tror att vi snart kommer att ha en väldigt givande diskussion kring texterna.
Jag skulle vilja hävda att kvinnofrågan i dag har en prioriterad ställning i partiet, vilket också visas av att vi nu ägnar dagen åt att diskutera frågan. Samtidigt så tror jag att vi har mycket kvar att tala om och jag anser att vi kan vässa vår analys ytterligare. Och det kan förhoppningsvis den här diskussionen bidra till.
Kollontays tes kan inte undgå någon: kvinnans ställning i samhället bestäms av hennes roll i produktionen. Punkt. För att visa det riktiga i sin tes gör Kollontay en historisk återblick och visar kvinnans ställning i tidigare samhällen. Jag är ingen historiker, men givetvis finns det nyare forskning som till delar korrigerar Kollontays beskrivning av en del äldre samhällen, och en del av Kollontay källor är minst sagt tveksamma. Exempelvis låter hon ju Livingstones syn på ”vildarna” som han möter stå som en slags sanning. Med rätta kan man ifrågasätta hur mycket missionären och kolonialisten Livingstone egentligen förstod av de folk han mötte.
Så vitt jag kan förstå är dagens antropologer också relativt överens om att det aldrig förekommit ett regelrätt matriarkat, i bemärkelsen samhällen där kvinnor styr över män. Istället pratar man om att kvinnor i olika samhällen har olika stort inflytande över områden som religion, politik och ekonomi. Vissa folk – såsom hopi- och irokesindianerna – verkar ha levt relativt jämställt. I de här indiansamhällena har områdena varit uppdelade mellan kvinnor och män – kvinnorna har skött jordbruket och männen jakten – och både kvinnor och män har deltagit i organisationen och styret av samhället, även om de haft olika roller i detta. Men som sagt – något regelrätt matriarkat verkar det inte ha varit tal om utan i så fall snarare frånvaro av patriarkat.
Men oavsett om ett regelrätt matriarkat existerat eller ej – jag tycker faktiskt inte att den historiska diskussionen är så viktig – så kan Kollontays tes att det är just kvinnans ställning i produktionen som är det avgörande givetvis vara riktig.
Och om det är så att Kollontays tes stämmer, hur ser vi då detta i dagens samhälle?
Utan att föregripa diskussionen vill jag hävda att tesen i grunden är relevant, och det tror jag är ett relativt okontroversiellt påstående i det här sammanhanget. Som marxister utgår vi i kvinnofrågan precis som i klassfrågan från hur vi formas av vårt samhälleliga vara – och vårt samhälleliga vara har sin grund i just produktionen.
Men jag menar att Kollontays tes inte är tillräcklig för att förklara kvinnoförtrycket varken idag eller för hundra, tvåhundra eller femhundra år sedan, och det kommer jag återkomma till senare. Och kanske är det mer kontroversiellt.
Men om vi börjar med kvinnans ställning i produktionen och hur det påverkar oss idag. I partiets jämställdhetsbroschyr skriver vi att ekonomiskt oberoende utgör en förutsättning för kvinnans frihet – det påståendet, som i grunden är samma tes som Kollontay driver, utgör grunden för vår kvinnopolitik och för vår analys i kvinnofrågan. Då är det intressant att göra några nedslag som visar kvinnans ställning i produktionen i Sverige idag.
• Hälften av alla LO-kvinnor under 24 år har en tidsbegränsad anställning.
• 47 procent av alla LO-kvinnor arbetar deltid, alltså nästan hälften. Detta kan jämföras med att 20 procent, eller en femtedel, av alla Saco-kvinnor arbetar deltid. Eller med att 10 procent, alltså en tiondel, av alla LO-män arbetar deltid.
n Kvinnor tjänar sämre än män, närmare bestämt så handlar det om att kvinnor i genomsnitt tjänar 84 procent av det männen tjänar. En arbetarkvinna tjänar i genomsnitt 17000 kronor i månaden. En arbetarman tjänar i genomsnitt 19800 kronor i månaden.
• Ojämställdheten märks också om man ser till makten över arbetet. Kvinnor har mindre möjligheter att styra det egna arbetet och att styra sin egen arbetstid. Dessutom har arbetarkvinnor den minsta friheten i arbetet, vad gäller möjligheten att styra sin arbetstakt, och denna ofrihet har ökat under senare år.
Alltså: kvinnor har sämre ekonomi än män och svagare förankring på arbetsmarkanden. Kvinnor är lönediskriminerade och tjänar mindre än män, även om hänsyn tas till utbildning, erfarenhet och yrke. Dessutom är dagens arbetsmarknad könssegregerad, och kvinnor arbetar i större utsträckning i låglöneyrken.
Det här är bara några lösryckta fakta, men bilden är entydig: Vi måste konstatera att kvinnor fortfarande har en svagare ställning i produktionen. Vilken konkret betydelse har det?
Ja, vi kan börja med att se vad det innebär för den enskilda kvinnan.
Kvinnors sämre ekonomiska situation följer henne genom hela livet. Låga löner, ofrivilliga deltider och otrygga anställningar ger låga ersättningar i trygghetssystemen (i a-kassa, sjukförsäkring, rehabiliteringsersättning, etcetera) och i slutändan ger det en låg pension.
Den osäkra ställningen på arbetsmarkanden innebär också att kvinnor riskerar att falla utanför trygghetssystemen helt. Högerns nya försämringar av a-kassan är ett exempel på detta, och jag tänkte göra en liten utvikning för att visa min poäng. Försämringarna av a-kassan innebär att det har blivit svårare att kvalificera sig för ersättning. För att uppfylla arbetsvillkoret krävs det att den sökande ska ha jobbat i sex månader. Tidigare räckte det med sjuttio timmars arbete per månad för att den månaden ska räknas, men numer krävs det åttio timmar.
Den som arbetar halvtid på ett jobb där heltid är 36 timmar i veckan klarar alltså inte kraven. En deltidsanställd kvinna som jobbat i hela sitt liv kan därför nekas ersättning vid arbetslöshet.
Men kvinnors ställning i produktionen får inte bara konsekvenser för oss som individer, utan det Kollontay försöker visa är att det påverkar kvinnans ställning i samhället.
Vi kan exempelvis se hur ansvarsfördelningen i hemmet hänger ihop med kvinnans situation på arbetsmarknaden. När kvinnan i familjen är den som tjänar mindre är risken stor att hon får ta ut en större del av föräldraledigheten, att hon blir den som tar ut fler föräldradagar när barnen är sjuka, och så vidare. I dag tar kvinnor i genomsnitt ut fjorton månader av föräldraledigheten, medan män tar ut knappt två månader. Detta gör att kvinnan knyts närmre barnen och hemmet och att hon får ta en större del av ansvarsbördan för familjen.
Detta konserverar föreställningar av kvinnans roll i samhället och familjen. Mannen stärks i sin roll som familjeförsörjare och kvinnan får ta ett större praktiskt ansvar för familjen.
Kvinnans svagare ställning på arbetsmarknaden och vår funktion som reservarbetskraft utnyttjas också i högerns politik. Se bara på vårdnadsbidraget som exempel. För tre tusen kronor i månaden erbjuds föräldrar att stanna hemma med sina barn till dem fyller två år. Tre tusen kronor är ju egentligen inga pengar alls, men för den mamma som ändå bara jobbar timmar som vårdbiträde eller som går arbetslös kan det utgöra ett reellt alternativ, åtminstone om det finns en man med i familjebilden som kan stå som försörjare.
Vi får inte heller glömma den offentliga sektorns roll. Barnomsorg i form av förskolor och fritids samt äldrevård har inneburit enormt mycket för jämställdheten. Både för att ansvaret för barn och gamla flyttas utanför familjen, och för att den offentliga sektorn har blivit den viktigaste arbetsgivaren för kvinnor.
Att den offentliga sektorn innebär att ansvaret för barn och gamla flyttas utanför hemmets väggar är en nyckelfråga i sammanhanget. För detta innebär ju att det obetalda arbetet som kvinnor annars ofta tvingas utföra församhälleligas och blir avlönat arbete. Frågan om avlönat och oavlönat arbete är avgörande för kvinnor och för oss som kommunister. Den historiska arbetsdelningen som innebar att männen blev försörjare och kvinnan tog hand om hemmet innebar ju inte att kvinnan inte arbetade. Den innebar bara att hon inte fick betalt för sitt arbete.
Därför innebar utbyggnaden av den offentliga sektorn en mindre revolution för efterkrigstidens kvinnor. Äntligen behövde de inte ta hand om barnen på dagtid. Nu kunde de gamla flytta in på hem, och dottern eller sonhustrun befriades från ansvaret att ta hand om de äldre. På så vis möjliggjorde den offentliga sektorn kvinnans inträde på arbetsmarknaden, samtidigt som den offentliga sektorn skapade hundratusentals jobb som mestadels kom att innehas av kvinnor.
Nedskärningarna och nedrustningen som sker idag i den offentliga sektorn är därför ett direkt slag mot jämställdheten. Allt fler gamla nekas plats på särskilt boende, och i åtta av tio fall är det en kvinna som vårdar den gamla. Det vanligaste är att en dotter tar hand om sin gamla mamma eller pappa. Men det är inte heller ovanligt att sonens hustru är vårdare. Och nu pratar jag alltså om Sverige på 2000-talet. I kvinnobroschyren skriver vi att kvinnor och män idag arbetar åtta timmar om dagen, veckans alla dagar. Men männen arbetar dubbelt så mycket betalt som obetalt, medan kvinnorna arbetar lika mycket obetalt som betalt. Situationen såg med allra största säkerhet ännu värre ut på sextiotalet, även om jag inte har några siffror som visar detta. Frågan är hur det ser ut om några år, om nedskärningarna fortsätter.
När vi pratar om kvinnans ställning på arbetsmarknaden så har partiet en viktig uppgift, eftersom vi ser en stark koppling mellan arbetet och jämställdheten. Vilka krav är då relevanta att ställa utifrån det här resonemanget?
Jag menar att partiet har sett de viktiga kvinnofrågorna. Det handlar om krav på heltid, krav på lika lön för likvärdigt arbete, krav på fler händer och mer resurser till den offentliga sektorn och krav på sex timmars arbetsdag. Nu har ju partiet dessutom en linje i frågan om föräldraledighet, som jag tror är ett steg på vägen mot ett mer jämlikt uttag av föräldradagarna.
Med bakgrund i det sagda menar jag alltså att Kollontays tes är högst relevant även idag, men jag flaggade ju också för att jag inte är helt nöjd med att stanna där. För jag anser samtidigt att Kollontays analys blir halv, eller åtminstone otillräcklig, och stundtals skulle jag till och med vilja hävda att hennes resonemang blir felaktigt. Kollontay bortser från dynamiken, eller dialektiken om man så vill, mellan den ideologiska delen av kvinnofrågan och kvinnans ställning i produktionen.
Exempelvis skriver Kollontay att det är en omöjlighet att kvinnan återigen ska pressas tillbaka till hemmet, eftersom kapitalismen behöver kvinnans arbetskraft. Visserligen tror jag att hon har rätt i att hela kvinnokollektivet inte kommer att återförvisas till hemmets fyra väggar. Men den politiska utvecklingen som vi ser just nu innebär ändå att hemmafrutanken har väckts igen och politiska förslag har faktiskt drivits igenom som pressar tillbaka delar av kvinnokollektivet till hemmet. Vårdnadsbidraget är ett exempel på detta. Denna politik möjliggörs av kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden, och utvecklingen kan också förstås som en privatisering av områden som församhälleligats, men vi kan inte stanna där i vår analys. Vi måste också se den ideologiska offensiven och könsrollerna som en orsak.
Jag tycker också att denna brist hos Kollontay blir tydlig när hon diskuterar löneskillnader mellan kvinnor och män. Dessa skillnader beror enligt Kollontay på att kvinnor har sämre utbildning och därför måste kvinnorörelsen kämpa för mäns och kvinnors lika rätt till utbildning. Det låter ju bra, men i Sverige i dag är kvinnor generellt sätt mer välutbildade än män. Trots detta tjänar män mer. Långt fler kvinnor än män i Sverige läser på universitetet. Men männen dominerar ändå på doktors och professorsposter, och så vidare.
Vi kan också se hur diskrimineringen återkommer inom arbetaryrken. Exempelvis har killar som läst på kvinnodominerade yrkesförberedande program lättare än tjejerna på samma program att få jobb. Men tjejer som läst på mansdominerade yrkesförberedande program har det svårare än sina manliga klasskamrater att hitta ett jobb efter utbildningen.
För att återknyta till resonemanget om kvinnans situation på dagens arbetsmarknad. Där konstaterade jag att kvinnors lägre löner är en orsak till att kvinnor tar ut mer föräldraledighet. Men detta är som sagt bara en orsak. För även i familjer där kvinnan tjänar mer än mannen tar kvinnan statistiskt sett ut mer föräldraledighet. Alltså är det andra strukturer som också spelar in: könsrollerna. Här ser vi också hur könsrollerna får återverkningar på kvinnans ställning i produktionen och hennes ekonomiska situation.
För de kvinnor som stannat hemma med barnen får sämre förankring i trygghetssystemen, sämre pension etc, och samtidigt stärks mannens roll som försörjare och bilden av kvinnan som den som har ansvaret för hem och familj bekräftas. Detta får också till följd att kvinnor bedöms som ”mer riskfyllda” att anställa. Kvinnor får sämre villkor, bland annat som en följd av de långa perioderna som de sammanhängande är borta från arbetsmarknaden på heltid för att de får barn. Det omfattande deltidsarbetet under många år är också ett problem i sammanhanget. För män har inte alls samma frånvaro. Andelen män som arbetar heltid är nästintill oförändrad under den tid de blir föräldrar och ytterst få arbetar någonsin deltid.
Jag menar alltså att vi måste se dialektiken: hur kvinnans ställning i produktionen påverkar bilden av kvinnan, och hur bilden i kvinnan också påverkar hennes ställning i produktionen. För det finns ju ingen ”naturlig” förklaring till att kvinnor exempelvis i långt högre utsträckning arbetar i offentlig sektor, även om det finns en historisk sådan om vi ser just arbetet i den offentliga sektorn som församhälleligat hemarbete. Det finns inte heller en naturlig förklaring till att kvinnor har lägre lön, eller till att kvinnor har sämre arbetsvillkor, eller till att kvinnor har mindre makt över sitt arbete, och så vidare.
Även i ett historiskt perspektiv blir Kollontays ensidiga förklaring otillräcklig. Många yrken har betraktats som mindre värda och ibland som bihang till männens sysslor, men när dessa yrken av olika anledningar övertagits av manliga arbetare så har de plötsligt uppgraderats. Med andra ord kan man inte på ett enkelt sätt bestämma ett yrkes värde utifrån yrkets funktion i samhället, så som Kollontay gör. Utan i många fall har det varit just det faktum att kvinnor dominerat bland arbetarna som gjort yrket mindre värt och ansett i ett samhälleligt perspektiv. Ett exempel på detta är mjölkerskorna. Detta nämner också Kollontay, men hon förklarar aldrig hur det passar in i hennes teori.
Jag menar att Kollontays ensidighet inte bara får konsekvenser för analysen av kvinnans ställning idag, utan också för hur vi ska se på kampen för jämställdhet efter socialismens införande. Nu skrevs ju ”Kvinnans ställning” ganska snart efter ryska revolutionen, och det kan ju vara en anledning till att Kollontay inte hade någon distans till händelseförloppet, vilket försvårar en analys.
Men jag tror att de ryska revolutionärerna hade haft större chanser att lyckas i sitt jämställdhetsarbete om man hade tagit hänsyn till könsrollerna och de ideologiska delarna av kvinnofrågan. Detta menar jag inte minst blir tydligt i Kollontays korta resonemang om varför så få kvinnor sitter i olika styrelser i Sovjetunionen. Visserligen nämns i förbifarten ”seder och tankesätt”, men dessa analyseras aldrig. Istället diskuterar Kollontay att kvinnors låga deltagande i olika styrelser kan bero på att man prioriterat kvinnors deltagande i andra råd.
Kollontays resonemang grundar sig i föreställningen att om bara kvinnor får en lika ställning på arbetsmarknaden så kommer samhället bli jämställt.
Jag menar att vi måste se att det patriarkala samhället kommer att finnas kvar även efter kapitalismens avskaffande. Det kommer krävas kamp – kvinnokamp – under socialismen för att jämställdhet ska uppnås. Det är inte tillräckligt att kvinnan får en lika ställning i produktionen, det patriarkala samhällets strukturer måste uppmärksammas och bekämpas – ja, krossas om man så vill. Såväl på en samhällelig som en privat nivå.
Den här kampen måste givetvis börja redan i dag, i det kapitalistiska samhället. Vi måste slåss för en utbyggd offentlig sektor, så att fler områden församhälleligas. Dessutom måste i givetvis kräva att män tar ett lika stort ansvar för det hemarbete som återstår trots förskola, äldrevård och så vidare. Det är ju därför vi har utformat en politik för en tredelad föräldraförsäkring som ett steg i rätt riktning.
Vi måste helt enkelt utforma en politik som bekämpar de strukturer som tjejerna i Ambjörnssons bok är fast i. Både tjejerna som går samhäll och de som går barn- och fritid försöker hela tiden navigera i ett osynligt nät av fallgropar, fast de gör det utifrån olika klasspositioner. Arbetartjejerna gör det utifrån en sämre utgångsposition, men detta återkommer jag till. Först måste jag göra ytterligare en kort utvikning innan jag lämnar Kollontay.
Jag kan nämligen inte låta Kollontays syn på kvinnan som moder passera okommenterad. Först och främst måste vi givetvis konstatera att även Kollontay är bunden av sin tid. Och det är en tid då det var en risk att vara gravid, och kvinnor dog fortfarande i ganska höga tal på grund av graviditet och förlossning. Alltså fanns det all anledning att prioritera skyddslagstiftningar och liknande, och detta kan också vara orsaken till Kollontays fokus vid moderskapet.
För givetvis är det otroligt viktigt för arbetarkvinnor att de får ledigt från jobbet och samhällelig hjälp tiden kring förlossningen, när kvinnor i samma situation bara några är tidigare tvingades arbete tills de fick missfall eller själva omkom vid förlossningen på grund av att de utsatts för alldeles för hårt arbete.
Men Kollontay nöjer sig inte med att resa krav på moderskapspenning och skyddslagar. Hon pratar om moderskapet som kvinnans sociala plikt. Dessutom går det inte att komma förbi det faktum att moderskapet nämns åtskilliga gånger, medan faderskap inte nämns en enda gång i hela boken. I Kollontays värld är det uteslutet att pappan ska vara föräldraledig och att även männen ska delta i hemarbete och omsorg om familjen. Jag tänkte inte gå inte på detta närmre nu, utan bara konstatera att Kollontay var fången i sin tid.
Men för att återgå till det jag menar är ensidigheten i Kollontays analys, så menar alltså jag att vi också måste prata om ideologi, om bilden av kvinnan: om könsroller, eller genus för att använda ett modernare uttryck. För även om strukturer grundar sig i materiella betingelser så är det inte bara dessa materiella betingelser.
De patriarkala strukturerna har inkorporerats och vävts samman med kapitalismen som system. Idag är det svårt att tänka sig hur vi skulle leva och agera i ett samhälle som bygger på kollektivism och inte vinstmaximering, och på samma sätt är det svårt att tänka sig hur vi skulle vara och vad vi skulle vara i ett samhälle fritt från könsmaktsordning. På samma sätt är det ofta svårt att se hur klassamhället och patriarkatet påverkar oss i vardagen. Ambjörnssons bok är ett försök att blottlägga hur klass och kön just påverkar oss i vardagen.
Det är de patriarkala strukturerna i samspel med de klassmässiga strukturerna som gör att tjejerna i barn- och fritidsklassen som Ambjörnsson beskriver både beter sig annorlunda än killarna i samma klass och annorlunda än tjejerna i samhällsklassen. Och de beter sig inte bara annorlunda, de beter sig på olika sätt i förhållande till varandra.
När tjejerna agerar på ett visst sätt i barn- och fritidsklassen positionerar de sig gentemot (arbetar)killarna i klassen och gentemot (medelklass)tjejerna i samhällsklassen. I partiet pratar vi ofta om det dubbla förtrycket, och med det syftar vi på hur arbetarkvinnor under kapitalismen både förtrycks som arbetare och som kvinnor.
Men det dubbla förtrycket är också ett giltigt begrepp för att förstå det sociala spelet i termer av konflikt, makt och ojämlikheter. Barn- och fritidstjejerna är i underläge både för at de är tjejer, och för att de är arbetarklass. De betraktas som avvikande, eftersom medelklassen är normen. De vet att de inte är omtyckta och att de inte passar in i den kvinnliga könsrollen, på grund av sin klasstillhörighet. För de egenskaper som förknippas med kvinnlighet är inte neutrala ur ett klassmässigt perspektiv. Det är som kapitlet ni nu läst ”Fina flickor spottar inte”.
Könsroller, eller genus, är något som hela tiden skapas och återskapas. Varje gång jag beter mig i enlighet med de osynliga reglerna för hur en tjej ska bete sig så återskapar jag genus. Varje gång vi i partiet – medvetet eller omedvetet – låter killarna ta större plats eller på annat sätt låter bli att bryta mot könsmaktsordningen så upprätthåller vi och återskapar de här rollerna. Och varje gång en kvinna tar ut mer föräldraledighet än mannen, oavsett orsakerna till detta, så bekräftas och återskapas de här strukturerna.
Vad har då detta med partiets arbete att göra? Ja för det första måste vi givetvis ha en relevant analys av kvinnofrågan för att vi ska kunna komma fram till en bra politik. Här kan jag tycka att vi ibland tenderat att liksom Kollontay glömma bort den ideologiska sidan av kvinnoförtrycket. Vi vänder oss till arbetarkvinnor och därför har just krav som särskilt berör dem en prioriterad ställning, så som sex timmars arbetsdag, krav på rätt till heltid och så vidare.
Men jag menar att vi inte ska begränsa vår kvinnopolitik till detta. Jag tycker det är mycket glädjande att vi tagit ett steg mot en politik i föräldraförsäkringsfrågan, som kan grundlägga en mer jämlik familjesituation. Men jag tycker inte heller att vi ska vara rädda för att föra fram våra krav på till exempel ett förbud av porr vid lämpliga tillfällen, som på 8 mars. För också detta är en viktig fråga för arbetarkvinnor.
Men när vi pratar om vårt parti och kvinnofrågan så måste vi också diskutera byggandet av det kommunistiska partiet och den interna jämställdheten. För om vi ser att de här strukturerna, de patriarkala strukturerna, genomsyrar samhället så måste vi ju också se att de återkommer inom partiet. Det enda sättet att motarbete patriarkala strukturer inom partiet är att erkänna dem, uppmärksamma dem och hitta strategier för att motarbeta dem, menar jag.
Om vi börjar med den första punkten; att erkänna dem. Hur tar sig de patriarkala strukturerna uttryck i partiet? Ja, vi vet väl alla hur få kvinnliga medlemmar vi har. Vi ser hur relativt få kvinnor det sitter här. Vi vet hur svårt det är att hitta kvinnliga talare till första maj och andra liknande tillfällen. Med andra ord har vi svårt att dra till oss kvinnor, och de kvinnor vi har träder fram i mindre utsträckning än männen.
Vad beror då detta på? Ja, det är här vi kommer till att uppmärksamma strukturerna. Vi måste diskutera vad det är i vårt partis struktur som gynnar män och missgynnar kvinnor. nu handlar visserligen Ambjörnssons bok om ungdomar, men hon visar tydligt att vi agerar olika och uppfattar saker olika, både utifrån kön och klass. Med andra ord kanske en stil går hem väldigt bra i byggbodarna, men inte alls bland de handelsanställda. Vi måste fundera över vem vi vänder oss till och hur. Samma tankegångar gäller internt.
I den diskussionen som måste föras väldigt öppet menar jag att vi kan få nycklar till hur vi kan motarbete strukturerna och hur situationen kan förbättras. Givetvis kan vi inte förneka de objektiva faktorerna. Kvinnor är organiserade i mindre utsträckning än män generellt sätt, vilket delvis beror på kvinnors dubbelarbete. Men vi kan inte nöja oss med att konstatera detta.
Trots allt så har olika partier och organisationer en olika hög andel kvinnor som medlemmar, och det finns saker att göra för att få med oss mer kvinnor. Framförallt tror jag att vi måste diskutera intern jämställdhet på ett mycket mer organiserat sätt än vad jag åtminstone har varit med om. Det handlar inte bara om att ha en kvinna att putta fram i talarstolen första maj, utan om hur diskussionsklimatet på mötena, delaktigheten i arbetet, organisationsdemokratin, och så vidare. Det är dem sakerna som sedan återspeglas i om det står en kvinna i talarstolen eller inte.
Jag hoppas att jag har väckt några tankar och jag är övertygad om att inte alla är helt ense med mig om det jag nu sagt. Därför hoppas jag på en bra diskussion, så nu tänkte jag släppa ordet fritt.
Lisa Engström
