Vad bör göras på Volvo?

Volvoarbetarna måste lite till sin egen styrka.
Volvoarbetarna måste lite till sin egen styrka.

”Vill Volvoarbetarna rädda jobben är det hög tid att diskutera hur motståndet ska organiseras, dessvärre är facket är uppenbarligen inte mycket att räkna med, vare sig i Norrland eller på västkusten”, menar John Näsman, volvoarbetare och kommunist.

2013-09-17
  • John Näsman
    John Näsman

När världsekonomin kraschade 2008, var AB Volvos kassa tom. 10000-tals arbetare fick sparken. Volvo tvingades låna tiotals miljarder kronor för att klara löpande utgifter och fortsatt utveckling av nya modeller, eftersom ägarna åren dessförinnan beviljat sig själva lika gigantiska aktieutdelningar. Som mest en hel årsvinst på mer än 20 miljarder kronor.

Dåvarande VD Leif Johansson varnade för en negativ spiral: Om man inte klarade räntorna hotade lägre kreditvärdighet och därmed högre ränta på lånen vilket skulle försämra kreditvärdigheten ytterligare och så vidare.

Volvo red ut stormen och gör åter miljardvinster trots att man fortfarande betalar ett par miljarder kronor per år i räntor för den skuld som orsakats av ägarnas girighet. Betalat har arbetarna fått göra. Genom hårda rationaliseringar, men också genom att Volvo numera anlitar bemanningsföretag i stället för att anställa i egen regi. Arbetare som vet att de sitter löst och går snabbt sparka ut ska generera ännu större vinster, ännu större arbetsfria inkomster för ägarna. Allt medan riksdag och regering piskar oss andra med arbetslinjens lutherska bud, att den som inte arbetar ska leva i armod.

De närmaste åren hotar extra hårda rationaliseringar. ”Standardkostnaden” ska sänkas med 10 procent. Enskilda fabriker har ännu större besparingskrav. Men det räcker ändå inte. Under året har stora omstuvningar i ”Europasystemet” utretts. Ett alternativ är att sänka kapaciteten vid slutmonteringen i Tuve (Göteborg) från 100 till 75 lastbilar/dag genom att den ena linen stängs och den andra trimmas upp i maxfart. De bilar som inte längre kan byggas där flyttas i så fall till Gent i Belgien, där kapacitet kan frigöras genom att mindre modeller som byggs där, i sin tur flyttas till Renaults fabriker i Frankrike. Sedan tidigare diskuteras att frånta Tuvefabriken packningen av material till mindre monteringsfabriker. Totalt skulle då mer än 500 jobb vara hotade i Göteborg.

Eventuellt skulle detta kunna kompenseras om slutmonteringen av lastbilshytter flyttas från Umeå till Tuve. I så fall förlorar istället hyttfabriken i Umeå 500 jobb (pressverk, karossfabrik och måleri skulle bli kvar). Ett mycket hårt slag mot Umeå och Västerbotten, där Volvo är den allt dominerande industriarbetsplatsen.

Som alla förstår finns därför en stor oro för framtiden i både Umeå- och Tuvefabrikerna. Men i Metallfacket i Göteborg härskar som vanligt största möjliga tystnad. När Göteborgs Posten i fredags hade en debattartikeln i ämnet var den skriven av Jan-Olov Carlsson, ordförande för verkstadsklubben i – Umeå. Texten är hämtad från Umeåklubbens informationsblad och lika tam som den manifestation man genomförde samma dag (beskriven på annan plats i denna tidning). Ändå är båda bättre än inget. Att informera och samla arbetarna är nödvändiga första steg för att kunna rucka på kapitalisternas planer.

Carlssons kollega i Göteborg, Mikael Sällström, låter via GP:s nätupplaga sina medlemmar få veta att man kallat in en löntagarkonsult.

– Vi är med och bevakar och tittar på siffror som presenteras fortlöpande… Jag kan inte i dag bedöma vad nettot för Sverige blir vad gäller jobben, är allt Sällström har att säga. Och det gör han först på tidningens initiativ.

Vill Volvoarbetarna rädda några jobb är det hög tid att diskutera hur motståndet mot Volvos planer ska organiseras. I det sammanhanget är facket är uppenbarligen inte mycket att räkna med, vare sig i Norrland eller på västkusten. Vi kommunister är desto mer öppna för diskussioner om vad som behöver göras. Det är hög tid att de giriga ägarna får släppa till något lite av vad de roffat åt sig genom åren.

John Näsman

Volvoarbetare och medlem i Kommunistiska Partiet