Den indiska revolutionens särdrag

Inledningsvis sägs att av de många särskilda kännetecken som finns för den indiska revolutionen, är det särskilt sex viktiga aspekter som måste beaktas, nämligen
* avsaknaden av ett enat revolutionärt parti på nationell indisk nivå
* existensen av ett högt centraliserat statsmaskineri med välutrustade och vältränade väpnade styrkor och med utvecklat transport- och kommunikationssystem
* existensen av en rad förtryckta nationaliteter och den väpnade kamp dessa för
* kastproblemet
* det religiösa problemet
* existensen av ett parlament och andra lagstiftande församlingar som står över den halvfeodala och halvkoloniala ekonomin och sociala strukturen.

1.

Det första särdraget som måste nämnas är existensen av åtskilliga centra och avsaknaden av ett enat proletärt parti som kan leda den indiska revolutionen. Det behöver inte särskilt påpekas, att utan upprättandet av ett parti av bolsjeviktyp är det ren utopi att tro att den indiska revolutionen kan gå fram till seger.

Som Lenin konstaterade ”I dess kamp för makten har proletariatet inget annat vapen än sin organisation... Det internationella kapitalet kommer inte att kunna stå emot en sådan armé.” Och han påpekade också: ”Utan en organisations- och ledningsstab blir proletariatets seger och möjlighet att behålla makten omöjlig. Därav den oerhörda betydelsen av partiorganisation, enhetlig uppfattning och gemensam beslutsamhet, striktaste partidisciplin och bortstötande från sina led av alla opportunistiska och främmande element.”

Men det är just ett sådant enat, militant, revolutionärt parti som är ”djärvt nog att leda proletärerna i kampen om makten, tillräckligt erfaret att kunna orientera sig i den revolutionära situationens komplexa förhållanden, och tillräckligt flexibelt för att kunna styra förbi de uppdykande hindren på vägen mot målet” som saknats i den indiska revolutionära kommunistiska rörelsen de gångna sju decennierna.

Vi har den unika erfarenheten av att ha en sju decennier gammal kommunistisk rörelse utan kontinuitet i det centrala ledarskapet. Medan det revisionistiska ledarskapet dominerade partiet fram till Naxalbariresningens utbrott och bildandet av Indiens kommunistparti (m-l), CPI(ml), har dess tjugofemåriga historia kännetecknats av åtskilliga splittringar, fragmentering och oenighet. Bildandet av CPI(ml) innebar tveklöst ett verkligt brott med den revisionistiska teori och praktik som genomsyrat den indiska kommuniströrelsen i över fyra decennier.

För första gången fastslog partiet korrekt den indiska statens och samhällets karaktär, fastställde målen för den Ny-Demokratiska Revolutionen, påvisade huvudkrafterna i revolutionen, de viktigaste motsättningarna och huvudmotsättningen i det indiska samhället, och lade fast den indiska demokratiska revolutionens grundläggande strategi. Så medan dess analys av det indiska samhället var i huvudsak korrekt, och det utarbetades ett korrekt program och en korrekt strategi för den indiska revolutionen, var den taktik som tillämpades sekteristisk och blev en äventyrspolitik. Avvisandet av masskamp och massorganisationer och det dogmatiska anammandet av utplåning som kampens enda form efter partiets 8:e kongress i maj 1970 bidrog i stort till den revolutionära rörelsens bakslag.

Efter bakslagen i Naxalbari, Srikakulam, Mushahari, Birbhum och andra väpnade bondestrider och Charu Mazumdars död (som grundat CPI(ml) och var dess ordförande), upphörde i praktiken centralkommittén och partienheter i olika delar av landet har sedan dess fungerat isolerade från varandra de senaste 23 åren. Även om ett antal centralkommittéer uppstått under tidens gång, har var och en av dessa endast företrätt en del av det ursprungliga partiet och verkat i endast två eller tre delstater. Olika fraktioner av CPI(ml) gjorde under 1970-talet försök till återförening av partiet men pga att man misslyckades med att nå en gemensam uppfattning om de gångna misstagen, liksom pga olika uppfattningar om den indiska revolutionens strategi och taktik, bortsett från de olika uppfattningar som kom ur isolerad praktik, visade sig dessa försök vara utan framgång.

Isolerade från varandra och fungerande som olika fraktioner, där var och en hävdar att man är det enda verkliga revolutionära partiet, har varit och fortsätter att vara det största hindret för den indiska revolutionen. Det finns närmare 30 grupper som var och en hävdar att man är det genuina partiet. Det finns åtminstone ett dussintal centralkommittéer som arbetar under olika beteckningar. De olika politiska bedömningarna och det faktum att de revolutionära grupperna misslyckades med att utveckla en kraftfull revolutionär rörelse under 70-talet ledde till ytterligare splittring, oavsett vissa seriösa försök till enighet.

Under 1980-talet skedde en viss tillväxt i den revolutionära massrörelsen i en del delar av landet. Detta utgjorde en objektiv bas för återförening av de revolutionära grupper som leder klasskampen. Men empirism, som uppstod ur den isolationistiska praktiken och dogmatism pga bristande förståelse för de konkreta förhållandena i Indien och världen, har utgjort ett allvarligt hinder för att åstadkomma denna enighet.

Denna situation är något säreget för Indien. Vare sig bolsjevikerna under den ryska revolutionen eller Kinas KP i förrevolutionära Kina stod inför en situation där hela deras centralkommitté upphört att fungera. Trots uppkomsten av vissa småborgerliga revolutionära grupperingar utanför partiet och vissa mindre splittringar, förblev kärnan av partiledningen intakt både i bolsjevikpartiet och Kinas KP, från dess grundande till långt efter revolutionernas framgångar i dessa länder.

Av de olika grupper och partier som kallar sig CPI(ml) eller andra kommunistiska revolutionära organisationer, har en del redan sjunkit djupt ner i revisionismens träsk, en del andra har följt en högeravvikande linje även om de fortfarande allmänt talat kan räknas in i det revolutionära lägret, och så finns en tredje grupp av sant revolutionära grupper och partier som fortsätter den revolutionära klasskampen och som arbetar för att upprätta gerillazoner och att gripa den politiska makten med revolutionära metoder.

Den omedelbara uppgiften för Indiens proletariat är att bygga ett enda, enat, proletärt revolutionärt massparti av ny typ – ett sant bolsjevikiskt parti – genom att ena de revolutionära grupper och partier som tillhör den tredje grupperingen, nämnd ovan. Även om det för närvarande finns en objektiv bas för att åstadkomma en sådan enighet, krävs det likafullt en process eftersom det finns olika politiska uppfattningar om problemen för den indiska revolutionen, både vad gäller det komplicerade internationella läget och organisationsfrågor såsom de tilllämpas av var och en.

Parallellt med att försöka uppnå enighet mellan revolutionärerna inom den tredje gruppen, måste försök att också åstadkomma enighet i handling göras med de partier och grupper inom det revolutionära lägret som följer en högeropportunistisk linje. En lång och utdragen politisk och ideologisk kamp måste föras för att korrigera den högeropportunistiska linjen och de borgerligt-liberala organisationsformerna som partierna i den andra gruppen tillämpar. Enad kamp mot en gemensam fiende – att bilda en enad front med de olika massorganisationer som hör till dessa partier och grupper – är den bästa och riktiga startpunkten för att åstadkomma verklig enighet på lång sikt. Dimitrovs ord i detta avseende är värda att hålla i minnet:

”Att föreslå enighet omedelbart istället för att bilda en enad front betyder att spänna kärran före hästen och tro att kärran kommer att röra sig framåt. Just därför att politisk enighet inte är en manöver för oss, som det är för många socialdemokratiska ledare, hävdar vi genomförandet av handlingsenhet som ett av de viktigaste stegen i kampen för politisk enighet.” (Från: Att konsolidera de kommunistiska partierna)

2.

Den andra viktiga säregenheten att ta hänsyn till vid utformandet av en strategi och taktik för den indiska demokratiska revolutionen är existensen av ett högt centraliserat statsmaskineri, till skillnad från det förrevolutionära Kina. Statens väpnade styrkor är vältränade och välutrustade och, taktiskt sett, är deras styrka överväldigande. Men strategiskt är de trots allt ”papperstigrar” när de ställs mot massornas väpnade styrka. Trots sin överväldigande styrka, taktiskt sett, består den indiska statens samlade väpnade styrkor – militär, paramilitär och olika polisenheter – av en fjärdedels procent av Indiens befolkning. Men på grund av de revolutionära krafternas svaghet hittills, betraktas statens taktiska överlägsenhet av en del revolutionära grupper som skäl som inte möjliggör storskalig väpnad kamp eller upprättande av gerillazoner och befriade basområden som i det förrevolutionära Kina. Sålunda övergav de flesta av de grupper och partier som bedrivit väpnad kamp mot feodalherrarna denna, när de ställdes mot statens väpnade styrka.

Den indiska statens relativt välutvecklade maskineri, dess avancerade transport- och kommunikationssystem osv kan inte ses isolerat från andra viktiga aspekter som kännetecknar det indiska samhället – landets storlek, dess stora bondebefolkning, de olika nationaliteternas kamp, den ojämlika utvecklingen av de ekonomiska och sociala förhållandena och existensen av en terräng som är gynnsam för utdragen gerillakrigföring. Detta sammantaget bestämmer formen och inriktningen för det revolutionära kriget i Indien.

Den väpnade kampen i Telangana 1946-51 som hade alla förutsättningar att utvidgas till större områden om den vägletts av en fast revolutionär linje för det utdragna folkkriget, led ett svidande bakslag på grund av det revisionistiska förräderiet hos partiets ledning när den ställdes mot den indiska statens anfall.

Striderna i Naxalbari, Srikakulam, Mushahari, Birbhum, Debra-Gopivallabhapur mot slutet av 60-talet och början av 70-talet led nederlag snarare på grund av CPI(ml):s ledarskaps felaktiga taktik, än på grund av indiska statens överlägsenhet. Istället för att dra de riktiga lärdomarna från dessa väpnade bonderörelsers misslyckanden och därigenom formulera effektiv taktik och motstrategi för att möta den indiska statens offensiv, har flertalet revolutionära grupper och partier dragit den felaktiga slutsatsen att väpnad kamp inte kan fortsätta när den möter den indiska statens makt.

Frågan om hur man skall möta statsmaktens förtryck har alltid utgjort proberstenen för den indiska ml-rörelsen. Det är just kring denna fråga som många grupper degenererats. Nya teorier, nya program, nya perspektiv, nya politiskt-tekniska linjer och nya ”djärva” initiativ har tagits fram, allt utom just en konkret plan och ett konkret initiativ för att möta statens förtryck.

Vårt parti har å andra sidan fört väpnad kamp mot den indiska statens beväpnade legoknektar under nästan ett decennium. Det är endast genom att vi förberett hela partiet på att möta statens förtryck och effektivt besegra fiendens taktik, som vårt parti under denna period förmått höja rörelsens nivå till ett högre stadium i Dandakaranya och norra Telangana.

Det finns omfattande förvirring och till och med avvikelser bland de revolutionära grupperna och partierna till frågan när väpnad kamp kan påbörjas. En del tror att väpnad kamp mot staten endast kan börja efter det att kampen genomgått en rad faser. Denna ”fasteori” hävdar att det inledningsvis måste vara en fas med omfattande revolutionär propaganda som följs av en fas med ekonomisk kamp och därefter en fas av väpnat bondemotstånd, och att endast efter dessa fasers genomförande väpnad kamp mot staten kan tas upp och ansträngningar göras för att upprätta gerillazoner. På grund av denna mekaniska syn har åtskilliga grupper och partier grävt ner sig i enbart propagandaarbete eller i daglig ekonomisk kamp. En del har inskränkt sin kamp till begränsade militära aktioner mot feodala krafter under namn av utvecklat väpnat bondemotstånd och har fullständigt misslyckats med att utveckla väpnad kamp genom att inte forma den nödvändiga taktik som krävs för att möta statens väpnade offensiv.

Vårt partis erfarenheter visar på felaktigheten i en sådan fasteori för att föra väpnad kamp i Indien. Vårt parti tvingades inleda väpnad kamp i samband med den ekonomiska kampen. Den väpnade kamp som vi för närvarande för mot staten äger rum både för ekonomiska krav och för att gripa den politiska makten.

3.

En tredje säregenhet för den indiska revolutionen är att den sker i ett multinationellt land, där mängder av nationaliteter och minoriteter är förtryckta av den indiska staten i förbund med imperialismen. En del av dessa förtryckta nationaliteter, som de i Indiens nordöstra delstater, har fört väpnad kamp mot den indiska staten mer uthålligt än till och med de kommunistiska revolutionärerna. På senare tid har alltfler nationaliteter slagit in på den militanta kampens väg – i Kashmir, Punjab, Gorkhaland, Jharkland, Uttarkand, Bodoland osv. Åtskilligt fler som hittills varit sovande och oberörda av politisk utveckling kommer att tvingas in på kampens arena med den ständigt växande krisen i den indiska- och världsekonomin, som oundvikligt i växande grad kommer att lägga krisens bördor på folkens ryggar hos de förtryckta nationaliteterna i Indien. Frågan som därför ställs för det indiska proletariatet är: hur förena denna kamp från olika förtryckta nationaliteter till en gemensam stridsfront mot en gemensam fiende – den indiska staten? Och vilket bör programmet för det indiska proletariatet vara för att lösa den nationella frågan i Indien?

Olika kommunistgrupper och partier i Indien är lika delade i denna fråga som i många andra. Medan en del betraktar olika nationaliteters kamp, särskilt den som förs med kravet på avskiljande från den Indiska unionen, som imperialistinspirerade och därmed hotande den enighet som det indiska folket uppnått under den långa kampen mot den brittiska imperialismen, anser andra att det inte är revolutionärers sak att blanda sig i denna kamp eftersom den varken är klasskamp eller leds av proletariatet. Intressant nog erkänner dock samtidigt, i teorin, alla dessa partier och grupper nationers rätt till självbestämmande, inklusive deras rätt till avskiljande.

I andra ändan av detta spektrum finns även grupper som kallar sig marxist-leninistiska som degenererats till borgerliga nationalisters nivå, genom att ersätta klasskampen med den nationella kampen, i det att de driver linjen att organisera varje nationalitet i Indien för sig och att kämpa för oavhängighet oavsett vilket stadium i sin historiska utveckling de än befinner sig på. Det finns också extrema uppfattningar som förespråkar en organisationsfederalism liknande den det judiska Bund företrädde i det förrevolutionära Ryssland.

Kommunister måste naturligtvis stå i främsta ledet för varje demokratiskt krav från nationaliteterna, vare sig det gäller autonomi; lika rätt för det egna språket; för avskiljt statsmannaskap; mot ekonomiskt, socialt, kulturellt eller andra former av förtryck från en dominerande nation (tex bengalernas förtryck mot assameserna och andra nationaliteter i delstaten Assam, som bodo-, karbi-, mishingfolken osv); mot diskriminering av någon nation i vilket avseende det vara må osv. Tillämpliga former av kamp och organisation måste utvecklas för att möta varje nationellt förtryck, samtidigt som varje ansträngning måste göras för att få människorna av en särskild nationalitet att bryta mönstret av nationell självtillräcklighet och istället uppmuntra internationell solidaritet hos dem. Detta bör vara grunden för marxist-leninisternas syn på den nationella frågan i Indien.

4.

En fjärde säregenhet för den indiska revolutionen som varje allvarligt syftande revolutionärt parti måste placera högt på dagordningen är kastsystemet. Tyvärr är detta samtidigt den mest eftersatta frågan i den indiska kommunistiska rörelsens historia. Det vanligaste är att kommunister betraktat kastfrågan mekaniskt, antingen som en kategori i överbyggnaden som kommer att utplånas när väl det rådande sociala systemet ändrats genom en social revolution, eller betraktat det som en fråga att ta itu med efter denna revolution. Följaktligen har inte kommunistpartiet någonsin sedan sin tillkomst, fäst tillräcklig vikt vid de näraliggande sociala problem som de förtryckta kasterna möter. Även om de revolutionära krafterna inom den indiska kommunistiska rörelsen gjort en del allvarliga försök att närma de förtryckta kasterna, särskilt dalits, till den revolutionära rörelsen, formulerade den aldrig ett konkret program eller handlingsplan för att möta kastfrågan.

Det är sant att den fullständiga lösningen på kastfrågan är möjlig först efter det att den nuvarande halvfeodala, halvkoloniala staten och samhället förändrats genom en nydemokratisk revolution. Men samtidigt skall vi inte glömma att de undertryckta kasternas kamp mot socialt och kulturellt förtryck från de högre kasternas sida, vilka besitter maktpositionerna, utgör en integrerad del av den större klasskamp för en fullständig förändring som pågår i samhället.

Ända sedan Charvakas dagar, dvs för mer än två och ett halvt årtusende sedan, fram till idag har förtryckta kaster och klasser rest upprorets fana mot det orättfärdiga, grymma, kriminella och barbariska kastsystemet, ett system vars motsvarighet inte finns någon annanstans i världen. Välsignat av den hinduiska religionen har denna auktoritära, odemokratiska och hierarkiska institution förlamat sinnet, förtryckt mänsklig skaparkraft och förmåga och bromsat mänsklig utveckling. Genom att placera en stor del av befolkningen – närmare en femtedel – utanför samhället som parias, och genom att skapa åtskilliga rigida hierarkiska graderingar inom bondekasten, sudras, har kastsystemet effektivt kontrollerat bildandet och tillväxten av klassmedvetande under lång tid.

När britterna anlände på scenen rörde de inte den hinduiska brahminska ordningen med dess omänskliga kastsystem; tvärtom försökte de till och med förstärka den genom sin söndra-och-härska-politik för att förlänga sitt koloniala styre.

Men de brittiska kolonisatörerna hade, utifrån sina egna klassintressens behov, satt igång en objektiv process som ledde till nya sociala klasser inom kasterna, medan själva kastväsendet fortsatte i nyare former.

De högre kasterna inom Chaturvarna-systemet, brahminer, kshatriyas och vaishyas, blev den nya härs-kande klassen, zamindars, dvs industriell, finansiell och handelsbourgeoisie, liksom den nya byråkratin.

Bondekasten sudras förvandlades under zamindars styre till arrendatorer och till självägande bondeklass, delad i högre, mellan- och lägre skikt. En del av dem blev del av den moderna arbetarklassen inom industri, gruvor, plantager och transport. Huvuddelen av dalit-kasterna blev jordlösa arbetare medan en mindre del blev arbetare.

Tillkomsten av dessa nya samhällsklasser ersatte emellertid inte kastsystemet, utan anpassade det bara till att passa de nya samhällskrav som uppstod ur omvandlingen från feodal ekonomi till halvfeodal kolonial ekonomi.

Under den brittiska epoken ägde de förtryckta kasternas demokratiska uppvaknande rum som en del av de förtryckta klassernas, massornas och nationaliteternas allmänna demokratiska uppvaknande mot det imperialistiska styret.

Detta uppvaknande skedde i form av en mäktig anti-brahminrörelse i de södra och västra delstaterna. Eftersom brahminkasten, allmänt talat, utövade sitt monopol över den nyinförda borgerligt-västerländska utbildningen och dominerade inom de nya ockupationsstrukturer som britterna byggde upp, varigenom de tjänade både det brittiska kolonialstyret i Indien, liksom sin egen roll som jordägare, fick denna anti-brahminrörelse, objektivt sett, ett antiimperialistiskt och antifeodalt innehåll, trots att det inte uttrycktes i så precisa termer av de subjektiva krafter som ledde rörelsen.

Men trots att dessa rörelser, anförda av framstående personligheter, skapade en demokratisk medvetenhet och lösgjorde demokratiska strävanden bland folk i de hittills efterblivna kasterna och bland dalits, slutade de ändå med att placera makten och privilegierade samhällspositioner i händerna på högre icke-brahmin-kaster, som blev de nya förtryckarna vid sidan av brahmin-förtryckarna. (Det var reddys, kammas och rajus i A. Pradesh; mudaliers, chettiars, vellalars i Tamil Nadu; patels och marathas i Maharashtra; vokkaligas och lingayats i Karnataka och nairs i Kerala som drog största fördelen av dessa rörelser.) Dessa kaster delade i sin tur, efter att ha kompromissat med brahminismen, makten med brahminer och andra socialt efterblivna kaster. I norra Indien, där såväl den kommunistiska som en stark anti-brahminrörelses frånvaro var påtaglig, började inte dalits och andra förtryckta kasters kamp förrän efter 1960-talet.

Som en följd av detta fortsatte tillämpningen av oberörbarhet, bosättningssegregation, icke-tillträde på hotell och andra offentliga inrättningar på landsbygden, i praktiken i perioden efter 1947. Massakrer begångna av de högre kasterna och understödda av staten, ökade mot dalits närhelst de försökte hävda sina rättigheter.

Kommunisternas misslyckande med att resa frågan om kastförtryck och diskriminering mot dalits, ledde till uppkomsten av en del radikala dalits-organisationer. Men eftersom de saknade ett korrekt perspektiv på att bygga en bredare klassfront för alla förtryckta delar, och eftersom de dominerades av liberalt-demokratiska värderingar, urartade rörelserna efterhand och några av ledarna sögs upp av de härskande klasserna.

Kommunistiska revolutionärer måste ägna särskild uppmärksamhet åt att leda de förtryckta kasternas kamp och att göra den till en integrerad del av den nydemokratiska revolutionen i vårt land. Det kan endast ske om de kommunistiska partierna och grupperna inser att de förtryckta kasternas kamp mot kastorättvisor och diskriminering är en demokratisk kamp, och att den i själva verket är en del av den större klasskamp som förs av de förtryckta massorna. En skiljelinje måste också dras mellan dalits och andra förtryckta kasters organisationer som tillkommit för att försvara deras rättigheter och de högre kasternas organisationer som syftar till att bevara det uråldriga kast-klassystemet.

Framgången med att organisera de förtryckta kasterna i den revolutionära klasskampen på landsbygden i Telangana – tidigare ett område med brutalaste form av feodalt kast-klassförtryck – kring kravet på ”jorden till den som brukar den” och för upprättandet av folkmakt i stället för feodalvälde visar på en väg att komma till rätta med kastförtrycket. Men även i tider av intensiv klasskamp finns behov av att utforma ett konkret program för kastfrågan. I regioner där vi är svaga och klasskampen ringa utvecklad måste vi aktivt ingripa och leda dalits och andra förtryckta kasters rörelser utifrån deras speciella krav och gradvis vidga dessa rörelsers politiska plattform till att omfatta alla samhällsfrågor.

Lämpliga kampformer måste utvecklas och särskilda program och paroller slås fast för att bekämpa de högre kasternas chauvinism och varje form av kastdiskriminering och därigenom samla de breda massorna, särskilt dalits, som fortfarande hyser illusioner om exklusivt kastbaserade organisationer och om partier som BSP. Vi måste forma en politik för att åstadkomma en gemensam front med dessa organisationers kader kring särskilda frågor med anknytning till kastförtryck, samtidigt som vi avslöjar deras ledares borgerligt-reformistiska uppfattningar och begränsningar.

5.

Det femte särdraget gäller religionen. I Indien tillhör minst 15 procent av befolkningen religiösa minoriteter. Indien har det näst största antalet muslimer i världen, 120 miljoner, fler än hela invånarantalet i Pakistan. Sikherna utgör drygt 20 miljoner. Dessutom finns kristna minoriteter av olika trosriktningar, buddhister och jainiter. Till det kommer olika adivasi-stammar som aldrig räknats till hinduismen. Majoriteten av dem som tillhör de religiösa minoriteterna är i själva verket lokala konvertiter, som betraktar den hinduiska religionen alltför förtryckande, baserad som den är på de mest rigida kastsystem som hindrar varje rörelse uppåt för de förtryckta kasterna.

Människor som hört till de olika religionerna har ofta levt i en samhällelig endräkt och har gemensamt bekämpat förtryckarna som krigen i Mysore, den ärorika revolten 1857, sikhernas uppror mot britterna, upproret i Garehwal och andra antiimperialistiska rörelser vittnar om. Den brittiska kolonialmakten försökte med alla medel underblåsa lokala motsättningar och splittra grupperna på liknande sätt som man försökte göra utifrån kast- och nationalitetstillhörighet.

Samma taktik fortsattes efter den brittiska perioden av Indiens härskarklasser och imperialismen. När de härskande klasserna stod inför en allvarlig kris, piskades lokala spänningar upp för att avleda människorna från gemensam kamp mot det utsugande systemet. Eftersom de indiska härskarklasserna är oförmögna att tillgodose de växande förväntningarna från de förtryckta klasserna i skenet av krisen i såväl den indiska som världsekonomin, försöker de i samarbete med imperialismen spela på religiösa fördomar och uppamma lokala våldsamheter och därefter införa fascistiskt styre för att, som det heter, komma tillrätta med det lokala våldet. Denna utveckling har varit särskilt påtaglig det senaste decenniet.

Mängder av städer och samhällen och hela regioner har placerats i undantagsförhållanden efter frampiskade kommunala upplopp. Känsla av osäkerhet och främlingskap byggdes upp bland muslimer och sikher och en permanent spricka mellan hinduer och dessa religiösa minoriteter har åstadkommits under det senaste decenniet. Det är vår plikt att avslöja dessa de härskande klassernas konspirationer och att stödja de religiösa minoriteterna mot hinduisk chauvinism och deras försvarskamp mot attacker från hinduiska fasciststyrkor.

Som kommunistiska revolutionärer måste vi kunna skilja mellan å ena sidan den religiösa fundamentalism som tillämpas av de religiösa minoriteterna i desperat försvar mot attackerna från aggressiv hinduisk fanatism, och å andra sidan den hinduiska chauvinism, understödd av den indiska staten, som förföljer de religiösa minoriteterna och som avleder de breda massorna från den verkliga kampen för frigörelse. Endast genom att målmedvetet och långsiktigt arbeta bland de muslimska, sikhiska och andra minoriteters förtryckta massor och ena dem med sina klassbröder bland hinduerna kring gemensamma klasskrav och på så sätt också hjälpa dem att frigöra sig från osäkerheten och isoleringen kan vi få ut dem ur sitt religiöst-fundamentalistiska skal.

Vi måste avslöja och bekämpa det indiska statsmaskineriets prohinduiska attityd inom militären, polisen, domstolarna, byråkratin osv, och i massmedia. Varje förföljelse av de religiösa minoriteterna från den indiska statens sida måste bekämpas, vare sig den sker av öppet fascistiska hinduorganisationer som BJP, RSS, VHP, Bajrang Dal, Skiv Sena, Hindu Munnani, Hindu Suraksha Samiti osv, eller mer dolda metoder som används av andra reaktionära krafter inom de härskande klasserna för att åstadkomma lokala motsättningar och upplopp. Samtidigt måste vi också avslöja och slå mot de ledare hos de religiösa minoriteterna som själva tillhör de härskande klasserna och som söker splittra de förtrycktas enighet genom att ge minoriteternas kamp en rent antihinduisk inriktning.

I arbetet med att avslöja den barbariska form av hinduism som tillämpas av de hindu-fascistiska styrkorna, måste vi främst koncentrera oss på arbetet bland dalits, stammar, efterblivna kaster och hinduiska kvinnor, vilka tillsammans utgör över 80 procent av den hinduiska befolkningen. Våra aktioner på gräsrotsnivå måste syfta till att ena dessa hinduiska grupper med förtryckta bland muslimerna, sikherna, de kristna osv i kamp mot den lokala splittringen och fascistiseringen i den indiska staten och mot hinduchauvinismens styrkor.

6.

Den sjätte säregenheten i den indiska revolutionen är parlamentets och andra lagstiftande församlingars roll i det halvfeodala, halvkoloniala Indien och frågan om dessa skall utnyttjas eller ej av kommunistiska revolutionärer.

Kominterns andra kongress 1920 pekade på att parlamentet tjänade som en progressiv institution under den framväxande kapitalismens epok, dvs perioden före monopolkapitalismen, när den framväxande kapitalistklassen spelade en revolutionär roll i att krossa feodalismens bojor som hindrade produktivkrafternas utveckling. Parlamentet kunde också utnyttjas för att främja reformer.

Men samtidigt konstaterade kongressen: ”Under nuvarande förhållanden med oförtäckt imperialism, har parlamentet blivit ett vapen för falskhet, bedrägeri och våld, en plats för oändligt pladder. I skenet av plundring, bedrägerier, rofferi och förstörelse som begås av imperia-lismen, har parlamentariska reformer som helt saknar innehåll, varaktighet och mening förlorat all praktisk betydelse för de arbetande massorna.” Och vidare varnade man ”för närvarande kan inte parlamentet användas av kommunister som en arena för att slåss för reformer och förbättringar för arbetarklassens levnadsvillkor såsom fallet var under vissa perioder i den gångna epoken. Det politiska livets centralpunkt har fullständigt och slutligt flyttats bortom parlamentets gränser.”

Så i imperialismens epok, när kapitalistklassen själv blivit parasitisk och ett hinder för samhällets produktivkrafter, har parlamentet blivit enbart ett redskap i händerna på monopolkapitalet för att utsuga och förtrycka arbetarklassen och beroende nationer. I takt med kapitalets och produktionens internationalisering har de nationella parlamenten blivit alltmer irrelevanta. I dagens värld kontrolleras världens ekonomi, politik och kultur av en handfull trans- och multinationella bolag; besluten tas vanligtvis utanför parlamenten och utan godkännande av eller ens kännedom från valda representanter. Detta är än mer sant för länder i Afrika, Asien och Latinamerika, där parlamenten är berövade all makt att genomdriva lagstiftning för att bemöta de imperialistiska monopolens oinskränkta plundring. Med tanke på karaktären av halvfeodala och halvkoloniala samhällen i de flesta av Tredje världens länder är det endast genom utomparlamentarisk kamp som massornas mest elementära krav kan uppnås.

Trots det faktum att parlamenten i praktiskt taget varje Tredje världenland saknar makt att vidta betydelsefulla åtgärder, framhåller det internationella kapitalet och den inhemska, härskande compradorbourgeiosin parlamentet som ”demokratins” smycke, allt för att bedra massorna och utnyttja det som en säkerhetsventil för att släppa ut uppdämd vrede och frustration så att massorna inte söker revolutionära vägar.

I de imperialistiska länderna där det inte är möjligt för proletariatet att inleda väpnad kamp innan de objektiva betingelserna mognat, och där en lång period med propaganda, utbildning, agitation och träning bland de arbetande massorna är förutsättning för uppror, har den parlamentariska formen av kamp blivit en taktik fram tills en revolutionär kris utvecklats. Men i länder med extremt ojämlik utveckling och där den revolutionära förutsättningen är utmärkt och tillåter påbörjandet av det utdragna folkkriget har den parlamentariska formen av kamp knappast någon betydelse.

I vårt land är parlamentet inte ens borgerligt-demokratiskt till sin karaktär. Det är ett instrument i händerna på den byråkratiska compradorbourgeoisin och storgodsägarklassen och tjänar det internationella kapitalet. Inte ens de progressiva lagar som antas i parlamentet har någon betydelse på landsbygden i Indien, där det är jordägarnas vilja som formar folkets öde.

Om nu det indiska parlamentet inte är ens ett borgerligt parlament, kan vi då utgå från att det inte kan användas alls under hela den nydemokratiska revolutionens period? Det är en knepig fråga som delat kommunistiska revolutionärer i Indien i två läger, en del som består av en rad partier och organisationer som deltar i valen och en del som konsekvent bojkottat valen.

Marxist-leninister bör naturligtvis utnyttja varje fiendens institution om det stärker revolutionens sak i sin helhet. Frågan om att använda parlamentet eller ej är därför en fråga om taktik som Lenin förklarat. En taktik kan användas ibland och den kan tom avvisas under en hel period, beroende på om den hjälper till att utveckla klasskampen eller om den avleder densamma.

Att erkänna den parlamentariska formen av kamp som frågan om taktik betyder inte nödvändigtvis i sig att kommunister bör deltaga i val. Lika litet som det faktum att man inte använder sig av den parlamentariska formen av kamp under den nydemokratiska revolutionens epok fråntar den dess karaktär av taktik. Vårt parti står för den leninistiska principen att den parlamentariska formen av kamp är en fråga om taktik, men med hänvisning till det indiska parlamentets karaktär, frånvaron av ”fria och rättvisa” val och framförallt, de historiska erfarenheterna av kommunisters taktiska användande av parlamentet och den alltmer skärpta revolutionära situationen i landet, anser vi att användandet av den parlamentariska institutionen inte på något sätt kommer att bidra till att utveckla klasskampen inom överskådlig framtid. Erfarenheten från de senaste fyra decennierna visar att kommunisterna, i namn av att utnyttja denna parlamentariska ”kampform” grävt ner sig mer och mer i den parlamentariska ”vägen” och därmed övergett den väpnade kampen. De har vikt sig för värsta sorten av borgerliga manövrer för att säkra sig några parlamentsplatser.

Även de hederliga revolutionärerna som avsåg att utnyttja parlamentet samtidigt som de fortsatte den väpnade kampen drabbades av katastrofala följder. Istället för att de utnyttjade parlamentet, började parlamentet utnyttja dem. De tvingades minska tempot i den väpnade kampen, tvingades öppna en avsevärd del av sina underjordiska organisationer, göra uppgörelser med opportunistiska partier och även med vissa delar av regionala maktintressenter, för att vinna ett antal platser – helt enkelt ”anpassa” sina organisationer för att passa den parlamentariska formen av kamp. I utbyte har de fått en eller annan plats.

Dessutom i en period när de parlamentariska institutionerna förlorat varje trovärdighet i massornas ögon och behandlas som strunt av de härskande klasserna själva, vilka fattar alla viktiga beslut utanför dess portar, skulle de revolutionära kommunister som deltar i parlamentsval endast vidmakthålla illusionen kring en vacklande institution och ge dess bortdöende kropp nytt livshopp genom att utså falska förhoppningar och trosföreställningar bland människorna.

7.

Avslutningsvis: Vi har behandlat några av de viktigaste särdragen för den indiska revolutionen, enligt vår uppfattning. Att det finns andra som också bör behandlas genomgripande är självklarheter. Det gäller tex arbetarklassens växande roll, revisionistpartierna Indiens kommunistparti och Indiens kommunistparti (marxisterna) och deras oerhörda inflytande och grepp över arbetarklassen, behovet av en strategi för att kringskära dessa revisionister, det relativt sett större kapitalistiska inflytandet över jordbruket (större än i förrevolutionära Kina tex), tillväxten av städernas medelklass av anställda och av intellektuella osv.

Också dessa frågor måste beaktas i utformandet av den indiska revolutionens strategi och taktik.Indiens Kommunistparti/ml (Folkkriget)