NEJ till klimatförändringar - JA till systemförändringar!

Det sägs att det var direktörerna för världens största företag, amerikanska Exxon Mobile (fd Standard Oil), som instruerade George W Bush att säga nej till Kyotoprotokollet. Kanske är det bara ett rykte. Men nog spelar det roll för det globala klimatarbetet att det finns fem oljebolag och fyra bilföretag på tidningen Fortunes senaste lista över världens femton största företag.

2009-12-15

Noteringen är viktig i förhållande till det som nu pågår i Köpehamn. För bakom de politiska charaderna agerar mäktigare krafter, som Exxon Mobile, Chevron och General Motors. I syfte att tillse att förhandlingarnas högst eventuella resultat inte inverkar menligt på profiten.

När detta skrivs pågår ännu förhandlingarna. Med de globala storföretagen som en osynlig, men högst verksam part. Ett exempel. En knäckfråga i förhållandet mellan rika och fattiga länder är patenträttigheter och tekniköverföring. De rika länderna begär att de fattiga omedelbart skall gå över till förnyelsebara energiformer, utan att ta deras egen omväg över kol- och oljeberoende. För det är givet till och med i Washington. Ekonomisk utveckling i de fattiga länderna kan inte byggas på överexploatering av olja och kol, som i de rika. Då kollapsar klimatet.

Men när det kommer till överexploateringens resultat i form av teknisk utveckling är det goda råden minst sagt dyra. Så vägrar de rika länderna att ens diskutera de patenträttigheter som gör den nya energitekniken oåtkomlig för den fattiga världen, av rena kostnadsskäl. Den privata äganderätten till tekniska innovationer går före klimatet i en värld som bakom masken styrs av de globala storföretagen.

Som plåster på såren erbjuder USA, EU med flera rika länder ekonomiskt bistånd till den begärda energiomställningen. Men det är mest på låtsas. Eftersom det erbjudna klimatbiståndet i allt väsentligt skall hämtas ur redan befintliga biståndsbudgetar. Pengar som idag används till fattigdomsbekämpning skall överföras till och öronmärkas för klimatåtgärder. Varvid den rika världen anser sig ha gjort sitt. Det är rent bedrövligt i sin nonchalanta cynism.

Det är de fattiga som drabbas av den globala uppvärmning som den rika världen bär både det historiska och det närvarande ansvaret för. Genom översvämningar, torka och stormar. Men ändå gör den rika världen allt för att slippa undan ansvar.

Den rika världens intensiva försök att slippa undan är det som präglat mötet i Köpenhamn. Framförallt gäller det då att få bort Kyotoprotokollet; för att det stadgar om legalt bindande åtaganden och för att det ålägger den rika världen ett särskilt ansvar. USA vill ersätta Kyoto med ett helt nytt avtal, utan legal status och utan den förhatliga formuleringen om ”ett gemensamt men olikartat ansvar”, en ståndpunkt som numera stöds av EU och därunder givetvis av det svenska ordförandeskapet i EU.

Detta är resultatet av det arbete som regeringen Reinfeldt själv framhöll som det svenska ordförandeskapets viktigaste uppgift. Fredrik Reinfeldt och Andreas Carlgren har placerat EU i knät på USA, som ett pipande eko av klimatpolitikens i särklass mest tillbakahållande kraft. Får vi gissa att Royal Dutch Shell, British Petroleum och Total har mer än ett finger med i det spelet.

På plats i Köpenhamn gav Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair stöd åt denna undergivenhetens linje.

”Låt inte det bästa bli det godas fiende”, sa Blair. Med budskapet att allt som räknas är att få med Exxon Mobile (USA) på vagnen. Att ett avtal på den premissen är fullständigt otillräckligt spelar ingen roll för socialdemokraten Blair. Klimatet skall på något förunderligt sätt räddas i efterhand och utan att röra Exxon Mobiles profiter.

I medierapportering sätts fokus på Kina, som sägs vara världens största utsläppare av växthusgaser, och i viss mån på Indien och Brasilien, som är stora länder i snabb kapitalistisk utveckling.

Det är en bedräglig rapportering som medvetet eller omedvetet döljer problemets västerländska kärna. För räknat per capita, vilket är den enda rimliga jämförelsegrunden mellan olika länder och framförallt mellan små och stora länder, så spelar Kina, Indien och Brasilien i en helt annan division än USA och rentav i en lägre division än det så miljömässigt självbelåtna Sverige.

Så släpper USA ut 20,2 ton koldioxid per person och år och Sverige 5,6 ton. Medan motsvarande siffra för Kina, Indien och Brasilien är 3,5, 1,2 respektive 1,8 ton koldioxid per person och år. Varvid en god del av åtminstone Kinas utsläpp egentligen bör bokföras på USA. Eftersom de härrör från utlokaliserad amerikansk industri med produktion avsedd för export till USA.

Vi försvarar alls inte kapitalismens härjningar i Kina, Indien och Brasilien, den kapitalistiska exploateringen av människa och natur måste bekämpas varhelst den uppträder. Men det är hyckleri när den rika världens försöker lasta över ansvaret för en mer än hundraårig global uppvärmning på länder som saknar historisk skuld och som än idag påverkar klimatet i långt mycket mindre utsträckning än den själv.

När detta skrivs känner vi som sagt inte resultatet av mötet i Köpenhamn. Men det kan på förhand skrivas ut som otillräckligt. Eftersom förhandlingarna klavbinds av Exxon Mobile och av ett kapitalistiskt profitintresse som inte går att förena med en långsiktigt hållbar hushållning med naturens resurser. Det är den exploatering som utgår från profitintresset som utgör det grundläggande problemet för såväl människa som natur.

Detta vill vi säga som avslutning och så här på tröskeln till ett nytt årtionde. Den globala uppvärmningen ställer mänskligheten inför en stor utmaning; inte så att jorden kommer att gå under om ingenting görs – jorden över-
lever, såsom den gjort genom årtusenden av istider och uppvärmningsperioder – men väl så att förutsättningarna för mänskligt liv kommer att förändras och på vissa håll omöjliggöras, med förfärande följder för framförallt fattiga människor.

Det är en utmaning att anta – men inte i första hand på ett individuellt plan, så omhuldat i den liberala pressens pekpinnar, och inte genom någon återgång till ett föregivet ”naturligt” levnadssätt, ett sådant finns inte, utan genom grundläggande samhällsförändringar.

Varvid vi åter landar vid Exxon Mobile och de kapitalistiska storföretag som regerar världen.

Kapitalismen måste ständigt expandera för att överleva. Vilket ger rovdrift på såväl människa som natur. Det gäller därför att bekämpa den kapitalistiska expansionismen.

Genom kamp för ett samhälle som sätter människornas väl före ständigt större profiter.

Det är uppenbart att klimatet inte tål det kapitalistiska sättet att leva. Men låt oss då leva på socialistiskt vis! I solidaritet och jämlikhet och i en utveckling som inte mäter allt i profitabel effektivitet. Utveckling är inte nödvändigtvis ett ständigt större utbud av varor på marknaden, att handla och byta ut i ett ständigt snabbare tempo, utan också social trygghet, mer fritid och ett rikare kulturutbud.

”Nej till klimatförändringar, ja till systemförändringar!” Så skanderade det röda blocket i den stora klimatdemonstrationen i Köpenhamn i lördags. Den syns oss som en god utgångspunkt inför det 2010-tal som nu ligger framför oss. Kampen för klimatet – och för arbete, välfärd och ett gott liv åt alla – kräver kamp mot kapitalismen.