Privatiserade regioner

Huruvida Sverige är indelat i 21 län eller i sex till nio regionkommuner kan synas vara en underordnad fråga. Det är inte den administrativa formen som är avgörande, utan innehållet i politiken. Vad skall de administrativa enheterna syssla med och varför?

2010-11-01

Med detta sagt finns det anledning att slå rejält bakut vad gäller Ansvarskommitténs förslag om ny uppdelning av Sverige, ett förslag som stöds av samtliga riksdagspartier. Inte för att det per definition är fel med större enheter, vi kommunister sjunger inte småskalighetens lov. Utan för att de större enheterna tydligt ingår i och utgör ett medel för det marknadsliberala systemskiftet. Ungefär som EU.

Ansvarskommitténs föreslår att dagens 21 län slås samman till mellan sex och nio regionkommuner. Samtidigt läggs landstingen ner. Motiveringen är minst sagt diffus. Kommitténs ordförande. Moderaten Mats Svegfors talar om att globalisering och utveckling från industrisamhälle till kunskapssamhälle ”sprängt vedertagna administrativa gränser”. Men utan att visa vari denna ”sprängning” består och givetvis utan att visa på vad sätt färre och större enheter helar det påstått söndersprängda.

Av någon anledning är det ruskigt bråttom. Får Ansvarskommittén som den vill, så skall län och landsting upplösas redan innan valet 2010, utan att väljarna skall få minsta chans att säga sitt. Om någon eller några landsändor trilskas, vilket det finns risk för till och med i det politiskt så konforma Sverige, så skall staten ges rätt att tvångsmässigt tvinga in dem i de nya storregionerna före 2014. Då skall allt vara klart. Som senast.

Vi är minst sagt skeptiska. Av flera skäl.

Det viktigaste gäller vården. Alla vet att de nuvarande landstingen inte utgör något värn mot nedskärningar i vården. Men syftet med storregionerna är inte att hejda denna utveckling, utan att påskynda den. Vilket regionförsöken i Skåne och Västra Götaland utgör empiriska bevis för.

Ingenstans har de vinststyrda centraliseringstänkandet gått så långt som i de regioner som redan finns. Sjukhus har lagts ner eller ”skalats av” på löpande band, vilket lett till att hela landsdelar idag saknar fullvärdiga sjukhus, som Dalsland och norra Bohuslän. Samtidigt har jakten efter effektivitetsvinster lett till kaos och längre köer.

Ansvarskommittén hävdar att sjukvårdsutvecklingen kräver en centraliserad expertkompetens. Vilket kan vara sant. Det är därför en god del av expertkompetensen redan finns på universitetssjukhusen.

Men patienters och anhörigas behov kräver sannerligen inte en centralisering av vården som helhet. Men det är just det storregionerna syftar till. För att diverse marknadsliberala räknenissar och politiker inbillar sig att det blir billigare så.

Än allvarligare är att storregionerna går hand i hand men högerns planer på en storskalig privatisering av vården. I dagarna lägger Göran Hägglund den proposition som river upp den sk stopplagen. Det skall bli fritt fram för hugade politiker att sälja ut all vård som de privata vårdbolagen kan tänkas vara intresserade att köpa. Inte ens storsjukhusen är fredade. Det skall få säljas ut styckevis. Capio tar över vinstgivande kirurgi, så får regionkommunen behålla verksamhet utan tillräcklig vinstpotential.

Denna utveckling finns med i Ansvarskommitténs perspektiv, även om kommittén från början tänkte sig åtminstone ett offentligt drivet sjukhus i varje region. Men moderaten Svegfors lär inte misstycka över att Hägglund nu tagit bort denna begränsning.

Storregionerna understödjer och skyndar på privatiseringen. Vilket innebär att den lika rätten snart är ett minne blott. Tillgång till vård avgörs av lönsamheten, både rent geografiskt och individuellt. Den som bor i glesbygd är inte lönsam nog. Och snart nog inte den som inte har råd att betala för sig. Vet att Göran Hägglund inte ser några hinder mot att privata vårdförsäkringar skall ge förtur i vårdkön.

Vi vill påstå att detta är Ansvarskommitténs dolda agendan. Storregionerna skall slutföra marknadsorienteringen och privatiseringen av vården. Vilket är skäl nog att säga nej till dem.

Vad storregionerna i övrigt skall syssla med och vilken makt de skall förses med är minst sagt diffust. Men ordföranden Svegfors talar i alla fall om den ”regionala arbetsmarknaden”, som gör att människor måste transporteras allt längre sträckor för att komma till jobbet. Vilket sägs kräva en regional beslutsnivå.

Det är lite udda. Regionala kommunikationsproblem kan som bekant lösas via kommunala och länsvisa samarbeten, som idag. Men mer intressant är att Svegfors och Ansvarskommittén bara böjer sig för en utveckling där människor skall ha 10 mil eller mer till jobbet. För att marknaden kräver. I klimathotets 2000-tal vore det väl rimligare att planera för en framtid där jobben flyttas tillbaka till människorna?

Men en sådan tanke finns inte ens i kommittén. Den och dess uppbackare utgör lydiga redskap för marknaden.

Storregionen skall förses med regionparlament, vilket sägs förbättra den regionala demokratin. Fan tro´t. De nuvarande regionförsöken pekar snarare mot byråkratiska kolosser totalt okänsliga för vanliga människors krav och behov.

De nuvarande landstingen utgör inte några demokratiska föredömen. Men det är svårt att se att demokratins förbättras genom att besluten fattas ännu längre bort från folkliga opinioners påverkan. Det är som bekant långt till Stockholm. Men det är ännu längre till Bryssel.

Politikens innehåll är alltid viktigare än administrativa former. Men när makten vill pådyvla oss nya administrativa former, utan att ens vilja lyssna på oss andra, så bör vanliga människor ta sig i akt. Det kommer aldrig något gott ur maktspråk ovanifrån.

Anders Carlsson

Partiordförande