När kriget kom till Sverige

2010-12-14

Så har då Sverige drabbats av den islamistiska terrorismen, om än i mycket amatörmässig form. En man bosatt i Luton i England sprängde ihjäl sig själv på en bakgata i centrala Stockholm. Ingen annan människa kom till skada, varför eftermälet mest handlar om vad som kunde ha hänt om den självmördade Taimour Abdulwahab varit mindre klantig.

Var Abdulwahab måhända på väg till varuhuset Åhlens för att spränga sig själv och sina bomber mitt i det julhandlande folkvimlet? Ingick han kanske i en terrorcell beredd att slå till igen någonstans i Sverige?

Spekulationerna frodas och med dem den skräck som dolska politiska krafter genast står beredda att använda i egna syften.

Det är så terrorismen fungerar. Terroristen tror sig driven av ädla motiv, men i verkligheten är han sina fienders nyttige idiot. Genom att spränga sig själv till döds skadade Taimour Abdulwahab inte bara Sveriges alla muslimer, som nu beläggs med den kollektiva skuldens klibbiga sörja, utan också alla oss som bekämpar den islamofobi som motiverar vår tids imperialistiska krig.

Sverigedemokraternas triumfatoriska ”vad var det vi sa” bär syn för sägen.

Som alla andra vet vi mycket lite om Taimour Abdulwahabs person. Vi vet att han skulle fylla 29 år dagen efter han dog, att han var far till tre barn, att han var född i Bagdad i Irak, uppvuxen i lilla Tranås i Sverige och sedan snart tio år bosatt i Luton i England, där han utvecklades till religiös extremist, så extrem att han blev utestängd från sin moské.

Abdulwahab kom till Sverige i slutet av november, uppenbart i akt och mening att genomföra en självmordsaktion. Huruvida han hade några medhjälpare är ännu okänt och alls inte så säkert som Säpo och diverse självutnämnda terroristexperter gör gällande.

Dåd som detta utförs inte sällan av förvirrade individer, drivna av starka inre krafter.

Abdulwahab motiv framgår av det meddelande han strax innan sin död skickade till Säpo och Tidningarnas Telegrambyrå, ställt till svenska folket. Han ville hämnas den svenska krigsinsatsen i Afghanistan: ”Nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör”.

Han ville också hämnas den förnedring han ansåg att profeten Muhammed utsatts för i Sverige, inte minst genom konstnären Lars Vilks, som i meddelandet benämns ”grisen”.

Något rationellt syfte bakom aktionen är svårt att se. För inte ens Säpo tror väl att Abdulwahabs ambition var att kullkasta den svenska staten eller det öppna samhälle som Sverige berömmer sig om att vara, det hotas av helt andra krafter. Syftet kan därför bara sökas i den religiösa fanatismen, så obegriplig och stötande också för det stora flertalet muslimer. Genom att offra sitt liv ville Abdulwahab bli martyr och hamna närmare sin gud.

Sådana fanatiker finns i alla religioner. Glöm för all del inte att giftgasattacken i Tokyos tunnelbana 1995, som döda tolv personer och skadade över etttusen, genomfördes av en buddistisk sekt vars ledare Shoko Ashara saluförde sig själv som nära medarbetare och vän till Dalai Lama.

Det är naturligtvis en lycka att Abdulwahab inte lyckades döda någon annan än sig själv. För oavsett Sveriges smutsiga roll i det blodiga kriget i Afghanistan, som urskillningslöst dödar civila, finns det inget försvar för lika urskillningslösa attacker på civila i Sverige eller någon annanstans i världen.

Attacker på civila är alltid förkastliga, oavsett om de utförs genom prickskytte från helikoptrar, som i Afghanistan, genom bomb- och granatattacker, som i Gaza, eller av religiösa fanatiker med bombbälten runt midjan.

Detta för oss genast till det större perspektivet. Taimour Abdulwahab och kriget i Afghanistan hänger ihop, givetvis för att han uttryckligen hänvisar till det i sitt meddelande, men också på ett mer allmänt plan.

Sveriges krigsinsats i Afghanistan har pågått i åtta långa år. Kriget omges med en förljugen retorik – vi är minsann i Afghanistan för att införa demokrati och öppna flickskolor – men för afghanerna är verkligheten ond bråd död och en genomkorrupt regim, installerad och upprätthållen av främmande makt.

Kriget i Afghanistan är ett pågående krigsbrott, lett av USA och med Sverige som lydig deltagare, som producerar berättigat motstånd, men också fanatism. Det sk kriget mot terrorismen producerar terrorister, varvid terrorattacker också i lilla Sverige ingår i krigsanhängarnas dolda riskkalkyler.

”Det är dags att tala öppet om vad den svenska Afghanisaninsatsen innebär säkerhetsmässigt”, skriver Britt-Marie Mattsson i Göteborgs-Posten (13/12).

Det är rätt. Tala om för svenska folket att en kalkylerad risk med kriget är att det triggar igång fanatiker som Taimour Abdulwahab, tala om att det som kunde ha hänt faktiskt ingår i det pris som
krigsanhängarna är beredda att betala för att få vara med i USA:s lag.

Hur skydda sig mot figurer som Abdulwahab? Avlyssning duger uppenbarligen inte, då Säpo enligt egen uppgift inte hade minsta kännedom om hans person eller avsikter. Varvid en enkel och näraliggande slutsats är att det bästa skyddet är att dra sig ur det krig som producerar terrorister.

I media påstås att Abdulwahabs fiaskoartade försök är den första terrorattacken i Sverige någonsin. Det är märkligt och historielöst påstående.

Vad med attentatet mot Norrskens-flamman 1940, som dödade fem människor och som om något måste betecknas som en attack mot demokratin och det fria ordet? Vad med sprängningen av västtyska ambassaden 1975, som kostade fyra människor livet? Vad med planerna på att kidnappa Anna-Greta Leijon och mordet på Olof Palme?

Är det som tidigare betecknades som terrorism inte längre terrorism?

Till Fredrik Reinfeldts heder skall sägas att han inte förhastat sig, som den alltid lika uppnäste och lösmynte Carl Bildt, och att han inte heller bidragit till hetsa upp en stämning som redan är upphetsad nog.

Samma sak kan inte sägas om Säpo, som talar om självmordet på Bryggargatan som ett trendbrott. Ordvalet säger att Abdulwahab snart nog kommer att få sina efterföljare. Helt utan faktaunderlag vet Säpo också att berätta att Abdulwahab med all sannolikhet samarbetade med andra. Medborgarna skall därmed invaggas i tron att Sverige lever under ett akut terroristhot. På det att Säpo skall få mer resurser och större möjligheter att övervaka oss alla.

Det påstådda trendbrottet är en fiktion. Det finns inga fakta som tyder på någon upptrappning av den islamistiska terrorn i vår del av världen. Europols årliga statistik (EU Terrorism Situation and Trend Report) pekar istället i rakt motsatt riktning. Efter bombattentaten i Londons och Madrids tunnelbanor 2005 finns knappt några islamistiska terrordåd registrerade.

2006 registrerades 498 terrorattacker i Europa. 439 av dessa utfördes av korsikanska eller baskiska separatister och endast ett (1) av en islamist, vilket misslyckades.

2007 ökade antalet terroristattacker till 583, återigen med korsikaner och basker i topp. Islamistiska terrorister ansågs ligga bakom fyra attacker, alla misslyckade.

2008 registrerades en islamistisk attack, utförd av en 22-årig engelsk konvertit med Asbergers syndrom som sprängde en hemmagjord bomb på en restaurangtoalett. Den enda som skadades var 22-åringen själv.

2009 var det åter en islamistisk attack, utförd av en libysk-italiensk affärsman som förlorade en hand när han försökte kasta en bomb mot en militärbarack i Milano. Här skadades en vakt, som dock kunde plåstras om på platsen.

Detta är de fyra senaste årens facit av den islamistiska terrorns härjningar i Europa, som för 2010 nu lägger till en misslyckad attack i Stockholm. Facit säger att man bör undvika att åka till Korsika och Spanien, men att Europa annars är relativt tryggt, trots krigsexcesserna i Afghanistan och Irak.

Vi vill alls inte förminska det terroristiska hot som kriget mot terrorismen skapar. Men vi vänder oss med frenesi och ilska mot dem som nu använder Taimour Abdulwahab som verktyg för att ytterligare inskränka demokratin.

Låt vara att Socialdemokraternas motstånd mot FRA-lagen mest var valtaktik – givet av att Thomas Bodström från början var lagens pappa – men det är ändå en skam att den förmente vänstersossen Morgan Johansson nu tar Abdulwahab till intäkt för att inte bara bejaka FRA-lagen, utan för att på köpet ge också Säpo rätt att signalspana.

Se där hotet mot demokratin och det öppna samhället. Det kommer inte från islamismen och då rakt inte från figurer som Taimour Abdulwahab, utan det kommer inifrån – från Säpo och Beatrice Ask och nu också från Morgan Johansson.

Det verkligt farliga med Abdulwahabs misslyckade attack är att den eldar på under islamofobin, inte bara i Sverigedemokraternas vulgära form – ”det värsta hotet mot Sverige sedan andra världskriget” – utan också i den mer förfinade form som representeras av det samlade etablissemanget.

Det föregivna civilisationskriget i Afghanistan kräver en lömsk och farlig fiende; kräver att människor uppfattar islam som en lömsk och farlig fiende och därmed kriget som motiverat.

Se där Taimour Abdulwahabs otjänst mot det han sade sig tro på.