För in arbetarfrågorna i extravalet!

Ledare i Proletären nr 50

Stefan Löfven avgick inte efter budgetnederlaget, utan förannonserade istället ett extraval i mars nästa år – i stridslysten ton. Att samarbetsmannen Löfven valde stridens väg var överraskande, men uppenbart hade han inget alternativ. Ingen tog emot hans utsträcka hand.

2014-12-09

Ända sedan sitt tillträde som S-ordförande har Stefan Löfven pläderat mot blockpolitiken. Hans stora mål är att göra upp med ett eller flera av högerns öppet arbetarfientliga partier och den ambitionen har han inte övergivit. Löfven vill inte ha någon vänsterregering.

Men den här gången fick han kalla handen. Högeralliansens partier tog tacksamt emot Sverigedemokraternas stöd i ambitionen att fälla den rödgröna budgeten och därmed i praktiken den rödgröna regeringen. Syftet med denna utvidgade högerallians uttalades öppet när det gick upp för högerns partiledare att Löfven inte gick i fällan: De ville tvinga Löfven att avgå för att själva ta över regeringsmakten. Moderaternas Anna Kinberg Batra stod beredd att bilda en ny alliansregering.

Redan detta är en skamlös fräckhet. Mindre än tre månader efter det att väljarna kastade ut alliansregeringen anser sig allianspartierna skickade att bilda ny regering. Med stöd av vännerna i SD. Tala om väljarförakt.

Men fräckheten slutar inte där. För ställda inför Sverigedemokraternas hot om att fälla varje budget som inte anpassas till deras invandringspolitik, så räknar allianspartierna med S-stöd. De tar inte emot Löfvens utsträckta hand när han är statsminister. Men begär den när de förpassat honom i opposition.

Naturligtvis kunde Stefan Löfven inte acceptera en sådan fräckhet, det vore att förödmjuka sig själv, sitt parti och sin regering. Där av den stridsförklaring som extravalet utgör.

Stefan Löfven har inte ömsat skinn över en natt. Han är fortsatt en socialdemokratisk klassamarbetsman med ambition att bilda regering med något eller några av de borgerliga partierna, utöver Miljöpartiet. Men just nu går det inte. Alliansen är för sammansvetsad. I det läget tvingas Löfven välja en mer konfrontativ taktik.

När extravalet annonserades lovade Löfven och Fridolin att göra det till ett val om de två budgetalternativen. Det kan verka mer än lovligt futtigt, då det är ytterst lite som skiljer alternativen åt.

Såväl den rödgröna budgeten som alliansbudgeten bygger på nyliberal budgetdisciplin och föreställningen om att kapitalismen är i stånd att lösa sina egna problem, om än i helt eller något mindre avreglerad form. Ingen av dem erbjuder någon lösning på arbetarklassens problem under en kapitalistisk regim som kastar ut allt fler i otrygghet. Men man kan åtminstone hoppas att extravalet fokuserar på olikheterna, istället för att bli en tävling i vem som är bäst på att spara mest, som i det bedrövliga spektaklet i september.

I ett sådant scenario finns det trots allt några små skillnader att lyfta fram. För när alliansbudgeten är rakt igenom arbetarfientlig, så innehåller den rödgröna små förbättringar för särskilt misshandlade arbetargrupper, som för arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och ensamstående föräldrar. Den innehåller dessutom en liten minskning av fjäsket för överklassen genom en liten skattehöjning för de med allra högst inkomster och via en halvering av Rut-bidraget.

Vi tror inte för ett ögonblick att dessa små skillnader kan vända Sveriges utveckling mot ökade klassklyftor. Men vi gillar dramaturgin, som åtminstone på ytan ställer vänster mot höger, till skillnad från det eviga tjafset om nödvändigheten att ta ansvar för Sverige över blockgränserna, vars hela syfte är att dölja att det finns klassintressen i politiken.

Vi är för blockpolitik; för att höger ställs mot vänster och därmed borgarklass mot arbetarklass. Det klargör vad politik i grunden handlar om, att politik är förhållandet mellan klasserna. Självklart inbillar vi oss inte att den rödgröna konstellationen är skickad att föra arbetarpolitik, det omöjliggörs inte bara av Stefan Löfvens envetna samarbetsinviter utan också av Miljöpartiets totala medelklassighet.

Men vi menar att extravalets dramaturgi erbjuder en öppning för diskussion om vad som är viktigt för arbetarklassen – inte i de tillrättalagda debatterna i tv, utan på arbetsplatser runt om i landet. Vilka frågor är viktiga för oss som arbetare och vad skall vi arbetare som minst begära av en regering som påstår sig företräda oss?

Detta är vår absoluta uppfattning: Skall politiken drivas åt vänster, i mer arbetarvänliga riktning, så måste arbetarklassen själv formulera sina krav och föra in dem i politiken, som en aktiv politisk kraft. Det duger inte att reducera sig själv till enbart väljare och därmed till valet mellan två nästan lika usla budgetalternativ.

Med bara tre månader till extravalet kan man inte gapa över för mycket. Men nog kan LO:s tiopunktsprogram för ordning och reda på arbetsmarknaden utgöra en utgångspunkt för sådana diskussioner på arbetsplatser av alla de slag.

Vi välkomnar extravalet som en möjlighet för radikala arbetare att föra in arbetarfrågorna i valrörelsen. Initiativet måste komma underifrån.