En härlig seger!

Tio år sedan nej-sidans seger i EMU-valet

Söndag 14 september 2003 var en härlig dag! Svenska folket gick till valurnorna och gav i EMU-omröstningen det ekonomiska och politiska etablissemanget en sjusjungandes käftsmäll.

2013-09-11

I denna tidning var vi lyriska. Valet var så tydligt klassmässigt, det ställde arbetarklassen och inte minst dess kvinnor mot en sammansvetsad överhet. Och arbetarklassen vann. I utklassningsstil!

Segern var befriande i en situation då arbetarklassen åkt på storstryk i fråga efter fråga i över 25 års tid. Det var sannerligen tid att utropa: Äntligen!

Så här tio år efteråt kan den luttrade invända att segern inte var så mycket att jubla över. EU-anpassningen fortsatte som om ingenting hänt, fast utan euron, och tre år senare fick vi en högerregering som under snart åtta år drivit EU-politiken och marknadsanpassningen till sin yttersta spets.

Ja, efter EMU-omröstningen har rentav det organiserade EU-motståndet försvagats genom att först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet övergivit det, om V så bara genom att skjuta det på en avlägsen framtid. Istället har vi fått ett rasistiskt parti i riksdagen, som försöker slå mynt av den folkliga negativismen mot EU.

Vi vill likväl påstå att de luttrades perspektiv är för närsynt. Må vara att segern i EMU-omröstningen inte gav den vändning i politiken, som vi lite naivt hoppades på – för det är valsegrar alltför lättköpta. Men det är ändå på tok för tidigt att döma ut segern som betydelselös.

Vad är bestående? En första reflektion är att propaganda inte biter på bitter erfarenhet. I EU-omröstningen 1994 kunde en samlad överhet köpa sig en knapp seger genom ett massivt propagandaövertag. Väljarna hade ingen vardaglig erfarenhet av EU och alltför många svalde därför jasidans sockrade löften. Av naturliga skäl. När löften inte kan stämmas av mot verkligheten är det svårare att avvisa dem.

När det var dags för EMU-omröstning åtta år senare hade Sverige varit medlem i EU i nästan sju år. Överheten var lika samlad kring sitt ja som 1994 och satsade ännu mer på sin propaganda, över 1000 miljoner kronor. Men 2003 fanns ett facit
i form av permanent massarbetslöshet, social nedrustning och svikna löften. Då bet inte propagandan längre. Sju år av folklig erfarenhet övertrumfade alla jasidans löften och försäkringar – med råge.

Detta är definitivt något att till sig och påminna om, särskilt i ett läge då det borgerliga problemformuleringsförträdet kan synas så massivt, att det inte går att bryta. Så är det inte. Borgerligheten kan komma långt med propaganda, men propaganda kan i längden inte dölja verkligheten och resultatet av den förda politiken. Förr eller senare hinner sanningen alltid ikapp lögnen, som i EMU-omröstningen.

Nejsidans seger höll Sverige utanför EMU och euron. I stort sett bara strutsen Jan Björklund beklagar det idag. För även om Sverige inte är med i EMU, så finns ett EMU-facit, övertydligt utskrivet av den nuvarande eurokrisen.

EU passar illa för en gemensam valuta, precis som nejsidan sa inför EMU-omröstningen. De ekonomiska skillnaderna inom EU är alldeles för stora för att pressas in i en valutaunion, vilket ger kris och massarbetslöshet i delar av unionen, som idag i södra Europa, när en egen valuta inte längre kan fungera som stötdämpare.

Så visar facit att nejsidan hade rätt och jasidan fel, folket hade rätt och överheten fel. Det är också en kunskap att ta till sig och ständigt påminna om. Lita inte på överheten, den utgår bara från egna intressen och har regelmässigt fel, som om euron!

Man kan som sagt tycka att segern i EMU-omröstningen blåste snabbt förbi. Överheten skakade genast av sig förlusten och klampade på som om den alls inte fått på käften. Men ett ännu bestående resultat är att Sverige inte är medlem i EMU, vilket är en fördel i sig, åtminstone för oss som kämpar för att få ut Sverige ur EU.

Att lämna EU är ingen lätt sak; det kräver en massiv folklig mobilisering, nästan en revolution. Att dessutom lämna EMU gör inte utträdet lättare. Se bara på Grekland, som är så fjättrat av euron att få ser en utväg ur det forcerade eländet. Så har vi skaffat oss ett lite bättre utgångsläge genom segern i EMU-omröstningen.

Nästa år är det 20 år sedan folkomröstningen om EU och snart nog 20 år sedan Sverige blev medlem i EU. Ingen kan på allvar påstå att det blev som utlovat. Av jasidans löften finns knappt en tummetott kvar.

Kommunistiska Partiet har aldrig respekterat EU-omröstningens resultat, det var manipulerat och köpt. Vi har därför från EU-medlemskapets dag ett verkat för att Sverige skall lämna EU och för att folket skall få säga sitt på nytt, med EU-medlemskapets erfarenheter i bagaget.

20 år är nog och mer än nog. Det är hög tid för en ny folkomröstning.