Därför är vi republikaner

Avsätt kungen – ner med monarkin!

Med anledning av det åter ringer till bröllop i det svenska kungahuset publiceras här åter partiordförande Anders Carlssons uppgörelse med monarkin och kungahuset, som publicerades i Proletären sommaren 2010 när det var storasysterns bröllop som förvandlade svensk media till en flock kungafjäskare.

2012-12-27

När man ser och lyssnar på Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadotte, som kung kallad Karl XVI Gustaf, är det lätt att förfalla till den gamla anarkistens position: ”Det är inte monarkin jag är emot, det är kungen personligen.”

Men vi sansar oss genast. För givetvis kan Carl Gustaf Folke Hubertus inte rå för att han har begränsade intellektuella förmågor och givetvis kan han inte ställas till svars för att hans morfar var nazist och hans föräldrar nazianstrukna.

Felet är inte kungen personligen, utan ett system som gör en person som honom till statschef. Och det i ett land som berömmer sig om att vara demokratiskt, modernt och upplyst.

Som politisk institution är arvsmonarkin morbid. En person förlänas uppdraget som statschef, oavsett lämplighet. För att han eller hon är född i en viss familj.
Kungen får vara hur dum som helst, hur slö, lättjefull och inkompetent som helst, det spelar inte minsta roll. Eftersom det i arvsmonarkin bara är familjebakgrunden – av konung avlad och av drottning framkrystad – som räknas.

Krasst sett utgör kungahuset en avelsinrättning för statschefer. Den primära uppgiften består i att göra kungabarn och därmed nya statschefer. Uppgiften kan synas banal, barn görs som bekant i många sängar och det helt utan apanage, men den har inte alltid varit alldeles lätt.

Så berättas att kejsar Josef II av Österrike blev rosenrasande när han fick höra att oduglingen Ludvig XVI av Frankrike satte på hans dotter Marie-Antoinette utan att låta satsen gå. Den nonchalansen var oerhörd. Eftersom det var själva satsen (och dess resultat) som skulle bekräfta det dåvarande förbundet mellan Österrike och Frankrike.

Till sist hotade Josef II att själv resa till Paris för att handgripligen se till att Ludvig gjorde sin plikt. Hans avsikt var att piska upp kungen av Frankrike under själva kärleksakten ”så att han ejakulerar i rent raseri, som en åsna”.
Huruvida Ludvig tog detta hot på sådant allvar att han ejakulerade i ren skräck förtäljer inte historien. Men barn blev det till sist och därmed var den kungliga knullplikten uppfylld.

Familjen Bernadottes manliga medlemmar har som bekant aldrig haft Ludvigs problem – till och med Gustaf V gjorde sin plikt trots förkärlek för pojkar och det kommer säkert också Carl Philip att göra. Men den kungliga sängkammaren har varit, och är, en statsangelägenhet också i Sverige. Så var dåvarande statsminister Karl Staaff förlossningsvittne när Carl Gustaf Folke Hubertus pappa Gustaf Adolf Oscar Fredrik Artur Edmund föddes på Stockholms slott 22 april 1906. Det var ett ämbetsåliggande. Det fick inte råda några tvivel om att avkomman var född i kunglig säng och ur kungligt sköte.

Man kan förmoda att Staaff kände sig något obekväm i denna sin ämbetsutövning. Men knappast den födande kronprinsessan Margaret, som uppfostrats i rollen som statligt avelssto. Den kungliga sexualiteten är en statsangelägenhet, från ejakulation till förlossning.

Inte undra på då att Carl Gustaf Folke Hubertus blev förbannad på slyngeln Jonas Bergström, som knullade runt utan tanke på att han var tilltänkt som prinsessgemål och hertig. Sidoknullandet måste skötas diskret, på bernadottskt vis.

Numera har monarkin blivit mindre kunglig, det har till och med blivit tillåtet för kungahusets medlemmar att gifta sig med vanliga dödliga, vilket måhända är vanskligt ur upphöjdhetssynpunkt – kan en kyss förvandla en groda från Ockelbo till prins är det inte mycket bevänt med magin, given av myten om det blåa blodet. Men det är definitivt bra för den mentala hälsan på statschefsstuteriet. Generationer av inavel har inte varit bra för Europas fåtaliga kungahus och definitivt inte för det svenska.

Men tro inte att en kyss kan förvandla varje groda till prins. Victoria må älska sin Daniel, men hade Daniel hetat Roberto eller Ahmed och stammar från Rom eller Bagdad, istället för från Ockelbo, så hade inget kyss- kalas i världen lett till något förvandlingsnummer.

Enligt successionsordningens fjärde paragraf, bekräftad så sent som 1997, måste nämligen den kungliga familjen bekänna sig till den rena evangelistiska läran ”sådan den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”.

Katoliker, muslimer och judar – eller för den delen ateister – göre sig icke besvär i det svenska kungahusets sängar och då rakt inte i kronprinsessan Victorias. För enligt successionsordningen skall prinsar och prinsessor ”uppfödas i samma lära” och att den förklarar barskt att var kunglig som avviker från den rätta tron ”skall vara från all successionsordning utesluten”.

Den Augsburgiska bekännelsen representerar en lutheransk fundamentalism av det mer magstarka slaget, med arvsynd och hela helvetet. Skall man gå efter konstitutionen är familjen Bernadotte lagfästa galjonsfigurer för en lutheransk sekt som närmast för tankarna till huset Saud i Saudiarabien.

Nu tror vi inte att Carl Gustaf Folke Hubertus är särskilt bekant med vare sig Luthers katekes eller den Augsburgiska bekännelsen och det verkar inte heller som han uppfostrat sina glassiga barn i herrans tukt och förmaning.

Familjen Bernadottes heliga treenighet består knappast av fadern, sonen och den helige anden, utan snarare av Armani, Ferrari och Dom Pérignon.

Men traditionen är viktig för ett kungahus vars existens motiveras med traditioner. Därför förvånar det inte att det var kungahuset som slogs för den Augsburgiska bekännelsen när frågan aktualiserades inför grundlagsändringen 1997. Utredarna ville ge kungafamiljen religionsfrihet. Men kungen sa nej.

”Jag har talat med kungafamiljen om dessa frågor och det är helt klart att man inte vill ha någon förändring”, förklarade överhovpredikanten Carl Henrik Martling när det begav sig.

Traditionen är inte komplikationsfri. Så ålägger den Augsburgiska bekännelsen sin utövare att ”fördöma alla kätterier, såsom manikéerna, valentinianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika”.

Så är alltså kung Karl XVI Gustaf och hans familj av grundlag och egen vilja ålagda att vara ivriga bekämpare av muslimer och andra dylika kättare, som ateister. Hur det går ihop med det påstådda uppdraget att ”representera hela Sverige” kan nog bara ett ljushuvud som Gustaf Folke Hubertus begripa.

Nu tycker någon att det finns en slagsida åt det sexuella i det hittills sagda. Men slagsidan är given av monarkin själv. Eftersom ”avlandet är själva essensen i det kungliga varat”, för att citera Per Svenssons utmärkta ”Nej. Monarkin har aldrig varit farligare ännu”.

Vilhelm Moberg är inne på samma spår i den 50 år äldre men lika utmärkta ”Därför är jag republikan”. Moberg hävdar att monarkin ännu har sina rötter i det germanska kungadömets myter om kungen som fruktbarhetsgudinnans make: ”När de stora helgerna firades ålåg det honom att i folkets åsyn utöva könsumgänge med fruktbarhetsgudinnan. Förrättningen ägde rum för att grödan skulle växa och boskapen föröka sig, och vid sitt samlag med gudinnan företrädde han folket. Offentliga samlag tycks vara den äldsta av de kungliga representativa uppgifterna.”

Nu tror vi inte att traditionen lever så till den grad att tv-kamerorna följer Victoria och Daniel ända in till bröllopssängen, även om en sådan scen säkert är en blöt dröm i åtskilliga tv-producenters huvuden.

Haga slott förvandlat till exklusivt Big Brother-hus. Visst ligger den tanken nära till hands i en tid då det kungliga kärlekslivet är en ständigt pågående dokusåpa.

I lite modifierad form har Moberg därför rätt. Det offentliga kärlekslivet är den främsta av de kungliga representativa plikterna, vilket den förvridna uppmärksamheten kring lördagens bröllop visar.

Inte fan är detta Victorias och Daniels dag, som enfalden säger. Det kungliga bröllopet är bröd och skådespel åt folket.

Men såpan har fler deltagare, som partyprinsessan Madeleine och hennes otrogne före detta. Nu lider stackars Madeleine av kärlekssorg, som många andra med henne.

Men Madeleine är ändå inte som alla andra. Så har hon nu på eget bevåg ställt in alla de uppdrag som påstås vara hennes jobb för att istället fara till USA och finna tröst hos vännerna där, givetvis med lilla Armaniväskan för 15.000 kronor på armen.

Är kärlekssorg verkligen orsak till sjukskrivning, frågar vän av ordning. Vad säger de byråkrater på Försäkringskassan, som inte anser att ens cancer är skäl nog att stanna hemma från jobbet?

Men frågan är inte relevant i Madeleines fall. Eftersom hennes främsta uppgift är att vika ut sitt kärleksliv i slaskpressen.

”Moderna kungligheter är som lejon på savannen”, skriver Per Svensson. ”Det har strängt taget bara tre uppgifter i livet: jaga, fortplanta sig och bli begapade av nyfikna.”

Madeleine sköter i alla fall uppgiften att bli begapad.

Det sägs att monarkin numera är ofarlig. Eftersom Karl XVI Gustaf saknar den politiska makt som tillkom hans företrädare och kära släktingar. Men ingen människa är opolitisk och äpplet faller inte långt från äppleträdet.

Visst var det farligare för Sverige att farfarsfar Gustav V skrev kärvänliga brev till Hitler och att han använde all sin makt för att tvinga Per-Albin Hanssons samlingsregering att gå Hitler tillhanda under andra världskriget, bland annat genom permittenttrafiken, men det är inte mindre skamligt för Sverige att barnbarnsbarnet Karl XVI Gustaf utfärdar längtansfyllda hyllningar till sultanen av Brunei och dennes monarkistiska diktatur.

Vad skall demokratiska människor i Brunei och världen tro om ett land som håller sig med en sådan statschef?

Monarkin försvaras med traditionen. Men traditionen förskräcker, inte bara för att den inkluderar hovbugningarnas böjda ryggar och kungamakarnas fjäsk för överheten, så levande än idag, utan också för att den i familjen Bernadottes skepnad representerar reaktion från början till slut.

Anfadern Jean Baptiste Bernadotte, namngiven till Karl XIV Johan trots att han inte kunde ett ord svenska, ockuperade Norge och tvingade med vapenmakt in vårt kära naboland i en ofrivillig union med sig själv på Norges tron.

Jean Baptistes sonson Oscar II hotade med krig när Norge 1905 utropade sig som självständigt och krigsgalningen på Stockholms slott hade tveklöst startat ett krig, om han inte stoppats av den unga arbetarrörelsen.

Oscars son Gustaf V fjäskade inte bara för Hitler utan för Tyskland i allmänhet, ivrigt understödd av tyska frun Victoria av Baden. Under första världskriget gav det kungliga tyskfjäsket att Gustav tvingade ett svältande Sverige att skicka nödhjälp till Tyskland, en överloppsgärning som så när höll på att kosta honom kronan i de hungerkravaller som 1917 var på väg att gå över i revolution. Men han räddades av Branting och rösträttsreformen.

Gustafs sonson och den nuvarande kungens pappa, den redan nämnde Gustaf Adolf Oscar Fredrik Artur Edmund, namn- given kronsprins Gustaf Adolf, var militär av det enfaldigaste slaget och ingift i nazistsläkten Sachen-Coburg und Gotha, som stod Hitler nära och vars överhuvud efterkriget dömdes som krigsförbrytare. Vi talar då om den nuvarande kungens morfar.

För att urskulda Gustaf Adolf sägs att han inte tänkte längre än vad kaserngården räckte, vilket kanske är sant. Men kasern- gården räckte i så fall så långt som till att acceptera svärfaderns och fru Sibyllas nazism, om så på den enfaldige militärens enfaldiga sätt: Jag lydde bara svärfar och min fru.

Är det denna tradition som skall försvaras. Svaret är märkligt. I alla andra sammanhang sägs att vi må berätta om nazismens illdåd, men om kungafamiljens nazism, som inkluderar drottningens pappa, skall inte berättas mer än nödvändigt och framförallt skall inte kungen tvingas sägs så mycket som ett knyst om familjens bruna historia.

Vad gäller nazismen är traditionen plötsligt en privat familjeangelägenhet.
Vi lastar inte Carl Gustaf Folke Hubertus för hans föräldrars nazism. Men vi lastar Sveriges statschef för att han mörkar och vägrar ta avstånd från sina företrädares och kära släktingars förbrytargärningar och vi lastar kungafjäskarna för att de låter honom slippa undan.

En sådan underlåtenhet är inte möjlig i demokratiska länder. Men den är möjlig i det kungafjäskande Sverige.

För att vara svenskt är det svenska kungahuset märkligt osvenskt. Faktum är att det inte finns en enda svensk i den svenska tronföljarfamiljens släktträd. Alltsedan Karl XIV Johans dagar har de svenska tronarvingarna uteslutande gift sig med utländska prinsessor eller med andra blåblodiga damer från något av Europas kungliga hus.
Undantaget utgörs av Carl Gustaf Folke Hubertus, som fick ihop det med den ofrälse OS-värdinnan Silvia Sommerlath under OS i München 1972.

Men också Silvia är invandrare. Daniel Westling är alltså något så märkligt som en svensk yngling i en invandrarfamilj som i snart 200 år skytt allt vad svenskar heter.
Ett litet framsteg, kan tyckas. Men det lustiga är att de riktiga monarkisterna är djupt oroade över den ”förtunning av blodet” som snart blivne prins Daniel representerar. Hur skall det gå med den magiska upphöjdheten om en simpel gymdirektör från Ockelbo kan låta sig kyssas till prins?

Tyvärr tror vi att oron är obefogad. Som upphöjd institution, given av myten om det blåa blodet, kan monarkin inte överleva. Men den frodas som dokusåpa.

Det gör inte monarkin mindre farlig och framförallt inte mindre odemokratisk. För hur motivera att ämbetet som statschef går i arv inom en familj som beskrivs som alltmer vanlig?

Fredrik Reinfeldt vet att ge besked.

”Monarkin har /…/ en mycket viktig roll att fylla som motvikt till ett politiskt styre som dominerat statsapparaten och det offentliga samhället under nästan hela vår moderna historia”, skriver Reinfeldt i antologin ”För Sverige - nuförtiden”, utgiven så sent som 2006.

För att sedan klämma till med: ”Här framträder monarkin genast som en institution vilken inte intagits eller kan ägas av socialdemokratin. Det gör den skrämmande nog närmast unik som företeelse i Sverige.”

Enligt Reinfeldt är själva poängen med monarkin att den begränsar demokratins räckvidd. Till förmån för medlemmarna av en enskild familj, som bortom både demokratiska val och lämplighetsgranskning lägger beslag på ämbetet som statschef.
Vi förmodar att kusinerna Wallenberg håller med. Så länge demokratin gör halt vid kungahuset kan ägardynastierna känna sig trygga.

Några avslutande kommentarer. Kungen och hans familj får 125 miljoner kronor om året av staten, varav ungefär hälften utgörs av apanaget. Bidraget skall inte förväxlas med lön eftersom kungen och hans familj får apanage oavsett om de jobbar eller ej. Se bara på stackars Madeleine, som på skattebetalarnas bekostnad lindrat sin kärlekssorg genom att shoppa runt i New York och Miami. Kungafamiljen är Sverige i särklass största socialbidragstagare.

Det sägs att kungen gör nytta genom att låta sig ställas ut av de svenska exportföretagen, som en exotiska relik från en svunnen tid.

Om kungen själv håller käften kan kanske sådana utställningar lura någon. Men bakom skål och väg lär upplysta människor i alla världens länder skaka på huvudena över ett land som ännu på 2000-talet håller sig med en relik som statschef.

Monarkin är en skam för ett land som kallar sig demokratiskt. Kungen, eller för den delen den kommande drottningen, får som sagt vara hur dum som helst, hur slö, lättjefull och inkompetent som helst. Monarkin tar inte hänsyn till bagateller som kompetens.

Men han får också vara pedofil, hustrumisshandlare, våldtäktsman, rattfyllerist eller bara vanligt fortkörare. Kungen äger åtalsfrihet inför lagen, ett privilegium som Carl Gustaf Folke Hubertus brukar nyttja för att idka racerbilskörning på våra vägar.
En bagatell, kan tyckas. Men åtalsfrihet som går i arv är ingen bagatell.

För att sammanfatta. Avsätt kungen! Ersätt honom med ingenting!

Den demokratiska republiken behöver ingen president och då rakt ingen president som för dyra skattepengar skall arbeta som simpel dörröppnare för exportföretagen.
Avskaffa monarkin, detta beläte från fördemokratisk tid.Upplös kungahuset och frånta familjen Bernadotte alla dess privilegier och alla egendomar familjen orättmätigt tillskansat sig sedan lycksökaren Jean Baptiste dök upp i Sverige.

Vi önskar Victoria och Daniel lycka till. Som herr och fru Westling eller vad de nu väljer för efternamn. Men glöm för all del inte att gå till Arbetsförmedlingen redan dagen efter tronföljarfrånträdet, det kan bli dyrt.

För som pappa kungen så målade beskriver det hårda livet utanför sin egen skyddade bidragstillvaro: ”Det kommer inga stekta sparvar flygande om du inte själv bemödar dig om att göra ditt bästa.”