Samförstånd och klassamarbete har begravt klasskampen. Precis som på 1880-talet står vi i Sverige idag inför uppgiften att skapa en socialistisk och revolutionär arbetarrörelse. Här berättar Kommunistiska Partiets partiordförande Robert Mathiasson historien om hur socialdemokratin dödade den fackliga demokratin.
Det här är historien om när socialdemokratin avskaffade demokratin inom fackföreningsrörelsen för att garantera samförståndet med arbetsköparna.
Strejker och arbetarkamp har en lång historia i Sverige. Under andra delen av 1800-talet började kampen ta sig mer organiserade former när fackföreningar växte fram.
Liberala krafter försökte förhindra arbetarnas självständiga organisering genom att skapa en liberal fackföreningsrörelse med målet att ”tillse såväl yrkets som arbetarnas och arbetsgivarnas intressen” samt ”förebygga, om möjligt, genom sin mellankomst arbetsbrist och strejker”.
Det var i motsättning till denna typ av liberala krafter som den moderna arbetarrörelsen föddes för att ta kamp för arbetarnas intressen mot arbetsköparnas. Som arbetarrörelsepionjären Axel Danielsson formulerade det:
”Genom erfarenheter av alla slag, genom segrar och nederlag, måste fackföreningen arbeta sig fram, ständigt i kamp, aldrig slutande fred. Fred vore detsamma som de bestående förhållandens fortvaro. Det vore bankrutten. Därför är lösen: Kamp! Kamp icke minst mot bröders förräderi, okunnighet och slöhet.”
Fackföreningarna växte i styrka och därmed växte insikten om att det behövdes en landsomfattande organisation för att samla de spridda fackföreningarna. 1898 bildades den riksomfattande Landsorganisationen, LO, vars syfte i huvudsak var att insamla rapporter från den fackliga verksamheten i landet och organisera en central strejkkassa.
Redan från början fanns det samförståndsivrare inom den socialistiska arbetarrörelsen. Men att det var en militant arbetarorganisering visade sig inte minst vid storstrejkerna 1902 och 1909 och under revolutionsåret 1917. Det fortsatte under 1920-talet då Sverige var ett av de strejktätaste länderna i Europa och kommunisterna som brutit med den samförståndsivrande högersocialdemokratin växte i inflytande på arbetsplatserna.
Arbetsköparna var oroade. De insåg att arbetarnas organisering inte gick att hejda, istället skulle den tämjas. I ett lagförslag från 1901 formulerades målet till att ”mot-arbeta den uppfattningen hos arbetarklassen som driver den att betrakta arbetsgivarna såsom naturliga fiender”.
För detta sökte arbetsköparna sina allierade inom socialdemokratin. En av dessa allierade hette Stefan Oljelund.
Oljelund var facklig redaktör på socialdemokratiska tidningen Ny Tid. 1925 presenterade han ett fackligt program som i korta drag gick ut på att fackföreningsrörelsen skulle underordnas storindustrin och istället för att utgå från arbetarklassens behov så skulle den fackliga ledningen ta hänsyn till industrins utsatta läge. Oljelund förklarade att fackförbundsledaren av 1925 ”måste vara mer ekonom än agitator” varför de fackliga ledarna borde skaffa sig ”verkliga kunskaper om näringslivet” och därför vara för ”laglig reglering av avtalsförfarandet”.
Vid upprepade tillfällen hade arbetsköparna och riksdagen försökt stifta antistrejklagar. Men försöken att ”insnärja fackföreningsrörelsen i det kapitalistiska systemets tvångströja”, som en arbetare kallade det 1910, möttes var gång av massivt motstånd från arbetarklassen.
Men på 1920-talet skulle arbetsköparna lyckas få igenom den antistrejklag som de kämpat för i 30 år. Det ägde rum den 27 maj 1928 när riksdagen antog kollektivavtalslagen. Lagen förbjöd varje stridsåtgärd från arbetarnas sida under gällande avtal.
Givetvis stod det arbetsköparna fritt att avskeda arbetare och till och med lägga ner hela arbetsplatser, de kunde även genomföra tvångsförflyttningar, ackordssänkningar och pressa upp arbetstakten utan att lagen hade något att invända. Men om arbetarna däremot la ner arbetet eller ens sänkte arbetstakten så kunde den nu inrättade Arbetsdomstolen utdöma dryga böter mot fackföreningarna.
När lagförslaget blev känt strömmade det in protester från nästa två tusen fackföreningar. Rörelsen ute på arbetsplatserna blev så kraftig att LO-ledningen kände sig tvingade att uttala sig mot lagförslaget.
Som den socialdemokratiske LO-historikern Ragnar Casparsson formulerat det: ”Landssekretariatet och den socialdemokratiska partistyrelsen fann det till sist nödvändigt att infånga den växande oron”. Att låtsas vara upprörda för att inte förlora kontrollen över rörelsen inom arbetarklassen och f
försöka leda den in på ofarliga vägar är ett fulspel som socialdemokratin använder konsekvent.
När hundratals fackföreningar krävde generalstrejk mot lagförslaget valde den socialdemokratiska ledningen istället att utlysa en tretimmarsstrejk under förutsättning att arbetsköparna gav sitt tillstånd. Men försöket att slå undan fötterna på ilskan lyckades inte denna gång. Samma dag som lagarna behandlades i riksdagen deltog 360 000 arbetare i demonstrationer och strejker mot antistrejklagen.
Då valde socialdemokraterna att istället utnyttja läget till att vinna röster i förhållande till den liberala regering som lade fram lagförslaget. Majoriteten inom såväl parti- som LO-ledning var för tvångslagarna, men när LO:s representantskap beslutade att godkänna antistrejklagarna beslutade det även att detta skulle hemlighållas till efter riksdagsvalet 1928 för att inte störa socialdemokraternas valagitation.
Med kollektivavtalslagen på plats konstaterade ledningen för Svenska Arbetsgivarföreningen, föregångaren till dagens Svenskt Näringsliv, att nu var den politik genomförd som SAF ”oavlåtligt kämpat för sedan 1907” men att de ansåg att det fanns mycket kvar att göra för att trygga ”arbetsfreden”.
Det viktiga var att man nu hade fått samförståndsivrarna inom socialdemokratin med på tåget. Viljan till samförstånd hade manifesterats genom den arbetsfredskonferens som högerregeringen stod som värd för 1928 vars uttalade syfte var att ”stärka samhörighetskänslan mellan företagare och arbetare”.
Förste talare för LO på konferensen var Per-Albin Hanssons bror Sigfrid Hansson som deklarerade att konferensens syfte ”väl stämde med fackföreningsrörelsens egna strävanden” och att den utgjorde en ”fortsättning på en utveckling som fackföreningsrörelsen sedan länge accepterat”. Konferensen antog enhälligt en resolution där det hette att konferensen sammankallats för att ”främja samförstånd och arbetsfred till gagn för näringslivet och samhället i dess helhet”.
Tio år senare skulle detta samförstånd manifesteras i Saltsjöbadsavtalet. Samförståndsandan personifierades av LO-ordföranden Edvard Johansson som hastigt dog 1936 innan Saltsjöbadsavtalet var i hamn. När han dog uppdagades att Edvard Johansson ägde aktier i både gruvbolaget Grängesbergsbolaget och wallenbergarnas Stockholms Enskilda Bank till ett värde av över tre och en halv miljon kronor i dagens penningvärde. LO-ledare hade han gjort sig väl förtjänt av kapitalägarnas pengar.
Vid gruvstrejken 1928 hade han agerat mot de strejkande arbetarna, vid gruvarbetarkongressen 1929 fraktionerade han mot de radikala krafterna och såg till att kommunisterna som var i majoritet bland förbundets medlemmar uteslöts från samtliga förtroendeuppdrag. 1931, som nybliven LO-ordförande, var Edvard Johansson initiativtagare till uteslutningen av avdelningarna i Kiruna och Malmberget, som dominerades av kommunisterna, ur Gruv-arbetarförbundet. Två år senare 1933 satt Edvard Johansson i den medlingskommission som beslutade om kraftiga lönesänkningar vid grängesbergsbolagets gruvor.
Wallenbergarna och gruvkapitalisterna fick sannerligen valuta för de pengar de placerat hos LO-ordföranden Edvard Johansson och det var under hans ordförandeskap som de avgörande stegen togs som slutade i Saltsjöbadsavtalet.
Avtalets syfte var att omöjliggöra arbetarnas kamp för sina intressen genom att flytta makten bort från arbetarna själva. Om arbetsköparna inte gick med på kraven från arbetarna var det bara att säga nej så flyttas frågan uppåt i facket där frågorna kan avgöras över huvudet på de berörda arbetarna.
Avtalet bekräftade än en gång arbetsköparnas diktatoriska makt att leda och fördela arbetet och fria rätt att anställa och avskeda arbetare, även om ett avsked måste meddelas två veckor i förväg.
Till på köpet accepterade LO-ledningen SAF:s gamla antistrejkvapen om att skydda tredjeman från att drabbas av strejker. På så sätt kan arbetsköparna under täckmantel av att skydda en oskyldig kraftigt utvidga strejkförbudet.
Det är givetvis inte möjligt att genomföra en strejk, i varje fall inte av större mått, som inte på något sätt drabbar utomstående. Men ett sådant argument kan en kämpande fackförening aldrig acceptera.
På samma sätt som arbetsköparna inte accepterar att deras möjligheter att sparka ut arbetskraften när de inte har behov av den längre eller att lägga ner verksamhet som inte är tillräckligt lönsam skulle förhindras med argumentet att en tredje person drabbas.
Saltsjöbadsavtalet mötte protester från radikala arbetare och inte minst från kommunisterna. Men även arbetarrörelsepionjären och transportarbetarledaren Charles Lindley – som kom i kontakt med den framväxande fackföreningsrörelsen redan på 1880-talet och som var med och bildade LO 1898 – kallade Saltsjöbadsavtalet för ”ett självmord”.
Det hade han rätt i. Den fackförening som Axel Danielsson på 1890-talet förklarat skulle ”arbeta sig fram, ständigt i kamp, aldrig slutande fred” var efter ett halvt århundrade av socialdemokratiskt samförstånd ersatt av den liberala fackförening som skulle ”tillse arbetsgivarnas intressen” och ”förebygga strejker”.
En av SAF-representanterna har beskrivit den aura av samförstånd som rådde inne på Grand Hotell i Saltsjöbaden under förhandlingarna. Han beskrev det som en ”anda av samhörighet” där de kunde känna en ”befrielse från klassmotsättningarnas mara”.
Nu återstod bara ett problem. Vad göra med fackföreningsmedlemmarna? Deras verklighet ute på arbetsplatserna var allt annat än befriad från klassmotsättningar. Och som demokratiskt sinnade ansåg de att det är de själva som vet hur läget är på jobben och som ska bestämma vad man ska kräva och om och när det ska vidtas strids-åtgärder för att bemöta arbetsköparnas attacker eller tillkämpa sig förbättringar.
Den trilskande medlemsopinionen sattes på plats genom att LO ändrade sina stadgar 1941. Inom fackförbunden flyttades makten över strejkvapnet upp till förbundsledningarna.
Dessutom flyttades makten från förbunden till LO-ledningen, så att inga strejker skulle kunna genomföras utan LO-ledningens godkännande. För att samförståndet med arbetsköparna ska kunna upprätthållas är det nödvändigt att avskaffa demokratin inom fackföreningarna. Om lojaliteten finns med motparten så blir medlemsviljan ett hot.
Ytterligare angrepp på demokratin och arbetarklassens möjligheter att ta strid har gjorts sedan dess. Men det var framförallt mellan åren 1928 och 1941 som dagens toppstyrda och byråkratiska kolos på lerfötter skapades.
Karl-Petter Thorwaldsson, Stefan Löfven & Co är arvtagare till de liberala arbetarledare som den moderna arbetarrörelsen föddes i kamp mot. Då som nu gör en liberal fackföreningsrörelse arbetsköparnas problem till sina – tar som sin uppgift att öka produktiviteten, hålla tillbaka lönerna och förebygga strejker. Det var i kamp mot sådana fackföreningar som den socialistiska arbetarrörelsen växte fram.
Historien återvänder aldrig till sin utgångpunkt, men uppgifterna kan förbli de samma. Precis som på 1880-talet står vi idag inför uppgiften att i kamp mot de liberala ”arbetarledarna” formera en ny socialistisk och revolutionär arbetarrörelse. En sådan inte skapas genom partidirektiv eller propåer uppifrån utan måste byggas under-ifrån ute på arbetsplatserna.
Robert Mathiasson
