Hela folkets järnvägskaos

2010-10-19

Den avdankade moderaten Per Unckel, mest känd för sin iver att skänka bort löntagarfondernas pengar, har fått regeringens uppdrag att utreda förra vinterns snökaos i järnvägstrafiken. Vad kan göras för att förhindra en upprepning?

Unckel är som klippt och skuren för uppgiften, blind som han är för varje lösning bortom marknadens välsignelser. Men marknadsfundamentalismen gör honom samtidigt rent komisk. Så slår han fast att snökaoset berodde på ”stora snömängder i kombination med kyla och fukt”, vilket kanske varit relevant om Sverige varit ett land i trakterna av ekvatorn – överraskat av ett oväntat snöfall – men knappast i ett Sverige som har snö varje vinter och som haft värre snövintrar än den förra utan att det ställt till med tillnärmelsevis lika stora problem.

Frågan att besvara är varför vintern 2010 gav kaos i tågtrafiken när
tidigare snövintrar bara givit trafikstörningar.

Svaret är ganska givet. Järnvägskaoset beror inte på snön, även om snö kan ställa till det ibland, utan på avregleringen av järnvägen och uppsplittringen av Statens Järnvägar, som skapat marknadskaos i tågtrafiken.

Lägg därtill politiker som valt bort helt nödvändiga investeringar i ett av Europas mest ålderdomliga spårnät, under de fyra senaste åren till förmån för stora skattesänkningar, och kaoset framstår som närmast oundvikligt.

Marknadsfundamentalismen utgör den stora boven i dramat. Så länge SJ drev nästan all järnvägstrafik i Sverige fanns ett sammanhållet system, där spår, underhåll och trafik sorterade under samma huvudman, utan inbördes konkurrens och revirtänkande. Det gav inte bara samordningsvinster utan också möjlighet – och skyldighet – för SJ att ta samhällspolitiska hänsyn.

Sådan socialism gick inte an i det nyliberala systemskiftets Sverige, så 1988 beslutade riksdagen att inleda en avreglering av järnvägen, anförd av den dåvarande s-regeringen. Konkurrens och marknadsrelationer skulle minsann effektivisera trafiken (och inte minst göra den billigare för en stat som inte längre såg samhällsintresset som avgörande).

Det började lite försiktigt med att SJ delades i två. Genom att spårnätet avknoppades till Banverket (nuvarande Trafikverket), vilket var nödvändigt för att på sikt möjliggöra konkurrens på spåret.

Efter denna inledande splittring har delningen fortsatt i rasande takt. Fastigheterna har avknoppats till Jernhuset, som tar ut ockerhyror för att maximera den egna vinsten, verkstäderna har till Euromaint AB, med dyrare underhåll som följd, och spårbyggnationen till Infranord AB, som endast har att ta kommersiella hänsyn – detta för att bara nämna några av bolagen i det gytter som numera utgör det forna SJ.

Lägg därtill att snöskottningen numera lagts ut på entreprenad till Manpower och andra specialister på simpla sysslor och inte bara uppsplittringen utan också konkurrensen är total. Varje enskild aktör gör allt för att minimera kostnaderna och maximera vinsterna, gärna på de andras bekostnad, vilket ger brister i både underhåll och framförhållning.

Per Unckel må vara marknadsblind, men han kan inte blunda helt för problemen. Så konstaterar han att det behövs fler snöplogslok, fler avisningsanläggningar och bättre beredskap för snöoväder (= fler snöskottare med bättre utrustning). Men utan att ange vem som skall ta ansvar för vad.

Istället efterlyser Unckel en nationell samordning av den järnvägstrafik som lämnats till marknadens splittrande konkurrens, vilket framstår som näst intill lika komiskt som utpekandet av snön som kaosets orsak.

Unckel pekar också och med fog på bristande investeringar i spår och på dåligt underhåll av tåg och vagnar.

”Långsiktigt måste anslagen till järnvägen öka om mål och ambitioner med järnvägssystemet skall kunna förverkligas”, skriver han. Undrar just vad åtstramaren Anders Borg säger om det.

Kom för all del ihåg att det var Anders Borgs finansdepartement som i fjol öppnade för en privatisering av det som då ännu var Banverket och att det är Anders Borgs regering som släppt konkurrensen fri på ett spårnät som är underdimensionerat, dåligt underhållet och hopplöst omodernt – allt för att slippa undan statligt ansvar.

Unckel talar också om brister i informationen till resenärerna, vilket många drabbade säkert håller med om. Men då hör det till pjäsen att den moderatledda regeringen släppt konkurrensen fri utan krav på samordning av ens biljettsystemet. Är det någon som tror att en sådan ordning ger bättre information till drabbade resenärer?

För vår del är slutsatsen given. Det är marknadsfundamentalismen som skapat hela folkets järnvägskaos. Lösningen är att återskapa hela folkets järnväg. Återreglera järnvägstrafiken, som den nationella angelägenhet den är, bannlys köp- och säljsystemet, som prioriterar vinst och kostnadseffektivitet framför service, trygga resor och samhällsintresse.

Och sist men minst: Satsa på upprustning och utbyggnad av det miljö­vänliga och samhällseffektiva trafiksystem som järnvägen utgör.