En budget utan jobbpolitik

2010-10-12

Det är med Borgs budget som med Reinfeldts regeringsförklaring – den bjuder inte på några överraskningar. Ändå är budgeten på många sätt anmärkningsvärd.

”Regeringens främsta mål är att föra Sverige till full sysselsättning”, inleder Borg sin litania, som är en lika ordrik som tröttsam hyllning till den egna förträffligheten. Det går bra för Sverige, intygar Borg, i vart fall mycket bättre än för andra länder, och allt beror på honom själv
och regeringen.

Men självberömmet luktar illa när de vackra orden kläs i siffror. Så går vägen till full sysselsättning över fortsatt massarbetslöshet. I vart fall räknar Borg med en arbetslöshet om 8,0 procent 2011 och 7,4 procent 2012. Först 2014, lagom till nästa val, beräknas arbetslösheten vara nere på de 6 procent som Göran Persson lämnade efter sig 2006.

Visst är det anmärkningsvärt. I två val har högeralliansens partiet gått till val på det man kallar arbetslinjen. Under stort buller och bång. Men får Anders Borg som han hoppas och tror innebär åtta år av regeringsinnehav bara en sakta färd tillbaka till utgångspunkten.

Att Borg försöker dölja misslyckandet genom glädjesiffror om ökad sysselsättning och fler arbetade timmar är patetiskt. Med 200 000 fler människor i arbetskraften måste sysselsättningen öka i absoluta tal, allt annat vore katastrof. Samma sak gäller antalet arbetade timmar – i den mån ökningen inte beror på att människor tvingas jobba övertid eller skaffa extrajobb för att kunna försörja sig. Eller menar kanske Borg att förekomsten av arbetande fattiga är något att yvas över?

Det är arbetslösheten som är avgörande och i kampen mot den har regeringen uppenbart misslyckats.

Här skall då påpekas att Borgs prognoser är försiktigt optimistiska, vilket han själv medger. Så här skriver Borg: ”Trots den senaste tidens positiva utveckling råder det stor osäkerhet om hur konjunkturen kommer att utvecklas framöver. /…/ Riskerna för en svagare utveckling än i huvudscenariot är större än möjligheterna till en mer hållbar utveckling.”

Som alla förstår är det den skakiga utvecklingen i världsekonomin som oroar Borg, men bara en knapp månad efter valet kan han inte måla en mörkare bild än den han och högeralliansen vann valet på, så därför för han för stunden nöja sig med klädsamma varningar.

Vi tror inte särskilt mycket på Anders Borgs analysförmåga, han är alltför förblindad av sin tro på kapitalismen, men tar han sin egna varningssignaler på minsta allvar, så borde han redan nu vidta kraftfulla
åtgärder för att möta ett nytt skov i krisen.

Men det gör han inte. Det mest anmärkningsvärda i budgeten är istället att den beryktade jobbpolitiken lyser med sin frånvaro. Visst satsas några miljarder på arbetsmarknadspolitiska åtgärder, bland annat skall en ny typ av spektaklet till jobbcoacher följa praktiserande arbetslösa ända in på arbetsplatserna. Men det är mest kosmetika för att dölja att inget görs.

”Nu gäller det att vårda genomförda reformer”, säger Borg. Vilket betyder att han blundar och håller tummarna för att den politik som sjösattes efter valet 2006 – med jobbskatteavdrag och sänkta ersättningar för arbetslösa och sjuka – som genom ett under skall ge de resultat de ännu inte gett. De ökade klasskillnaderna skall göra jobbet på en kapitalistisk arbetsmarknad som bara kan expandera i låglönesektorn

Det behöver knappast tilläggas att Borg samtidigt planerar för en fortsatt bantning av offentlig sektor, till delar nödd därtill av sina egna skattesänkningar. För nästa år tilldelas kommunerna visserligen 3 extramiljarder – ”för att minska krisens ofärdseffekter”, som det så vackert heter i finansplanen – men under mandatperioden som helhet skall de offentliga utgifternas andel av BNP minskas med hela 6 procentenheter.

Kom ihåg att högerregeringens fyra första år vid makten kostade 33600 jobb inom skola, vård och omsorg. Om Anders Borg tillåts vårda sina reformer lär ännu fler få gå under de kommande fyra åren, med förödande konsekvenser för en välfärd som redan går på knäna under underbemanning och bristande resurser. Se där en utmaning för alla oss som värnar den offentliga välfärden.

Att Anders Borg representerar en minoritetsregering märks inte i budgeten. Så vill han sälja innehav i statliga bolag för totalt 100 miljarder kronor, med början i Telia, Nordea och SBAB. Motiveringen är den gamla vanligt – enligt liberal norm skall staten inte äga företag som verkar på en kommersiell marknad – men till den finstilta hör att Borg behöver pengarna för att räkna ihop en budget som redan är dränerad av skattesänkningar.

Ett dilemma är att Sverigedemokraterna är mindre liberala än regeringen och därmed mindre benägna att sälja ut statliga företag, om inte annat kan de hamna i händerna på köpare från obskyra länder. Men kanske gör Borg rätt i att inte vara bekymrad. Till och med Vänsterpartiet var ju med på att sälja ut första halvan av Telia.

Borg rivstartar inte i år, som 2006. Men det gäller ändå att rusta till motstånd. Löftet om att vårda genomförda reformer är illa nog.