Vem är otrygg i Göteborg?

2010-11-02

”I lördags skulle ett attentat genomföras i Göteborgs City, kanske i Nordstan. Innan det smällde hann dock polisen före med en razzia.”

I måndagens Svenska Dagbladet är ledarskribenten Claes Arvidsson tvärsäker. Polisens överfall mot fyra svenska familjer av palestinsk härkomst räddade rikets andra stad från ett fasansfullt bombdåd.

”Trots att attentatet avvärjdes har polisens uppgifter slagit ner som en bomb i den svenska idyllen.”, skriver Arvidsson och citerar Göteborgspolisens talesman: ”Vi har levt i en trygg värld under mycket lång tid. Det är en ny verklighet som vi tyvärr måste vänja oss vid.”

Låt oss skärskåda den verklighet som ”vi”, det vill säga Göteborgs invånare, måste acceptera enligt polisen och deras skenheliga uppbackare i borgarpressen. För Claes Arvidsson är sannerligen inte ensam i sitt fullständigt okritiska anammande av polisens vattvälling till historia. ”Polisen vidtar inte sådana här aktioner lättvindigt”, säger exempelvis den så kallade ”terrorexperten” Magnus Ranstorp okommenterat i GT/Expressen, där samtliga kommande citat är hämtade.

Vad har då hänt i Göteborg? Enligt samstämmiga uppgifter kom det måndag 22 oktober ”till polisens kännedom” att det finns ett hot i Göteborg. Efter mycket dividerande i en liten krets beslutade polisen vid 14-tiden fredag 26 att gå ut med ett pressmeddelande.

”Vi har haft jättediskussioner fram och tillbaka kring huruvida vi skulle gå ut med informationen eller inte, men valde till slut att göra det”, säger polisens informationsdirektor Malin Sahlström.

Ingenstans ett ord om tidpunkten då hotet ska effektueras. Inte heller har polisen några uppgifter om vad som hotet är riktat mot. Det är tidningarna själva som riktar blickarna mot köpcentret Nordstan. Inte heller ett ord från polisen om vem som ligger bakom eller om motiv.

Men ett tydligt besked finns att det inte handlar om terrorister. ”Säkerhetspolisen samverkar med oss i det här ärendet, och enligt dem har detta ingen koppling till någon form av terrorgrupp”, säger polismästare Carina Persson.

Utan någon substantiell grund väljer ändå polisen i Göteborg att upprätta en anmälan om förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse. Polisen väljer också att via pressen gå ut och skrämma upp allmänheten. Togs de besluten i verkligheten i Säpos ledningsgrupp i Stockholm? Här finns alltså ett fullständigt substanslöst ”hot” som inte kan kopplas till någon terrorgrupp. Ändå väljer sedan polisen att på lördag morgon 06.00 slå till mot fyra svenska medborgare av palestinskt ursprung med en brutalitet hämtad från den sämsta agentfilm.

Lägenheter och hus slås sönder av polisens tungt beväpnade och maskerade insatsstyrka. Samtliga familjemedlemmar inklusive barn rycks bryskt upp i sömnen, hotas av tunga vapen med lasersikten, får motta sparkar… Fyra män förs bort utan att någon i familjerna får veta varför.

På söndag kväll finns inte längre något hot. Samtliga fyra är släppta. Polisens lyckades inte ens sopa ihop en historia som räckte för det som kallas utredningshäktning, som används när åklagaren inte ens kan prestera sannolika skäl för häktning. Med andra ord fanns ingen som helst grund för dessa gripanden.

Men historien tar inte slut här. Särskilt inte för de drabbade som enligt polisen inte är avförda från misstankar och därför tvingas försöka gå vidare utan svar på alla sina varför.

Polisens agerande och särskilt insatsstyrkans brutalitet är fullständigt oacceptabel. Var och en begriper att dessa män kunnat tas in till förhör under anständiga former. Om nu några förhör över huvud taget var påkallade.
För i grunden handlar det naturligtvis om att hela den unkna historien stinker. En lögnaktig soppa vars ursprung och syfte vi bara kan ana. Någon tycks ha intresse av att den svenska allmänheten ska medvetandegöras om hotet om terrorism.

Kanske ligger det mer än vi först anade bakom ledarskribenten Claes Arvidssons avslutande ord i måndagens Svenska Dagbladet: ”Afghanistan är långt borta. Nordstan är nära.”