Farligt efterspel

2015-11-25

De första tio dagarnas svenska efterspel på terrordåden i Paris förskräcker. Med Parisdåden som argument vill Stefan Löfven införa något som kallas ”hemlig dataavläsning”. Det innebär att polisen ska kunna installera trojaner i människors mobiltelefoner, surfplattor och datorer. Därmed blir våra innersta tankar, åsikter, kärleks-sms, för att inte tala om korrespondens inom politiska eller fackliga organisationer, en öppen bok för säkerhetspolisen att läsa.

När liknande övervakningslagar varit på tapeten tidigare har de dömts ut som oförenliga med svensk grundlag och som stridandes mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Efter attackerna i Paris verkar vägen ligga öppen.

Givetvis föredrar de flesta att ha fluktare från Säpo som läser ens kärleks-sms eller surfhistorik framför att sprängas i luften. Och att terrorister sätts under lupp, oavsett om dessa planerar dåd mot konsertlokaler eller flyktingförläggningar, är inte mycket att orda om.

Men varför det krävs utökade befogenheter för att avvärja terrorhotet har ingen ännu kunnat motivera. Snarast har de gångna tio dagarna handlat om att politiker och polis vill visa handlingskraft på bekostnad av tankeverksamheten. I vilket fall lär det inte behövas lagändringar för att få Säpo att gå in på Facebook eller kontakta Migrationsverket innan de slår på stora trumman om terrorhot. Det räcker med en ABC-kurs i säkerhetspolisiärt arbete.

En sak är dock klar. Att i ett upphetsat politiskt klimat genomdriva en övervakning som enligt sakkunniga strider mot både grundlag ochmänskliga rättigheter är en livsfarlig väg att gå. Erfarenheterna från USA och den gigantiska övervakningsapparat som byggts upp där förskräcker. Skrämmande nog verkar det räcka med några terrorattacker för att tysta all kritik och opposition. Snacka om att ge terrorister den maktposition som de eftersträvar.

Samma gäller den mangranna uppslutningen bakom Frankrikes militära svar på terrorattackerna. Att bombhögern tar varje chans till att fullt ut ansluta Sverige till västvärldens krigskoalitioner och -allianser, är inget att förvånas över. Sällan har så många borgare bekänt sig till det annars så avskydda ordet solidaritet, som enligt det orwellska nyspråket betyder krig.

Men även från vänsterliberalt håll slås det på krigstrummor. Johan Ehrenberg utropar på ledarplats i Dagens Etc (19/11) att ”Sverige är i krig”. Aftonbladets ledarsida (18/11) menar att frågan om ”att bistå Frankrike militärt” är ”en ickefråga”.

Nej, Sverige är inte i krig och nej, ett svenskt militärt ingripande sida vid sida med Frankrike är allt annat än en icke-fråga. Hänvisningarna till EU:s så kallade solidaritetsklausul, inskriven i Lissabonfördraget, är lögnaktiga.För det första innehåller klausulen inte något tvingande krav om militär hjälp. EU är ännu inte någon krigsallians, planerna på att bygga en sådan stannade halvvägs i och med EU-krisen. Det är fortfarande upp till varje medlemsstat att själv bestämma om och vad som ska göras.

För det andra har EU-eliten inget folkligt mandat för att använda EU-medlemskapet till att dra in Sverige i krig. Ett av de mest upprepade löftena från ja-sidan inför folkomröstningen var just att EU inte skulle påverka den svenska neutraliteten. Även om det löftet på många sätt var en lögn, vilket nej-sidan påpekade, så ska vi ta ja-sidan på orden.

Svenska folket har inte gett sitt godkännande till att EU betyder krig, om ja-sidan ens skulle antytt detta 1994 så skulle folket definitivt röstat nej.

Det betyder givetvis inte att Sverige ska stå neutralt i förhållande till IS. Men en uppslutning bakom Frankrike ökar terrorhotet mot Sverige och minskar möjligheterna till en verklig lösning på situationen i Syrien.

Istället bör Sverige i praktisk handling verka enligt de riktlinjer som förhandlingarna om Syrien i Wien har enats om. Att stärka Syriens enighet, oberoende och territoriella integritet. Få tillstånd eldupphör och påskynda diplomatiska ansträngningar för att få ett slut på kriget.

Humanitär hjälp till flyktingar på plats. Samt verka för en syriskledd politisk process med inriktning på att ”det syriska folket kommer att avgöra Syriens framtid”.

Utifrån dessa utgångspunkter ska, enligt Wienförhandlingarna, en samordning skapas för att besegra IS och övriga terrorgrupper. Det är en klok och rimlig politik, som dock står i direkt motsättning till varje krigs-insats som inte är sanktionerad från den syriska regeringen. Även när om en sådan samordning blir verklighet betyder det inte att Sverige ska delta militärt. Sverige har ingen moralisk eller politisk skyldighet att deltai några sådana militära aktioner.

Sverige är ett litet land och vårt deltagande i en samordning mot IS skulle endast göra minimal skillnad. Den svenska militärens uppgift är att skydda vårt land från utländsk ockupation och militära hot, inte att delta i krig
i andra länder.

Endast om det kommer en sådan förfrågan från FN, eller i det här fallet direkt från den legitima regeringen i Damaskus, vore avsteg från detta möjligt, definitivt inte om kraven kommer från Paris, Bryssel eller Washington. Men även vid en förfrågan från FN eller Damaskus så vore det att föredra att Sverige ställer upp med humanitär hjälp i fredens tjänst.

Efterspelet de gångna tio dagarna förskräcker som sagt. I en värld där vi mer än något annat behöver steg mot fred och personlig och nationell säkerhet, tas istället raska steg mot krig och osäkerhet för vårt land.