Därför vill de styrande inte tala om framtiden

Folkets oro för det som händer i våra vardagsliv fick som vanligt inte plats i valdebatten.

2019-05-29

Nu jublar etablissemanget i Europa över det ökade valdeltagandet i EU-valet. Över 50 procent av de röstberättigade tog sig till valurnorna den här gången.
För första gången på 40 år minskade inte valdeltagandet. Även i Sverige ökade valdeltagandet med några procentenheter jämfört med förra EU-valet 2014.

Sedan i höstas har EU bedrivit en omfattande och påkostad kampanj i alla medlemsstater: Den här gången röstar jag! Medborgarna skulle fostras till att bry sig om ”Europapolitik” och göra sin demokratiska plikt.
Resultatet tyder kanske på att kampanjen gjort ett visst intryck. Men egentligen är det inte mycket att yvas över. Nästan hälften lät sig inte lockas.

Framförallt arbetare och andra grupper som fått ta de hårdaste smällarna av nyliberalismens härjningar förblev kallsinniga till Brysselmaktens uppmaningar.
Även valresultaten visar spår av protest mot makten. I Frankrike blev Marine Le Pens omdöpta parti större än Macrons parti.

Framgångarna för Die Grüne i Tyskland, som många kallar en ”Gretaeffekt”, måste ses i ett annat sammanhang. I detta valet blev stödet till dem en protest mot de två stora etablissemangpartierna, kristdemokraterna och socialdemokraterna. De första förlorade många röster, de andra halverades.

Frankrikes motsvarande partier gjorde också katastrofval. I Storbritannien placerade väljarna Brexitpartiet på första plats och Labour och Tories fick storstryk.

Valresultatet förändrar den tidigare balansen i parlamentet. Storkoalitionen av kristen höger och socialdemokrater, som dominerat i 40 år, förlorar sin egen majoritet. Nya allianser och koalitioner kommer troligen att formas.

Men i grund och botten handlar detta mycket lite om sakpolitik för medborgarna. Först och främst gäller det vem som ska lägga beslag på höga positioner, prestigefyllda och lönsamma befattningar i EU-kolossen.

EU-valskampanjen i Sverige hade få beröringspunkter med folkets verklighet.
Sex partier presenterade tidigt i våras nästintill identiska valplattformar. Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet, Vänstern och Feministiskt initiativ satte kampen mot högerextremismen och klimatfrågan i centrum för sina kampanjer.
Inte oviktig, men det vittnade mer om positionering och tomma bekännelser än konkret politik.

I ett reportage i tidningen Arbetet beskrevs för någon vecka sedan hur ett valmöte på en byggarbetsplats i Malmö gick till.
Facket bjöd på korv och sossekandidaten Johan Danielsson pratade över huvudet på de församlade. Några byggnadsarbetare kände att de var för dåligt insatta.

En annan fick frågan om intresset var lågt för EU-frågor och en gav en träffande kommentar. ”Jag vet inte”, sa han. ”Men vi har ett hårt jobb och undrar hur länge vi orkar. Ändå vill de att vi ska jobba till vi blir 70. Är det en EU-fråga?”
Folkets berättigade oro för det som händer i våra vardagsliv fick som vanligt inte plats i debatten.

Sverige är nu på väg in i en lågkonjunktur. Hur omfattande den blir vet ingen säkert.
Den har emellertid snabbstartats av regeringen som halverat uppräkningen av kommunernas statsbidrag. Redan ansträngda kommunala ekonomier drabbas stenhårt samtidigt som trycket på dem ökar.
Det är svårt att klara bemanningen och fullgöra lagstadgade åtaganden. Bostadsbristen är akut. Samtidigt lånar många kommuner redan nu till löpande kostnader som egentligen ska täckas av skatter och avgifter.

Till sommaren gäller nya generösare regler för anhöriginvandring enligt regeringsöverenskommelsen med Centern och Liberalerna. Anhöriga flyttar direkt ut i kommunerna och ökar ytterligare belastningen på välfärdssystemen.
Statens finanser är starka. Men finansministern Magdalena Andersson har signalerat att kommunerna får klara sig själva. Hon är trogen EU:s finanspolitiska ramverk och överskottsmålen.

Följden blir fortsatta neddragningar över hela linjen. Redan nu säger kommuner upp personal inom skola och omsorg.
Grupper ställs mot grupper och som alltid har social nedrustning en tydlig klassprofil. Den slår nedåt.

Hur många gånger har inte orden ”nu får det räcka” slungats ut av protesterande anställda och andra som drabbats av nedskärningar?
Gång på gång har vi anpassat oss. Ansträngt oss lite mer. Accepterat att något blivit sämre. Men ändå. På det hela taget flyter det på ungefär som innan.
Kanske tänker vi oss framtiden så. Allt fortsätter ungefär som vanligt, bara lite värre.

Det är förmodligen ett stort misstag att tänka så. Historien är full av exempel där utvecklingen tvärvänder eller exploderar när den når en kritisk punkt.
Riksdag och regering har ingen som helst plan för att undvika denna utveckling. De styrande försöker istället undvika att tala för mycket om framtiden och hoppas att problemen ska lösa sig av sig själv.

Det är tragikomiskt att läsa den granskning som SvD gjort, som visar att Sveriges kommuner och regioner lägger nästan 100 miljoner kronor om året på lobbyism i Bryssel.
Lobbyisterna försöker få tillbaks en bråkdel av de över 40 miljarder kronor Sverige lägger i EU-avgift, till olika tillfälliga projekt.

EU-elitens politiska gärning är inriktad på att trycka tillbaka det arbetande folkets livsvillkor och öka borgerlighetens makt och rikedomar.
Låt oss lämna EU.