Valet hösten 2014 blev ett högerval. Hur Stefan Löfvens regering slutligen kommer att se ut återstår att se, men klart är att han vill bygga den på ett block-överskridande samarbete som bäddar för en fortsättning på den förda politiken. SD-spöket kommer att användas som argument för varje sådant samarbete.
Reinfeldt och Borg, arkitekterna bakom den nya moderata framgångssagan, kan därmed dra sig tillbaka i visshet om att deras politiska verk står ohotat. Fortsatt gäller arbetslinjens piska över de arbetslösa och sjuka, splittringen mellan de som har och de som saknar jobb och privatiseringspolitikens förödelse av välfärd och trygghet. De gigantiska skattesänkningarna som dränerar gemensam välfärd och trygghet kommer inte att rivas upp.
Med andra ord gör Löfven precis det han lovat. Han har aldrig hävdat att han i grunden vill något annat än borgaralliansen. Socialdemokraterna försökte vinna valet genom att framställa sig som en ännu bättre förvaltare av den EU-styrda nyliberala politiken. Kring detta slöt även Vänsterpartiet och Miljöpartiet upp. Inte konstigt att den rödgröna treklövern därför står stilla jämfört med förra valet.
De rödgröna gör ett dåligt val, men räddas endast av att alliansen och inte minst Moderaterna gör ett rent uselt val. Feministiskt Initiativs tre procent ändrar inte detta faktum. Även om dessa procent läggs till den sk oppositionen, över 90 procent av Fi:s väljare definierar sig själva som vänster, så handlar det om en blygsam framgång med tanke på åtta år av högerstyre och en utbredd vilja att bli av med borgaralliansen.
I detta alternativlösa och ideologilösa läge skördar Sverigedemokraterna framgångar. Med mer än en fördubbling av antalet röster blir SD med råge Sveriges tredje största parti. Geografiskt, klassmässigt och åldersmässigt har SD skaffat sig en bred väljarbas.
Sverigedemokraterna är inget missnöjesparti. De är ett nationalistiskt högerparti ur den fascistiska traditionen. De är en högerreaktion på nyliberalismens misslyckande – politiskt, ekonomiskt och socialt. Att nästan var tredje SD-väljare kommer från moderaterna bekräftar att det till stor del handlar om en förskjutning på högerkanten.
SD:s framgångar beror inte på väljarnas dumhet eller ondska, sådant självgott liberalt skrytprat från journalister och innerstadsmedelklassen gynnar endast SD.
Det finns en materiell grund för SD:s tillväxt. Människor tar ställning utifrån reella samhällsproblem som massarbetslöshet, bostadsbrist, allt synligare nyfattigdom och låglönekonkurrens genom företagens arbetskraftsimport.
Från det politiska etablissemanget, fackföreningar, media etc påstås att detta är något som vi bara har att acceptera med tanke på den globala konkurrensen och en allt tuffare omvärld. Mot detta framträder SD som ett parti för trygghet och tradition, som den lilla människans parti.
Med en Löfvenledd mittenregering som fortsätter den EU-styrda politiken finns alla möjligheter för SD att växa ännu mer.
Att i detta läge kroka arm med nyliberalismens försvarare är en självmordstaktik för antirasismen.
Vägen fram ligger i arbetarkamp mot överklasspolitiken och arbetarsplittringen. Fokus måste vara de nästan 90 procent av LO-kollektivet som inte röstar på SD. Gruppen borgerligt tänkande arbetare är inte större i detta val än i förra, tvärtom så är SD:s och Moderaternas stöd inom LO-kollektivet marginellt mindre i detta val jämfört med förra.
Än mer glädjande är att bland förstagångsväljarna är SD betydligt mindre, och denna grupp står tydligt till vänster om väljarkåren som helhet.
Kommunisternas kamp mot SD står på två ben. Dels den humanistiska sidan, att vi av princip är mot rasismens människosyn. Dels den klassmässiga, att vi värnar arbetarklassens enighet i kamp mot kapitalismen och dess politiska förvaltare.
Den antirasistiska rörelsen i Sverige har allt för mycket överlåtits åt allmänhumanistiska utspel om mångfald och alla människors lika värde. Det biter inte på SD. Tvärtom riskerar dessa vackra ord att få omvänd verkan när de sägs som moraliserande floskler av människor som lever rika och trygga liv i de getton för medel- och överklassen som allt som oftast är befriade från de sociala följderna av nyliberalismen.
Kampen mot SD måste vara en del i kampen mot fjäsket för överklassen, för solidaritet istället för splittring och mot mittenpolitikens tyranni. Politiken måste ställas klass mot klass, detta är den fortsatta utmaningen för vänstern i allmänhet och kommunisterna i synnerhet.
För oss kommunister blev valresultatet en tillbakagång. Trots att vi visste att det skulle bli ett röstmässigt svårt val, att vi tvingas slåss för varje röst, så är det bara att konstatera att valet blev ett röstmässigt misslyckande.
Givetvis är vi besvikna. Vi är många som kämpat hårt för att kommunisternas klasspolitik och antikapitalism skulle vinna sympati i den ideologibefriade valdebatten. Samtidigt måste vi bygga vidare på det stöd vi har mött den gångna månaden när stora delar av partiet har varit på tårna och tagit den plats vi förtjänar. Även om detta stöd alldeles tydligt har varit svårt att omsätta i röster.
Avdelningarna rapporterar om många nya kontakter och medlemmar. Proletären når upp i siffror vi inte har sett på 23 år, besöken på webben har mer än fördubblats jämfört med förra valet och på nya orter finns möjligheter att bygga ut.
Vi är inte ett parti som bara dyker upp vid valen. Vi är ett revolutionärt arbetarparti som ständigt och jämt verkar för att organisera människor i deras vardag. Den politiska situationen efter valet 2014 är både skrämmande och spännande och högerpolitiken kommer inte försvinna med Reinfeldt. Högerpolitiken kan bara stoppas genom kamp.
