Klasspolitik för framtiden

Kommunisterna samlas till kongress

Den 3-5 januari samlas denkommunistiska rörelsen i Göteborg.
Den 3-5 januari samlas denkommunistiska rörelsen i Göteborg.

Den tredje januari öppnar Kommunistiska Partiet sin sjuttonde kongress. Det är en kongress med blicken riktad framåt.

2013-12-17

Kongressen inleder valåret 2014. Ett viktigt år för Kommunistiska Partiet att bygga ut och befästa positionen som alternativet till vänster om Vänsterpartiet. Svensk politik behöver en rak vänsterröst och en kompromisslös arbetarpolitik.

Den sjuttonde kongressen blir också tillfället då den yngre generationen tar över det avgörande ansvaret i Kommunistiska Partiet. Flera äldre kamrater avgår i och med kongressen, däribland partiets ordförande Anders Carlsson. Att lyckas föryngra ett kommunistiskt parti under en reaktionsperiod är ingen lätt uppgift. Det är svårt att bygga en organisation präglad av kollektivism och självuppoffrande vardagsslit för det gemensamma i en tid dominerad av individualism och där ideellt arbete blir något allt mer främmande.

Men Kommunistiska Partiet har lyckats föryngra sig, genom ett målmedvetet och planmässigt arbete för att få unga arbetare att växa in i att ta ansvar på alla nivåer i partiet. Föryngringen har inte rubbat klassammansättningen. Kommunistiska Partiet är och förblir ett arbetarparti.

På kongressen skall ett nytt partiprogram antas. Förslaget till nytt partiprogram har diskuterats i över ett år i partiets avdelningar och föreningar. Kommunistiska Partiet håller på den inre partidemokratin. Uppgiften att formulera politiken är allt för viktig för att lämnas till enväldiga partiledningar eller pr-byråer. Vi anser det självklart att en revolutionär arbetarpolitik för 2000-talets Sverige måste formuleras av arbetare.

Ett kommunistiskt partiprogram är inte heller en text att endast plocka fram vid högtidliga tillfällen. Det är inte en samling vackra ord skilda från den praktiska politiken. Partiprogrammet är den gemensamma grunden för partiet och genom programmet sätts de ramar som partiets representanter har att hålla sig inom. Inte minst gäller det partiledningen som har att underordna sig programmet och kongressens beslut.

Det är en farlig utveckling i andra partier där partiledningarna struntar i medlemsdemokratin och partikongresser förvandlas till massmediala jippon.

Med förslaget till nytt partiprogram visar Kommunistiska Partiet att vi är ett parti som vägrar vandra högerut på den politiska skalan och som inte kompromissar med vår klasståndpunkt. Grunden för vår politik är och kommer alltid vara att alla frågor står klass mot klass.

Men denna vår envisa vägran att kompromissa med våra principer betyder inte att vi motsätter oss förändring. Allt levande förändras ständigt, att sluta förändras är liktydigt med att dö. Konsten är att i förändringen samtidigt hålla fast vid det som är rätt och riktigt. Det handlar om att utvecklas istället för att avvecklas.

Den verklighet som vi har att utgå från är 2000-talets Sverige. Det är den nyliberala kapitalismen som dominerar och som därför också har slagit knut på sig själv med en permanent djup ekonomisk kris som följd.

Med 1900-talet dog folkhemskapitalismen och den socialdemokratiska klassamarbetspolitiken. Den som inte inser detta kommer oundvikligen att förvandlas till utopiska drömmare.

Detta gäller reformister som tror att klassamarbetets folkhem är möjligt att återupprätta om man bara lyckas hitta en tillräckligt trovärdig utstyrsel att klä upp ”projektet” i.

Politik i dessa reformisters ögon är en fråga om att med övertygelse vinna även den härskande klassen för sin politik att få dessa att inse hur orättvis den nuvarande världen är. Tydligast uttryckt i Vänsterpartiets valvärdering i senaste valet där man fastslog att förutsättningen för en vänsterpolitik i västvärlden är att man lyckas vinna konsensus för en sådan politik, dvs vinna enighet i hela samhället kring en rättvisare politik.

Det första nödvändiga steget för varje klassmedveten arbetarrörelse är att bryta med illusionen att samhällsförändringar kan genomföras i samförstånd mellan klasserna.

Men det är inte bara bland samförståndsivrande sossar och vänsterpartister som det finns drömmar tillbaka till det som varit. Det gäller även ”revolutionärer” som tror att en revolutionär arbetarrörelse kommer att, och måste, kläs i samma uniform som tidigare och att bara man håller fast vid de revolutionära symboler och paroller som skapades under det korta 1900-talet, så kommer den revolutionära rörelsen vara räddad, oavsett om man vinner arbetarklassens öron eller inte. Sådana revolutionärer dömer sig själva till ett evigt liv i den politiska marginalen.

Kommunistiska Partiet står inför stora och viktiga uppgifter att formulera en revolutionär arbetarpolitik i 2000-talets Sverige. Partiet måste med självförtroende och målmedvetenhet bygga ut och ta den plats som finns på vänsterkanten.

2014 är möjligheternas år för Kommunistiska Partiet.