Vad beror krisen på?

– Helgläsning för den som vill förstå det som händer

För att förstå varför det är kris måste man förstå hur det kapitalistiska systemet fungerar. Därför att krisen är ett resultat av den girighet som är själva drivkraften i detta system, den ständiga jakten på högre vinster.

2012-12-18

Kapitalägaren investerar sitt kapital i det enda syftet att få mer pengar tillbaka. Huruvida det som produceras är nyttigt eller ej spelar inte minsta roll, mat eller vapen är egalt. Det enda som räknas är att produktionsresultatet kan säljas och att produktionen därvid genererar största möjliga vinst.

Detta är inget som kapitalismens försvarare sticker under stolen med. Tvärtom framhåller liberalerna just vinstbegäret som kapitalismens positiva kraft. Det är drivkraften att bli rik som frambringar de sk entreprenörerna och som gör kapitalismen dynamisk och utvecklingsbenägen. Vilket alls inte är grundlöst. Historiskt sett har kapitalismen utvecklat produktionen långt mycket snabbare än något tidigare ekonomiskt system.

Hur skapas då största möjliga vinst i den kapitalistiska produktionen? Jo, genom att minimera kostnaderna i förhållande till konkurrenterna. Vilket ger försäljning till bättre förtjänst.

Att minimera kostnaderna betyder att minimera lönekostnaderna, som är den största och mest variabla utgiftsposten, antingen genom att sänka lönen per arbetad timme, exempelvis genom att flytta produktionen till låglöneländer, eller genom att rationalisera produktionen, så att färre kan producera mer. Vilket ger den för kapitalismen typiska konflikten mellan arbete och kapital.

Men just i denna konflikt uppstår en av kapitalismens inre motsättningar. För arbetare är inte bara arbetare, utan också konsumenter, så när företagen minimerar lönekostnaderna, för att därigenom vinna fördelar gentemot konkurrenterna, så minskar de samtidigt köpkraften i ekonomin och därmed sina möjligheter att sälja det som produceras. Man kan säga att kapitalisterna i sin jakt efter största möjliga vinst sågar av den konsumtionsgren de själva sitter på.

Så skapar profitjakten ohjälpligt en periodiskt återkommande obalans mellan produktionskapacitet och köpkraft. Det går helt enkelt inte att finna köpkraftig efterfrågan för allt det som kan produceras och eftersom vinsten bara kan realiseras genom försäljning, så måste produktionen minskas. Med avskedanden och nedläggningar som följd.

I marxistisk ekonomi kallas detta överproduktionskriser och sådana, periodiskt återkommande kriser har kapitalismen dragits med ända sedan början av 1800-talet.

Till denna mycket förenklade kristeori skall ytterligare en faktor läggas. För det handlar inte bara om urgröpt köpkraft, utan också om fallande ränta på kapitalet.

Rationaliseringar är som sagt ett sätt att minimera lönekostnaderna. Men rationaliseringar kräver allt större investeringar i maskiner, robotar, datorer och vad det nu kan vara. För att spara på arbetskraft. När dessa investeringar blir så stora att räntan på kapitalet minskar, vilket den förr eller senare gör, så ser sig kapitalägarna om efter andra investeringsmöjligheter, alldeles oavsett om vinsten ökar i kronor räknat. Eftersom det bara är högsta möjliga avkastning som räknas. Vilket ger spekulation i värdepapper, valutor, råvaror och annan parasitär verksamhet. Istället för produktion. Vilket drar bort ännu mer köpkraft ur ekonomin.

Girighetens system – högsta möjliga vinst som enda drivkraft för all kapitalistisk verksamhet – leder alltså i sig och oundvikligen till att kapitalismen periodvis slå knut på sig själv. I det som vi kommunister kallar överproduktionskriser.

Det är något av ett ödets ironi, men det är faktiskt kapitalismens styrka som byggt upp till denna kris och det under mycket lång tid. Upprinnelsen står att finna i det nyliberala systemskifte som Margaret Thatcher och Ronald Reagan initierade och som drog som en löpeld över världen på 1980-talet och framförallt på 1990-talet, då realsocialismens sammanbrott öppnade för globaliseringen. Vilket bara är ett annat ord för kapitalismens utbredning över hela världen och till varje vrå av mänskligt liv.

Just globaliseringen gör krisen särskilt allvarlig. Idag är i stort sett alla världens länder tätt sammanflätade i ett globalt kapitalistiskt nätverk, vilket gör att alla länder drabbats av krisen. Samtidigt. Så har det inte varit tidigare. I de flesta tidigare kriser har det alltid funnits något eller några länder som klarat sig bättre och som därför kunnat fungera som lokomotiv för en världsekonomi på lågvarv. Något sådant lokomotiv finns inte idag. Vilket ger de fulla dramatiken i krisen.

Det typiska för det nyliberala systemskiftet är att det målmedvetet och på ett dramatiskt sätt ändrat styrkeförhållandet mellan arbete och kapital, till kapitalets fördel. Denna förändring kan avläsas i statistiken. Så har vinstandelen i ekonomin – kapitalets andel av produktionsresultatet – ökat kraftigt.

Bara ett exempel. I EU steg vinstandelen från 33 procent 1975 till 43 procent 2008. Vilket ger en motsvarande minskning av löneandelen från 67 till 57 procent. På ungefär samma sätt har relationen förändrats i alla kapitalistiska länder. Till förfång för lönerna – och köpkraften.

USA är särskilt intressant i detta sammanhang eftersom krisen först bröt ut i USA. Vet då att timlönen för en amerikansk arbetare har minskat i fast penningvärde från 8,99 dollar 1972 till 8,24 dollar 2007 (med dollarvärdet 1982 som mått). Särskilt lågavlönade arbetare har kompenserat lönesänkningar genom flera arbeten, men trots det har lönernas andel av BNP under samma period minskat från 53 till 46 procent, en siffra som blir ännu mer dramatisk om man betänker att det samtidigt skett en kraftig ökning av löneskillnaderna.

Detta bör noteras. Stora löneskillnader är negativa för den samlade köpkraften. Eftersom de högavlönade bara använder en del av sin lön till konsumtion, resten stoppas undan på börsen eller i annan typ av spekulation. Vilket höjer börskurserna, men inte produktionen.

Just lönenedpressning är också en bärande del i globaliseringen. Så innebär globaliseringen inte minst utflyttning av produktion och jobb till låglöneländer som Kina, men inte för konsumtion i Kina, för det är de kinesiska lönerna för låga, utan för export till de länder som gått miste om produktionen och jobben. Vilket är en ekvation som inte går ihop i längden. Arbetslösa arbetare är inte heller några överdådiga konsumenter.

Alltnog. Sedan 1980-talet har kapitalet fört ett mycket framgångsrikt krig mot arbetet. Med kraftigt höjda företagsvinster och lika kraftigt ökade inkomstskillnader som följd. Bara ett exempel. I början på 1980-talet tjänade en svensk toppdirektör 9 gånger än en genomsnittlig industriarbetare. 2008 var motsvarande siffra 37 gånger mer.

Men som sagt: Kapitalets krig mot arbetet är samtidigt ett ofrivilligt krig mot köpkraften. Vilket redan på 1990-talet ledde till stagnationstendenser i den kapitalistiska världsekonomin, endast Kina och de sk tigerekonomierna undantagna. De allt rikare kapitalägarna investerade en allt mindre del av sitt allt större kapital i den produktiva ekonomin, där bristen på köpkraft satte gränsen för profitmöjligheterna. För att istället använda pengarna till spekulation i aktier, värdepapper, valutor, räntor, råvaror och vad det nu kunde vara. Vi fick den sk casinoekonomin, där ett allt större kapital rusade runt i finanssektorn på jakt efter snabba vinster, till absolut ingen nytta för samhället.

För detta skall vara klart. Finanssektorn skapar inga värden, den bara förmedlar och omsätter pengar. Finanssektorn är nödvändig som smörjmedel i den kapitalistiska ekonomin, för att genom lån fördela kostnader för investeringar över tid. Men när finanssektorn växer över alla breddar och går över till spekulation, så förvandlas den till en destruktiv, parasitär utväxt på samhällskroppen.

Det är just detta som hänt i kölvattnet av det nyliberala systemskiftet. Några exempel:

• 1975 handlade börsen i New York varje dag med 19 miljoner aktier. 2006 handlades dagligen med 1600 miljoner aktier. Till ett värde av 60 miljarder dollar.

• 1977 omsatte världens valutamarknader 18 miljarder dollar om dagen. 2008 var motsvarande siffra 1800 miljarder dollar.

• 1985 svarade finanssektorn för 17 procent av de totala vinsterna i USA. 2006 hade andelen stigit till 40 procent. Under samma period sjönk tillverkningsindustrins vinstandel från drygt 40 till 15 procent.

Hela denna utveckling, som i varierande grad är typisk för alla kapitalistiska länder, avslöjar en djup systemkris. Där bristen på köpkraft i världsekonomin (i förhållande till produktionsförmågan) driver en allt större del av det vinstjagande kapitalet från den produktiva ekonomin till en alltmer spekulativ finanssektor. Som tvingas ta allt större risker i takt med att det spekulativa kapitalet växer och måste hitta nya vägar för att finna lönsam avsättning.

Alltså. Grundorsaken till krisen skall inte sökas i finanssektorn, utan i den produktiva ekonomin, som i snart 20 år brottats med en alltmer akut obalans mellan produktionsförmåga och köpkraftig efterfrågan. Denna obalans har fört över ett allt större kapital till finanssektorn, där det i sin alltmer frenetiska jakt efter kortsiktiga vinster byggt upp en spekulations- och lånebubbla.

Någon invänder att resonemanget haltar. Eftersom åtminstone den svenska industrin gick på högvarv för bara ett drygt år sedan. Hur kan då krisen vara av så gammalt datum?

Förklaringen heter skuldsättning. Lite förenklat kan man säga att arbetare fått låna de pengar de borde fått i form av löneökningar, vilket tillsammans med statlig skuldsättning hållit uppe konsumtionen. En del av överskottskapitalet har helt enkelt gått tillbaka till den produktiva ekonomin i form av lån, vilket hållit hjulen igång.

Låt oss återigen ta USA som exempel.

Som tidigare sagts minskade reallönerna i USA mellan 1982 och 2007, vilket inte bara gäller arbetare, utan flertalet löntagare, bara de allra högst avlönade undantagna. De har istället mångdubblat sina löner, precis som här i Sverige.

Men trots sjunkande löner så ökade konsumtionen i USA under samma period, från drygt 60 till nästan 70 procent av BNP. En del av förklaringen kan sökas i förlängda arbetstider, dubbelarbete och fler kvinnor på arbetsmarknaden. Men framförallt hölls konsumtionen uppe genom skuldsättning. Både staten och löntagarna har handlat för lånade pengar.

Två belysande siffror:
• USA:s samlade statsskuld har ökat från 1500 miljarder dollar 1970 till 47000 miljarder dollar 2007. Skulden har ökat drygt 30 gånger. Under samma period har BNP ökat från 1000 till 13800 miljarder. Vilket gör knappt 15 gånger. Skuldsättningen har ökat dubbelt så mycket som ekonomin.

• Under samma period har de amerikanska hushållens skulder ökat från 62 till 127 procent av den disponibla inkomsten, framförallt genom allt större bostadslån. En fördubbling där också.

Man behöver inte vara något större slughuvud för att begripa att denna skuldspiral för eller senare tar en ände med förskräckelse. Räntor och amorteringar skall ju betalas och när skulderna växer blir det allt svårare för allt fler.

Bubblan sprack 2007, åren dessförinnan uppblåst till bristningsgränsen genom spekulativa bostadslån, där hus belånades upp över skorstenarna och lån beviljades till människor utan långsiktig förmåga att betala tillbaka. Bankernas listiga uträkning var att ständigt stigande fastighetspriser trots allt skulle ge ränta på pengarna, men de överbelånade fastigheterna som säkerhet. Det blev tvärtom. När räntorna steg bommade de överbelånade igen sina kåkar och lämnade nyckeln och därmed sina skulder banken. Som istället för ränteinkomster fick osäljbara fastigheter i belöning för de frikostliga lånen.

Så gick det som det gick. Bankernas hamnade i betalningssvårigheter, för också banker har skulder som skall betalas. I september 2008 gick storbanken Lehman Brothers i konkurs med konvulsioner i hela världens finanssystem. Finanskrisen var ett faktum.

Två kommentarer skall göras.
• Fastighetsbubblan är i första hans ett resultat av spekulationskapitalets frenetiska jakt efter avsättningsmöjligheter i en situation då investeringar i den produktiva ekonomin inte anses tillräckligt lönsamma. På 1990-talet sökte sig spekulationskapitalet till IT-sektorn, i förhoppningen om att IT-aktier bara skulle stiga och stiga, en bubbla som sprack år 2000. Då gick spekulationskapitalet över till fastigheter, för att efter kraschen där kasta sig över spekulation i råvaror. Beteendet är naturligtvis destruktiv och samhällskadligt. Tänk så mycket nytta dessa pengar skulle kunnat göra i fattigdomsbekämpning och i offentlig sektor? Men det är ändå givet av kapitalismens sätt att fungera. När allt handlar om största möjliga vinst är fattigdomsbekämpning inte att tänka på.

• De frikostliga fastighetslånen, som utgick från hypotesen om ständigt stigande fastighetspriser, gick inte bara till köp av fastigheter, eftersom lånen närmast regelmässigt var högre än köpeskillingen, utan också till köp av bilar och till mer daglig konsumtion. På det viset höll fastighetslånen inte bara igång fastighetsmarknaden, utan också bilmarknaden och konsumtionen i stort. Med påföljd att fastighetskraschen omedelbart slog över i en allmän kris, inte minst inom bilindustrin, där försäljningen kräver tillgång till lån.

För att sammanfatta detta avsnitt: Krisen har sin grund i en allt större obalans mellan produktionsförmåga och köpkraftig efterfrågan i världsekonomin, som byggts upp under lång tid och som eldats på av det nyliberala systemskiftet och av globaliseringen, som sänkt lönerna i förhållande till vinsterna och som kraftigt ökat klassklyftorna. Obalansen har skapat ett allt större överskottskapital som inte finner lönsam avsättning i den produktiva ekonomin och som därför jagar runt inom finanssektorn på jakt efter kortsiktiga vinster.

En del av detta kapital har återgått till den produktiva ekonomin i form av skuldsättning, vilket hållit hjulen igång ett tag till. Men när skuldbubblan sprack, med början i USA, så slog den underliggande obalansen igenom med och ackumulerad kraft. Vilket idag givit den djupaste krisen sedan depressionen på 1930-talet.

Många frågar sig vart pengarna tagit vägen. Strax innan krisen 2008 talades det om kapitalismens gyllene tidsålder, all vår framtid sades vara en liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean. Så slår det plötsligt över i djup kris, nästan över en natt. Plötsligt finns inte de pengar som dagen innan fanns i överflöd. Hur är det möjligt?

Här gäller det att inte förvilla sig i kapitalismens myt om sig själv. Så var en del av det pengar som fanns ”dagen innan” inte verkliga pengar, utan fiktiva värden som ägaren förväntade sig att kunna omsätta i en viss summa pengar. Så är de till exempel med aktier. Dagskurserna sätter värdet på en hel börs. Men eftersom dagskurserna varierar är det ett fiktivt, förväntat värde. Så kan ett samlat börsvärde falla med tiotals miljarder dollar eller kronor utan att en enda dollar eller krona försvinner eller tar vägen någon annanstans. Det är bara det förväntade försäljningsvärdet som minskar.

Naturligtvis kan pengar ”ta vägen” också på börsen. Men bara i samband med köp och försäljning. Om till exempel Fjärde AP-fonden köper Volvoaktier för 100 miljoner kronor och sedan säljer dem för 90 miljoner kronor, så har Fjärde AP-fonden förlorat 10 miljoner kronor på affären. Pensionspengar som någon annan lagt beslag på. För verkliga pengar försvinner inte. De byter bara ägare.

I fastighetsbubblans USA har bankerna lånat ut verkliga pengar i utbyte mot säkerhet i fiktiva, förväntade fastighetsvärden. En del av dessa pengar har låntagarna använt till att köpa bilar, så de är redan förbrukade, till glädje för bilföretagen, som kunnat sälja bilar till kunder som egentligen inte haft råd att köpa bilar. Medan banken står med lång näsa när det förväntade fastighetsvärdet visade sig mindre än lånesumman. Säkerheten kan bara lösas in med förlust, om den alls kan lösas in.

Det är lite lustigt, men i det här fallet har pengar faktiskt gått från bankerna till ofta fattiga löntagare, som för stunden kunnat leva på lånade pengar.

Frågan om vart pengarna tagit vägen måste därför besvaras i det större perspektivet. Det stora problemet i den kapitalistiska ekonomin är de senaste 25 årens förmögenhetsomfördelning, från arbete till kapital och från fattiga till rika. Denna förmögenhetsomfördelning har till bristningsgränsen skärpt obalansen mellan produktionsförmåga och köpkraftig efterfrågan.

Kapitalismen sköt problemet framför sig genom lånefinansierad konsumtion, men konstgjord andning fungerar inte i längden. Hösten 2008 sprack lånebubblan och den underliggande krisen slog igenom med full kraft.

Det är denna kris vi fortfarande lever i och som nu åter fördjupas.