Skrota utgiftstaket

Mona Sahlin bligar strängt på Lars Ohly och anklagar honom för ansvarslöshet i den ekonomiska politiken. För att Ohly och vänsterpartiet inte utan vidare skriver under på det nyliberala utgiftstak som idag gäller som religiös dogm i det politiska etablissemanget.

2010-11-01

Men den stränga Sahlin kommer inte undan kritik för egen del. För när socialdemokratin överskred borgarnas utgiftstak i höstens budgetmotion, så skrek Maud Olofsson som en stucken gris, i förnärmelse över att sossarna har fräckheten att ifrågasätta den nivå på utgifterna som högeralliansens partier slagit fast. I Olofssons värld är inte bara utgiftstaket dogm, utan också den fullständigt godtyckliga utgiftsnivå som högeralliansens satt som tak.

Spektaklet är fullständigt förvridet. I inledningen av en kris som riskerar att bli den djupaste sedan depressionen på 1930-talet, så är det utgiftstaket som är ansvarslöst. För att det förhindrar de offensiva offentliga satsningar som är absolut nödvändiga för att möta krisen.

Sverige har en ytterligt bitter erfarenhet av normpolitikens skadeverkningar, som under krisen på 1990-talet, då Carl Bildts och Anne Wibbles maniska kronförsvar, det som gav en ränta på 500 procent, kostade staten 30 miljarder kronor i valutaförluster och landet förlusten av 130000 industrijobb.

Vad det lika maniska försvaret av utgiftstaket kommer att kosta är för tidigt att spekulera om. Men det spelar i samma division som kronförsvaret. För att utgiftstaket låser in all krispolitik värd namnet i en nyliberal tvångströja.

Grundfrågan är enkel. Det finns inget som är mer skadligt för samhället än arbetslöshet, den är inte bara förödande för dem som mister jobbet, på det rent personliga planet, utan också för samhällsekonomin, eftersom arbetslöshet innebär outnyttjade och till delar förstörda produktionsresurser. Arbetslöshet gör samhället fattigare.

Visst. Arbetslöshet är bra för kapitalet, som använder brist på jobb för att sätta press på löner och arbetsvillkor. Men kapitalets cynism är sekundärt i diskussionen om vad som i samhällelig mening är en ansvarsfull ekonomisk politik.

Alltså. Ansvarsfull ekonomisk politik är att med alla medel och till varje pris bekämpa arbetslöshet. Och då menar vi verkligen till varje pris. I kampen mot arbetslösheten är det inte bara ansvarsfullt att spränga nyliberala utgiftstak och överskottsmål, utan det är ansvarsfullt att spränga allt vad budgetramar heter. Hellre underskott i statens finanser än ökad arbetslöshet.

Detta betyder inte att vi förordar underskott i statens finanser, det gör vi inte eftersom underskott inte är nödvändiga. Det finns idag pengar så det räcker och blir över– i statens kassa, i socialförsäkringssystemet och sist men inte minst i de samhällssektorer som är på god väg att förvandlas till vår tids skattefrälse. Men grundfrågan är ändå att budgetunderskott är bättre än arbetslöshet.

De nyliberala sparnissarna påstår att utgiftstak och över- skottsmål är nödvändiga för att vi måste spara inför framtida utmaningar, inte minst inför den äldreboom som påstås hota oss. Det är rent ut sagt korkat. Framtida utmaningar kan inte mötas genom en sparpolitik som gör samhället fattigare. Istället måste alla resurser sättas in för att göra samhället rikare. Vilket det blir genom att ta tillvara den rikedomsskapande resurs som det mänskliga arbetet utgör.

På egen hand kan Sverige inte parera den globala kapitalistiska överproduktionskris som nu utvecklas i snabb takt. Men det går att parera den arbetslöshetskris som väntar här hemma. Genom offensiva, jobbskapande satsningar för att tillfredställa inhemska behov, som behovet av fler bostäder och utbyggnad av den sociala omsorgen.

Sådana satsningar lämnar ett rikare Sverige till kommande generationer, till skillnad från sparpolitiken, som förskingrar både arbets-kraftsresurser och kapital. För så är det. Istället för att investera statens resurser i jobbskapande produktion, så förskingrar sparpolitiken resurser i spekulation. Se bara hur det gått med pensionspengarna.

Det hela är närmast parodiskt. Detta med utgiftstak och överskotts-mål har förvandlats till politisk dogm och mantra, trots att sparpolitiken i krisen är rakt igenom ansvarslös. Varvid Lars Ohly redan slår ner blicken när Mona Sahlin bligar strängt på honom.

Från den ekonomkår som en gång lanserade sparpolitiken är budskapet lustigt nog ett annat. Ja, självaste Assar Lindbeck, som var ordförande i den kommission som på 1990-talet lanserade de nuvarande budgetreglerna, dömer idag ut både utgiftstak och överskotts-mål som onödiga och kontraproduktiva (LO-tidningen nr 34). Med medhåll från Lars Calmfors, en annan fd ekonomikon, som numera anser att utgiftstaken kan överskridas.

Lindbeck och Calmfors har naturligtvis kapitalismens bästa för ögonen. Men det hindrar inte oss från att rikta samma kritik mot en närmast religiöst troende politikerkår. Utifrån vad som är bäst för arbetare och vanligt folk.

Ta ansvar för jobb och välfärd – skrota utgiftstaket!

Anders Carlsson

Partiordförande