Rödgrön sorti med pliktskyldig skuggbudget

2010-10-26

I veckan presenterade de rödgröna en gemensam skuggbudget, byggd på den lika gemensamma som numera stendöda regeringsplattformen.

Det var lite av sista natten med gänget över tillställningen. Skuggbudgeten är uppenbart bara ett pliktskyldig sätt att för stunden avsluta ett fiaskoartat samarbete, varvid deltagarna tillsammans och var och en för sig tycks dra en lättnadens suck över att pinan äntligen är över.

Mest lättat är Miljöpartiet, som i en mindre valframgång ser nya jaktmarker bland storstädernas borgerligt inriktade medelklassväljare. Mer miljö och mindre vänster skall bana väg in i dessa väljargrupper, vilket är ett logiskt vägval för ett parti som är i grunden borgerligt.

Socialdemokratin slickar såren och verkar mest vilja gå i självterapeutiskt ide. Med fyra år till nästa val är det katastrofkommission och inre uppbyggelse som gäller för S. Vad det nu skall leda till.

Hos Vänsterpartiet kan man skönja en viss saknad över ett samarbete som tog in partiet i den socialdemokratiska stugvärmen, om än till priset av att Ohly & Co tvingades överge i stort sett varje egen ståndpunkt.

Detta märks lustigt nog också i skuggbudgeten, som vid sidan av kända utgiftsposter, som lite mer pengar till kommunerna, också innehåller fortsatt utförsäljning av statliga företag, som bolåneinstitutet SBAB och Posten och det resterande innehavet i Telia. Här sprack samarbetet bara på Nordea, som Mp vill sälja och V behålla.

Redan under Göran Perssons tid medverkade Vänsterpartiet som bekant till delprivatiseringen av Telia, så att partiet nu skriver under på fortsatt utförsäljning av statliga företag överraskar inte. Men som sista bidrag till ett redan stendött samarbete är insatsen ändå hög och lite överraskande.

Eller är det kanske så att V vill markera att man gärna offrar en självständig vänsterprofilering till förmån för någon form av formaliserat samarbete med Socialdemokraterna?

Det är möjligt att vi får se någon form av rödgrön återsamling inför valet 2014, men knappast som en renodlad allians, den självvalda samstämmigheten kostade för mycket, och säkert utan Lars Ohly som tacksam borgerlig slagpåse. Avgörandet ligger hos S, som har att välja väg i en situation då partiet inte längre kan göra anspråk på regeringsmakten för egen del.
Frågan är om S har självinsikt nog att inse krisens djup. Vi får avvakta katastrofkommissionens resultat för besked.