Det här är en mycket viktig konferens. Att samlas ett 100-tal klassmedvetna arbetare från nästan lika många olika arbetsplatser runt om i Sverige. Det är inte illa, kamrater.
Helgens konferens är en unik samling i dagens Sverige. Jag hoppas att vi utnyttjar detta tillfälle till att stärka varandra och den kraft vi tillsammans utgör på arbetsplatserna. Var och en är avgörande och tillsammans kan vi göra skillnad.
Vi samlas under parollen ”Bryt samförståndet” med inriktningen och vetskapen att det är ute på arbetsplatserna som kraften finns. Det är bara genom att vända ansiktet mot arbetsplatserna som vi kan utmana, avslöja och bryta det samförstånd som ligger som en våt filt över det svenska samhället och som är garanten för kapitalisternas och högerpolitikens offensiv mot arbetarklassens trygghet och rätt.
Men jag skulle ljuga om jag påstod att det är en lätt tid vi har att verka i. Jag tror att det är många med mig som har känt en viss modlöshet det gångna året. Det är inget konstigt i det. Vi kommunister är inga robotar, som bara kan gå på och på. Vi är människor av kött och blod, vi är kännande och kritiskt tänkande människor som påverkas av den tid vi lever i.
Och det är sannerligen ingen upplyftande tid för progressiva och klassmedvetna människor. Terrorhot, krigshets, flyktingkris och korstågsfundamentalister i antingen IS- eller SD-skepnad som växer i inflytande på arbetsplatser och i förorter där egentligen den kommunistiska klasspolitiken borde vinna insteg.
Den gångna veckan har IS och terrorhotet stått i centrum. Visst kan vi som kommunister och antiimperialister bli spyfärdiga över det hyckleri som torgförs varje gång det våld och den terror som våra egna imperialister skickar ut i världen slår mot västvärlden själv. Så länge terrorn drabbar civilbefolkningen i de länder som hamnat på listan för regimförändringar, må vara Syrien eller Ukraina, så blir det som mest notiser i svensk media. Men de gånger samma terror drabbar Paris eller Köpenhamn då blir det förstasidesnyheter.
Men alldeles oavsett detta, så måste vi vara tydliga. Ett arbetarparti som vill vinna respekt måste tala klarspråk.
Som vår idrottsförening Proletären FF gör tillsammans med Somaliska SK och andra föreningar i förorterna måste vi bekämpa de reaktionära krafter och strömningar som växer och som ligger bakom att hundratals unga i förorterna låter sig värvas till IS.
Visst finns det sociala orsaker. Alla klassfrågor är sociala frågor, handlar om människors och gruppers ställning i ett socialt sammanhang. Massarbetslöshet och utanförskap har återskapat det trasproletariat som redan Marx och Engels skrev om i Manifestet som en utstött grupp som beredvilligt låter köpa sig för reaktionära syften.
Till de i arbetslöshet och utanförskap är vår uppmaning – en uppmaning som måste föras ut i handling, genom gemensam kamp – att ansluta sig till arbetarsaken. Endast arbetarkamp kan bryta utanförskapet.
När utanförskapet leder till etnisk separatism och religiös reaktion kommer det nuvarande läget befästas och förvärras.
Det är åt helvete att reaktionära uppfattningar vinner inflytande i många förorter. Vi måste bekämpa att kvinnofientlig och bakåtsträvande dynga sprids och får grepp om människor, vi måste ta kamp mot de reaktionära krafter som försöker tvinga andra människor, inte minst tjejer, att leva under deras medeltida regler och lagar. Och än värre att sådana krafter tar sig rätten att skjuta ner och spränga människor som inte lever efter deras reaktionära religiösa föreställningar.
Ett arbetarparti måste tala klarspråk: Reaktionärer är reaktionärer alldeles oavsett etnisk bakgrund eller religiös tro.
Som revolutionärt arbetarparti står vi för framåtsträvande och befrielse. Korstågsfundamentalister, oavsett om dessa låter sig köpas av SD eller IS, måste bekämpas.
Mot deras försök att splittra, måste vi resa solidariteten.
I en hopplös tid när fler människor verkar kunna föreställa sig jordens eller i varje fall de mänskliga samhällenas undergång, men inte kan föreställa sig kapitalismens undergång, så ges utrymme åt apokalyptiska reaktionära tankegångar om att vrida historien bakåt. Det må sedan gälla att återupprätta något kalifat som endast har funnits i föreställningsvärlden eller att ge oss ett Sverige tillbaka som heller aldrig funnits, ett Sverige fritt från muslimer, klasskamp och jämställdhet.
Korstågsfundamentalisterna är samma andas barn. IS och SD är varandras spegelbilder. Som ett revolutionärt arbetarparti måste vi våga ta fighten.
Vi försökte faktiskt detta för exakt en vecka sedan. Då stod vi kommunister på torget i Helsingborg. Vi hade utmanat Sverigedemokraterna och järnrörs-Kents tvillingbror Ted Ekeroth på debatt.
Fegisarna i SD, som byggt mycket av sin retorik på att ingen vågar ta debatten, uteblev och drog sig undan med svansen mellan benen. Det kan jag förstå. SD tar gärna debatten med liberaler av olika nyanser, liberaler som tappat markkontakten och vill diskutera moral eller vackra principer. Men de skyr att diskutera konkret arbetarpolitik. Det är på klassfrågan de bruna högerpopulisterna måste tas.
SD profiterar på ett politiskt läge som de själva har varit med att skapa, eller i varje fall har de aldrig tagit strid mot det.
När Sverige lurades in i EU under löften om tillväxt, arbetstillfällen och välstånd och istället fick ekonomisk kris, massarbetslöshet och tiggeri på gatorna. Då jublade det politiska etablissemanget och samförståndsivrarna inom fackföreningsrörelsen. Sverigedemokraterna var osynliga.
När de sociala skyddsnäten raserades i östra Europa, när länder som Rumänien EU-anpassades och Natoanslöts varvid medborgare rasade ner i bottenlös fattigdom samtidigt som miljarder slösas på krigsrustning. Då jublade det politiska etablissemanget och samförståndsivrarna inom fackföreningsrörelsen. Även Sverigedemokraterna slöt så klart upp i den antikommunistiska jubelkören när arbetare och fattigt folk i Östeuropa befriades från såväl trygghet som arbetsmöjligheter.
När västvärlden med EU i spetsen bombade sönder, slet isär eller rent av lade under sig Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen med flera. Då ropade det politiska etablissemanget om krig för demokrati och mänskliga rättigheter och SD tillsammans med George W Bush gapade om korståg och kamp mellan civilisationerna.
När pensionssystem raserades. När välfärden sattes på ständig svältkur. När den Brysselstyrda åtstramningspolitiken lades fast.
När den sociala bostadspolitiken skrotades. När de svenska storföretagen avindustrialiserar vårt land för att större vinster lockar på annat håll. Varje gång har det politiska etablissemanget, de fackliga samförståndsivrarna och Sverigedemokraterna stött det under snack om konkurrenskraft, tillväxt och ansvarsfull politik.
I varje av dessa kamper har vi kommunister stått upp och kämpat mot överklasspolitiken och krigshetsen och för vanligt folks intressen och för fred och solidaritet mellan alla människor som drabbas av imperialismens ekonomiska, politiska och militära krig.
Men nu när konsekvenserna av denna politik börjar bli synliga. När det händer som vi kommunister redan från början sa skulle hända. När fattigdom och arbetslöshet inom EU används till att spela ut arbetare och fattigfolk mot varandra. När krigspolitiken tvingar miljoner människor på flykt och de militanta fundamentalister som används som redskap i krigspolitiken börjar bita den hand som fött dem. När fattigpensionärerna blir fler och fler, välfärden går på knäna, den medvetet skapade bostadsbristen och massarbetslösheten biter sig fast, samhällsservice ochkollektivtrafik förfaller och glesbygden avfolkas.
Då ojar sig det politiska etablissemanget och samförstånds- ivrarna inom fackföreningsrörelsen. En del försöker svära sig fria; det var ju inte så vi hade tänkt. En del kräver mer av samma samhällsförstörande politik.
Och Sverigedemokraterna tar sig ton och försöker framstå som en opposition mot den politik som de själva skapat eller i varje fall inte gått emot. Visst kamrater, är det en tuff tid vi lever i. Men det är hög tid att vi skakar av oss modlösheten.
Kamrater. Vi vill bryta samförståndet och kraften för att göra detta finns ute på arbetsplatserna. Låt mig därför säga några ord om vårt arbetsplatsarbete.
Grunden för ett bra arbetsplatsarbete är varje enskild kamrats tilltro till partiets politik och möjligheter. Med andra ord en tilltro till vår marxistiska analys av kapitalismen som ett omänskligt, ovärdigt och oförnuftigt system och att det inte bara är önskvärt utan rent av nödvändigt att detta system avskaffas.
Men också vår tilltro till det möjliga och nödvändiga i att vinna arbetarklassen för det enda alternativ som finns: kampen för en socialistisk arbetarstat där makten ligger hos oss som arbetar och inte de som äger, där vi planmässigt och gemensamt styr och förvaltar samhället. Det är den nödvändiga lösningen på arbetarklassens problem här och nu med otrygghet på arbetet och i livet i stort och det är det som är den nödvändiga lösningen på de samhälleliga kriser vi lever i, såväl ekonomiska, ekologiska som militära kriser och hot.
Det låter kanske stort och svårgripbart när vi ska diskutera våra konkreta uppgifter eller så tycker ni kanske att det är helt självklart och onödigt att klargöra.
Men även det stora eller det självklara måste upprepas gång på gång. Det gäller inte minst i en djup reaktionsperiod som dagens. Om vi inte håller blicken på varför vi gör som vi gör och vad som är meningen med föreningen ökar risken för politisk förflackning, själsdödande slentrian och opportunistiskt sökande efter enkla lösningar.
Det är därför avgörande att hålla de ideologiska grunderna levande och aktuella för oss. Tilltron till vårt partis politik och den kommunistiska ideologin hos varje enskild medlem beror inte minst på hur hen lyckas försvara denna på sin arbetsplats och i sin egen vardag. Bristande tilltro leder till passivitet och uppgivenhet.
Varje enskild kamrats förmåga att försvara politiken och ideologin beror i sin tur på om vi har fungerande partiorganisationer där kamraterna kan få tillfredsställt behovet av både grundläggande studier och studier och diskussioner om den aktuella politiken. Det är det enda sättet att ge varje enskild kamrat möjligheten att stärka det politiska självförtroende som gör hen till en övertygad kommunist och propagandist och agitator för den kommunistiska arbetarpolitiken.
På så sätt blir varje kamrat en länk i partiet och partiarbetet mellan partiet och klassen, så att diskussionerna på jobben befruktar partiet och vår politik kan testas dagligen och stundligen gentemot de tusentals arbetskamrater som partiets medlemmar tillsammans möter i sin vardag.
Utan den länken isoleras partiet. Vi blir en marginell företeelse utan förankring i klassen. Det är ni här idag som är partiets fotfäste och när vi försöker hitta vägar för att förbättra partiets organisation, våra möten och studier så måste behoven hos arbetsplatsernas folk stå i centrum.
I den bästa av världar skulle vi ha arbetsplatsföreningar över hela landet, så att kamrater kan komma samman och diskutera, värdera, studera och rapportera uppåt i partiet om hur diskussionerna på jobben går och hur vår politik mottas.
Nu lever vi som bekant inte i den bästa av världar, men vi är trots allt tvingade att göra det bästa av situationen. Därför måste medlemsmötena i avdelningar och partiföreningar efter förmåga bli det forum som arbetsplatsernas folk behöver. Här ska argumenten slipas, politiken utmejslas och det politiska självförtroendet byggas upp.
Det interna politiska livet är livsviktigt för att kunna mobilisera kraften utåt, men också den enda möjligheten för styrelser att få grepp och känsla för stämningarna i klassen och vilka frågor som bör drivas och på vilket sätt.
Det är dessutom nödvändigt att detta rapporteras till particentralen och Proletärens redaktion. Vi behöver i mycket större utsträckning höra vad ni tycker och tänker, hur snacket går på era jobb och hur det vi skriver i t.ex. tidningen eller flygblad mottas. Det kan räcka med ett kort mejl eller ett snabbt telefonsamtal till particentralen på fikarasten.
Tänk aldrig att ni stör oss mitt i något viktigt om ni ringer, ingenting är så viktigt som vad arbetarkadern i partiet tycker och tänker.
Vi har inte som andra partier några pr-byråer som mot god betalning formulerar politiken och kraven, det är ni som är partiets pr-byrå.
Vi yrkesrevolutionärer arbetar för er, finns till för att underlätta möjligheterna för er att agera och verka inte minst ute på arbetsplatserna. Glöm aldrig det, kamrater! Vi är era redskap, inte tvärtom som i de andra partierna.
Kamrater. Om varje enskild kamrats tilltro till partiets politik och möjligheter är den första avgörande förutsättningen för ett bra arbetsplatsarbete, så gäller min andra punkt hur vi ska se på själva partiarbetet på arbetsplatserna.
Ett framgångsrikt kommunistiskt arbetsplatsarbete är inte samma sak som ett lyckat fackligt arbete. Med detta menar jag inte att vi inte ärligt och fullt ut ska kämpa ihop med våra jobbarkompisar för varje förbättring, det må sedan vara att gå emot försämringar i schemaläggning eller skift, mot varsel eller något så enkelt som att kämpa för gratis kaffe. Vi ska rakryggat kämpa i varje kollektiv kamp och vara pålitliga arbetskamrater i varje facklig strid.
Men ett framgångsrikt arbetsplatsarbete handlar om mer än så. Det syftar till att höja den politiska nivån i klassen, att tillkämpa oss ett avgörande politiskt inflytande. Det kanske låter som att gapa efter för mycket i ett läge när många av oss ännu letar efter sätt att överhuvudtaget framträda på våra arbetsplatser.
Men det handlar om inställningen till det vi gör. Det är socialistisk medvetenhet vi eftersträvar och en sådan kan bara vinnas genom att hela kapitalismen ifrågasätts.
Ingen ska uppfatta detta som att det står i motsättning till att agera i de dagliga striderna på jobbet. Vad jag menar är att vi måste inse värdet av att just jag eller du agerar och kommer ut med varje partikampanj vi genomför. Det kan gälla att avslöja militaristernas påhittade ubåtsjakter, mot privatiseringspolitiken, för höjda kvinnolöner, mot pensionssystemet, mot anslutningen till Nato, för en bojkott av Israel eller mot kriget i Syrien för att ta några exempel från de senaste åren.
Vissa frågor kan kännas jobbigare att gå ut med och trögare att vinna gehör för. Men det är genom att vi står på oss och är allsidiga som vi vinner respekt i längden och som vi dessutom bidrar till att forma det politiska samtalet på våra arbetsplatser.
För den kamrat som redan för fem år sedan började prata om kriget i Syrien, försökte få jobbarkompisarna att läsa Proletärens analyser och att slå hål på mediebilden är det säkert betydligt enklare att argumentera kring dagens flyktingkris, även om det 2011 inte var lätt att ta upp Syrien utan att bli anklagad för att vara Assadkramare.
För den kamrat som redan vid avtalsrörelsen 2011-2012 spred partiets material om kriget mot lönerna och mot storföretagens lönetak, även om detta var en fråga som knappt diskuterades alls, är det säkert betydligt lättare att idag agitera mot märket.
Detta bara som två exempel på vikten av kontinuitet och att visa att vi har en konsekvent och rak arbetarpolitik. För detta krävs förmågan att ha politiskt tålamod.
Politiskt tålamod är inte samma sak som att bara gå på och strunta i vilket gehör man får bland jobbarkompisarna. Och det är inte samma som att bara förvandla sig själv till en utdelare av partiets centrala material.
Tålamod måste gå hand i hand med uppfinningsrikedom, slagfärdighet och att ta tillfällen och gripa in i konkreta aktuella frågor. Vad jag menar med politiskt tålamod är att vi har rätt perspektiv på det vi gör.
Om vi inte är tålmodiga och har ett långsiktigt perspektiv på det vi gör så riskerar vi att tappa modet och backa undan i reaktionsperioder som idag när våra frågor inte står överst på dagordningen eller uppfattas som orealistiska av våra jobbarkompisar.
Ett exempel är kamraterna i Robertsfors kamp mot nedläggningen av Element Six-fabriken. Om vi skulle betrakta ett framgångsrikt kommunistiskt arbetsplatsarbete som liktydigt med lyckat fackligt arbete, så är kampen i Robertsfors ett misslyckande.
Men om vi däremot ser målet som att lyfta människors medvetande så hamnar frågan i ett annat ljus. Givetvis har målet hela tiden varit att rädda arbetsplatsen och förhindra nedläggningen, men även om det inte lyckades så har tiden från dess nedläggningsbeskedet kom i april förra året fram till idag i praktiken avslöjat den nederlagslinje som samförståndets väg är och vilka oärliga förrädare samförståndsivrarna är.
Så fort beslutet om fabriksnedläggning kom var partiavdelningen ute med ett flygblad som gick emot nedläggningen.
I flera flygblad, insändare och artiklar i Proletären visade kommunisterna att det fanns en väg att rädda jobben, genom att göra som arbetarna i Irland när Element Six hotade att lägga ner fabriken där. Genom strejk och massiva demonstrationer tvingade irländarna företaget att backa och hela anläggningen i Irland finns ännu kvar.
Samförståndsivrarna inom facket, inte minst IF Metall-ombudsmannen Tommy Lundmark, menade att det skulle lösas genom förhandlingar och att strejker och kamp bara skulle försvåra förhandlingsläget.
För att ytterligare slå undan benen på eventuellt motstånd sparkade företaget samtliga anställda för att istället låta arbetarna jobba genom ett bemanningsföretag fram till nedläggningen fabriken. Kommunisterna protesterade mot detta. Knöt samman det konkreta läget med arbetarkravet på ett förbud av bemanningsföretag, som kamrater från Robertsfors själva hade motionerat om till IF Metalls kongress.
Lundmark och IF Metalls ledning, som tidigare hade kört över medlemskravet att IF Metall ska verka för ett förbud, sade sig nu vara upprörda över företagets agerande, men gjorde ingenting för att stoppa det.
Som ni kunde läsa i Proletären för några veckor sedan har ombudsman Tommy Lundmark nu när nedläggningen är säkrad och motståndet förhindrat belönats med en styrelsepost i ett bemanningsföretag.
Även om det slutade med ett nederlag, fabriken läggs ner, så har förhoppningsvis medvetenheten höjts hos ett antal arbetare om varför ett förbud av bemanningsföretag är nödvändigt och hur samförståndsvägen visade sig vara en nederlagslinje för att rädda fabriken.
Kommunisternas klasskampslinje ställdes konkret mot det socialdemokratiska samförståndet. Och de som ser Östen Andersson och de andra kamraterna kämpa vidare på jobben och med Proletären ute på stan, medan sossen sätter sig i ledningen för ett bemanningsföretag – den sorts företag som han själv kallade för 1800-talsslaveri när han skulle låta radikal – då är det ganska givet vilka människor får respekt för och inser att man kan lita på.
Det är ett exempel på vad jag menar med tålmodighet. Att göra sig känd som en ärlig kommunist med en politisk helhet som söker minsta gemensamma nämnaren för att samla arbetare till att gemensamt kämpa för sina intressen.
Det finns säkert många fler exempel bland er här idag och jag hoppas att era erfarenheter kommer fram och förmedlas till kollektiva klokskaper i morgondagens gruppdiskussioner.
Kamrater. Fackliga strider ute på arbetsplatserna – oavsett om dessa görs inom facket eller vid sidan av och oavsett hur militant och framgångsrik denna kamp är – är trots allt ett evigt gerillakrig. Det som tidigare vunnits kan lika snabbt försvinna om t.ex. arbetsköparna gör som i Robertsfors och lägger ner hela verksamheten, vad hjälper då att man tillkämpat sig gratis kaffe eller bra skifttillägg.
Det betyder givetvis inte att segrarna var lönlösa, men poängen är att vi ska vara på det klara med att den enda varaktiga vinsten och värdet är den politiska medvetenhet som kan växa ur en facklig kamp.
Det är så vi kommunister alltid har betraktat den fackliga kampen. Vi ser den som en avgörande skola för den revolutionära förändring av samhället som är målet. Det betyder inte att vi bagatelliserar sakfrågorna i kampen och i dagspolitiken, och endast ser dessa som möjligheter att öka vårt politiska inflytande.
Vi är inte ett parlamentariskt inskränkt parti som verkar endast för att ragga röster.
Vi är ett revolutionärt parti med målet att få arbetare att inse att ett bättre Sverige endast kan byggas genom arbetarklassens störtande av den nuvarande ordningen.
Det kan tyckas långt bort och det är det. Men revolutionen stod inte heller för dörren när Marx 1865 skrev att fackföreningarna istället för den konservativa parollen om en skälig arbetsdag för en skälig arbetslön borde skriva på sin fana den revolutionära parollen om lönesystemets avskaffande. Det handlar om den grundinställning som en stridbar och klassmedveten fackförening måste ha.
Om det socialistiska målet försvinner, om vägran att acceptera arbetsköparnas diktatur och insikten om kapitalismens orimlighet överges, då kommer arbetarklassen och dess fackliga organisationer att låsas fast och knytas upp till den nuvarande ordningen i både tanke och handling.
Utan det socialistiska perspektivet även på kampen i nuet då återstår samförståndets tvångströja och den socialdemokratiska lobotomi som gör även tidigare radikaler till lydiga ombudsmän när de väl börjat klättra uppåt.
Så sammanfattningsvis: För ett framgångsrikt arbetsplatsarbete krävs arbetarkaderns tillit till politiken och en politisk tålmodighet och ett socialistiskt perspektiv på allt vi tar oss an.
Kamrater. Imorgon ska ni samlas till gruppdiskussioner för att diskutera konkret vad vi ska göra. För att lära av varandras erfarenheter och stärkas i vår egen vardag. Målet med konferensen är att just du ska stå starkare som kommunist och klasskämpe på din arbetsplats på måndag.
Konkret så står vi inför en avtalsrörelse som omfattar större delen av LO-kollektivet. Vi vet av erfarenhet att avtalsrörelser inte är det hetaste diskussionsämnet ute på jobben, de socialdemokratiska samförståndsivrarna gör sitt bästa för att detta ska vara något som sköts innanför stängda dörrar i Stockholm högt över huvudet på arbetsplatsernas folk.
Men kom ihåg det här med politisk tålmodighet. Om inte vi reser frågorna på jobbet, vem ska göra det då? Vem ska visa på de ständigt vidgade klyftorna mellan oss som arbetar och de som äger? Vem ska resa motståndet mot storföretagens lönetak, det så kallade märket? Vem ska synliggöra den ständigt växande otryggheten och starta debatten om hur arbetarkollektivet på just din arbetsplats anser att denna ska bekämpas? Vem ska ta upp de självklara kraven på att avtal ska ut på omröstning och beslutas av arbetarna själva, inte av fackpamparna?
Om inte vi, om inte du, så vem? Det är faktiskt så frågan står. Det är vi som måste göra det. Vi här idag kommer på måndag stå ute på ett 100-tal olika arbetsplatser över hela landet och tillsammans når vi ut till 1000-tals eller faktiskt 10000-tals arbetare med vår raka arbetarpolitik och uppmaningen att bryta samförståndet.
Samförståndet kan endast utmanas, avslöjas och brytas genom att vi reser den konkreta arbetarpolitiken och försöker få våra jobbarkompisar att omfatta och aktivera sig för de konkreta kraven.
Det gäller vår allmänna inriktning för att resa kamp mot den växande otryggheten. Det handlar om kampen för ett förbud mot bemanningsföretag. Ett stopp för den lönedumpande arbetskraftsimporten. Mot det deltidshelvete som gäller för en stor del av välfärdens arbetare – för rätten till sammanhållen heltid och trygga anställningar.
Och just nu handlar det inte minst om att ta kamp mot IF Metalls och Handels planer på ett generalangrepp mot Las och anställningstryggheten och att slå tillbaka kapitalets och det politiska etablissemangets försök att använda flyktingkrisen för att få till ytterligare attacker på arbetarklassens trygghet och välfärd.
Frågorna är som ni märker många och konkreta och jag hoppas att gruppdiskussionerna imorgon blir konstruktiva, fantasifulla och konkreta. Tack för ordet!
